Industriarbetarnas tidning
25 september, 2017
Skrivet av Rasmus Lygner
Den fackliga organiseringen är på tillbakagång i stora delar av världen, även i Sverige. Och tappet gäller i högre grad arbetare än tjänstemän.
Den fackliga organisationsgraden i Norden är högst i världen. Det konstaterar utredaren Mats Wingborg i en ny rapport utgiven av Tankesmedjan Tiden i samarbete med den nordiska arbetarrörelsens samarbetskommitté, SAMAK. Men trenden är nedåtgående och sedan mitten av 90-talet minskar den fackliga organisationsgraden såväl i Sverige som i hela Norden. Undantaget är Island som har flest organiserade i hela världen.
– Vi har haft ett väldigt ras i omvärlden, med ett par undantag, säger Mats Wingborg.
Förutom att de fackliga organisationerna har tappat medlemmar, har det skett en förskjutning i vilka som organiserar sig. I dag är 62 procent av alla arbetare i Sverige medlemmar i en fackorganisation, medan motsvarande siffra för tjänstemän är 74 procent.
– Det har varit ett större tapp på LO-sidan än på tjänstemannasidan och i vissa fall har organiseringen på tjänstemannasidan gått upp. Det är allvarligt. Fackliga organisationer och kollektivavtal bidrar till ökad jämlikhet. Om vi får en större snedbalans riskerar kraften för jämlikhet att försvagas, menar Mats Wingborg.
Han hävdar därför att det är särskilt viktigt att få upp organiseringsgraden bland arbetare.
– I hela västvärlden har vi ökad klyftor. Kantringen av den fackliga organiseringen är ytterligare en sak som kan bidra till dem. Dessutom finns det en demokratisk aspekt: starka fackliga organisationer bland arbetare har varit ett sätt för dem att få sina röster hörda. Om tjänstemännen är starkare och mer organiserade undermineras demokratin. Deras röster hörs ändå redan överallt – och nu finns det risk för att de kommer att dominera även den fackliga arenan.
Vad krävs för att flera ska organisera sig?
– För att nämna bara ett par saker: att facken är närvarande på arbetsplatserna, att de frågar om man vill bli medlem och att de bedriver professionella värvningskampanjer.
Statsägda Samhall får miljarder varje år för att utveckla människor med funktionshinder. Men idag styr affärerna. Kunden är i fokus och medarbetarnas hälsa sätts på spel, särskilt under pandemin. Många är rädda. Men flera väljer nu att vittna.
Nettan städar i polishuset, men får bara ett visir som skydd. ”Vi städar ju med vatten. Det stänker”, säger hon. Som skyddsombud känner hon sig motarbetad av företaget när hon påpekar brister.
Samhalls bilar får under pandemin inte rengöras med något annat än en fuktad trasa. Medel förstör interiören.
Anställda på Samhall i Sörmland kritiserar att de skickats ut under coronapandemin utan rätt skyddsutrustning. Fredrik Nilsson, distriktschef Sörmland/Gotland, svarar.
Människovärdet offras på vinstmaximeringens altare, skriver DA:s chefredaktör Helle Klein.
Centrum för personalägande: Det är ett sätt för er som avstått löneökningar under pandemin att få ta del av framtida framgångar.”
Det är ingen slump att det heter death metal, skriver Carl Linnaeus.
Det måste bli lättare att att rapportera in brister anonymt, skriver Liberalernas Arman Teimouri och Malin Danielsson.
Saila Quicklund (M): Det behövs mer resurser till berörda myndigheter och att preskriptionstiden för arbetsmiljöbrott förlängs.
Att inte bara bli utan ersättning utan även jagad in i graven av systemen som man själv finansierat är bortom all anständighet, skriver fem företrädare för GS.
Det är bristen på elnät som är problemet, skriver Monica Haider och Patrik Engström i en replik.
