Nej, vi är faktiskt nej-sägare! 

Skruvat Vill du ­skapa ­stordåd? Lyssna inte på nej-sägare.

Det tipset, för den som vill nå framgång, har finanskvinnan Cristina Stenbeck en gång levererat.

Men ett sådant råd är svårt, för att inte säga ­nästan omöjligt att följa. Särskilt om man – som du, jag och Cristina Stenbeck – arbetar och umgås med sådana som vi: svenskar.

Japp, så är det. Visserligen är vi mer lojala och medgörliga på våra arbetsplatser än andra européer (det visade en undersökning hyfsat nyligen). Men – likväl säger vi faktiskt ofta nej. Nej, väldigt ofta.

Etnologen Åke Daun, som gick bort i somras och som borrat ned sig i det svenska tungsinnet djupare än de flesta, hade förstås noterat saken. Att vi de facto ofta inleder våra yttranden med att säga just ”nej”:

”Neej, nu måste jag sätta fart”, som han exemplifierade i sin bok Svensk mentalitet.

Eller:

”Nej, nu måste vi bestämma oss.”

Eller, lyssna bara på valfri sportstjärna. Inte ens om hen precis vunnit guld kan ju hen låta bli att börja med:

– Nä, jag kände att jag …
– Nä, jag fick en bra passning från Therese och sen …

Och vad beror detta på då?

Åke Daun menade att det handlade om ett samband mellan inre ”skuld” och ”samvete”, och att detta nej-ande ”antyder en dialog, två viljor, för och emot”.

”Detta”, fortsatte han, ”finns också i tung­sinnet, i den skuldtyngda livshållningen, vars samvete allt emellanåt gör sig påmint: högmodas icke, njut med måtta!
Så Cristina Stenbeck …

Nej, nu vill jag skriva ­något helt annat!