Stick hål på nationalismens bubbla

Krönika ”Arbetare i Sverige har mer gemensamt med europeiska löntagare än, säg, Svenskt Näringslivs Leif Östling. Samhällen behöver inte existera i en nationell tvångströja”, skriver Daniel Mathisen.

Det massiva tåget sipprar fram genom gatorna. Hatens ord mullrar längs de husfasader som minns två världskrig, vars själva gnista var nationalismens irrationella och uppflammande gruppsykos.

De omkring 60 000 demonstranterna — som genom de många illröda lysraketerna på avstånd liknar en jättelik lysmask — skanderar hatets ord.

”Rent blod!”
”Gör Europa vitt!”

Året är 2017, platsen är Warszawa. Händelserna på Polens självständighetsdag skakar om. Och påminner om historien.

I Per Wirténs Augustprisnominerade reportagebok om vår tids Europa, Är vi framme snart? ställer han nationalismen mot en Europatanke som utökar demokratin.

I dag tar vi nationalstaten för given, tänker att den alltid funnits där. Alltid kommer att finnas.

Fast det inte stämmer. I själva verket är nationalstaten en maktpolitisk konstruktion som kan spåras till Wienkongressen 1815. Som Per Wirtén skriver: ”Den nationella idén är beroende av både historisk glömska och ett febrilt sökande efter nationens historiska rötter.”

Varje försök att ringa in geografiska ytor i enhetliga och odelbara nationer leder till våld. Anledningen är enkel. Den nationella idén är en hägring, en tankefigur som väcker starka känslor men saknar koppling till historien.

De storslagna och skarpa skildringarna i Är vi framme snart? minner om varför vi måste orka gå emot samtidens kvävande osanningar.

Att Sveriges välstånd förutsätter en ”järnbur” runt staten för att skydda oss. Att Europa bara kan fungera om vi sorterar, skiktar och stänger ute. Och att nationalstaten är vårt enda värn i en otryggare omvärld.

Den nationella ryggmärgsreflexen är både destruktiv och explosiv. Det visar inte minst den högerextrema och fascistiska urladdningen på Warszawas gator.

Det behöver inte vara så.

Genom Per Wirténs penna får vi följa slitna tåg som gnisslar och kränger sig fram längs leriga, övergivna industrilandskap i hjärtat av Europa. Han vrider och vänder på vad som förenar människorna som bor i Europa — och vilka drömmar och idéer som kan leda kontinenten framåt.

Orden är som fickor av luft.

Europapolitik handlar om ideologi och synen på hur samhället ska organiseras. Sverige har inget enhetligt intresse som står emot ett tyskt, franskt eller rumänskt. Arbetare i Sverige har i själva verket mer gemensamt med europeiska löntagare än, säg, Svenskt Näringslivs Leif Östling.

Samhällen behöver inte existera i en nationell tvångströja.

Tvärtom bevisar vår egen tid att behovet av gränslös politik är större än någonsin. Det globala kapitalet, som kan spela ut löntagare mot varandra, kräver demokratiska motkrafter.

Klimathotet tar varken hänsyn till gräns eller nationalitet. Och både social utslagning bland EU-migranter och massiva folkvandringar genom krig och kriser är en signal om att det behövs förändring.

Nationalismen är en återvändsgränd. Vår tids utmaningar kräver mer politik som formuleras kring tanken att det är mer som förenar än splittrar oss.

Wirténs bok fungerar som ett signalhorn. Det är dags att, tillsammans, väcka liv i en tanke om europeisk politik som bygger på medborgarmakt som resultatet av ideologiska debatter. Inte mygel mellan nationella särintressen bakom låsta dörrar.

Oavsett om vi bor i Dorotea, Warszawa eller Bukarest.