Industriarbetarnas tidning

Krönikor är personligt hållna texter. Åsikterna är skribenternas egna.

Stick hål på nationalismens bubbla

16 november, 2017

Skrivet av

Daniel Mathisen är frilansjournalist och skribent, bland annat som ledarkrönikör på Dagens Arena.

Krönika ”Arbetare i Sverige har mer gemensamt med europeiska löntagare än, säg, Svenskt Näringslivs Leif Östling. Samhällen behöver inte existera i en nationell tvångströja”, skriver Daniel Mathisen.

Det massiva tåget sipprar fram genom gatorna. Hatens ord mullrar längs de husfasader som minns två världskrig, vars själva gnista var nationalismens irrationella och uppflammande gruppsykos.

De omkring 60 000 demonstranterna — som genom de många illröda lysraketerna på avstånd liknar en jättelik lysmask — skanderar hatets ord.

”Rent blod!”
”Gör Europa vitt!”

Året är 2017, platsen är Warszawa. Händelserna på Polens självständighetsdag skakar om. Och påminner om historien.

I Per Wirténs Augustprisnominerade reportagebok om vår tids Europa, Är vi framme snart? ställer han nationalismen mot en Europatanke som utökar demokratin.

I dag tar vi nationalstaten för given, tänker att den alltid funnits där. Alltid kommer att finnas.

Fast det inte stämmer. I själva verket är nationalstaten en maktpolitisk konstruktion som kan spåras till Wienkongressen 1815. Som Per Wirtén skriver: ”Den nationella idén är beroende av både historisk glömska och ett febrilt sökande efter nationens historiska rötter.”

Varje försök att ringa in geografiska ytor i enhetliga och odelbara nationer leder till våld. Anledningen är enkel. Den nationella idén är en hägring, en tankefigur som väcker starka känslor men saknar koppling till historien.

De storslagna och skarpa skildringarna i Är vi framme snart? minner om varför vi måste orka gå emot samtidens kvävande osanningar.

Att Sveriges välstånd förutsätter en ”järnbur” runt staten för att skydda oss. Att Europa bara kan fungera om vi sorterar, skiktar och stänger ute. Och att nationalstaten är vårt enda värn i en otryggare omvärld.

Den nationella ryggmärgsreflexen är både destruktiv och explosiv. Det visar inte minst den högerextrema och fascistiska urladdningen på Warszawas gator.

Det behöver inte vara så.

Genom Per Wirténs penna får vi följa slitna tåg som gnisslar och kränger sig fram längs leriga, övergivna industrilandskap i hjärtat av Europa. Han vrider och vänder på vad som förenar människorna som bor i Europa — och vilka drömmar och idéer som kan leda kontinenten framåt.

Orden är som fickor av luft.

Europapolitik handlar om ideologi och synen på hur samhället ska organiseras. Sverige har inget enhetligt intresse som står emot ett tyskt, franskt eller rumänskt. Arbetare i Sverige har i själva verket mer gemensamt med europeiska löntagare än, säg, Svenskt Näringslivs Leif Östling.

Samhällen behöver inte existera i en nationell tvångströja.

Tvärtom bevisar vår egen tid att behovet av gränslös politik är större än någonsin. Det globala kapitalet, som kan spela ut löntagare mot varandra, kräver demokratiska motkrafter.

Klimathotet tar varken hänsyn till gräns eller nationalitet. Och både social utslagning bland EU-migranter och massiva folkvandringar genom krig och kriser är en signal om att det behövs förändring.

Nationalismen är en återvändsgränd. Vår tids utmaningar kräver mer politik som formuleras kring tanken att det är mer som förenar än splittrar oss.

Wirténs bok fungerar som ett signalhorn. Det är dags att, tillsammans, väcka liv i en tanke om europeisk politik som bygger på medborgarmakt som resultatet av ideologiska debatter. Inte mygel mellan nationella särintressen bakom låsta dörrar.

Oavsett om vi bor i Dorotea, Warszawa eller Bukarest.

2 kommentarer till “Stick hål på nationalismens bubbla

  • Den nationalism som SD försöker piska upp är skadlig. Lyckligtvis har de inte lyckats så bra utan valt att tona ner sig och satsa på riksdagsarbete, just nu i alla fall. Nationalismen som sådan har mest skadliga följder då det ställer arbetar mot arbetar, ungdom mot och ungdom och folk mot folk. Det var just denna ideologi som nazisterna utnyttjade för att nå makte. De mobliserade till sist 11 miljoner väljare och 4 miljoner partimedlemmar för denna sak. Det märkliga var att de kunde dra till sig så många som antingen för saken eller makten och pengarna, var beredda att underkasta sig fuhrern. Någon direkt upprepning av detta är knappast möjlig idag då det byggde på att majoriteten av folket bodde i byar och småstäder, och hade dålig kunskap om omvärlden.
    Men även dagens mer städade naitonalistpartier är nog så illa och måste hejda. Det främsta medlet är arbetarrörelsen. Bara i Sverigehar LO 1,5 miljoner medlemmar, socialdemokraterna kanske 150 000 och Vänster 15000-20000. Om denna styrka förenas kan SD avslöjas och hejdas. Självklart är fokens intressen i olika länder desamma
    Arbetar i alla länder förena er!

Kommentera

Håll dig till ämnet och håll en god ton. Det kan dröja en stund innan din kommentar publiceras. Dela gärna artikeln så kan fler delta i debatten! E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

This site is protected by reCAPTCHA and the Google Privacy Policy and Terms of Service apply.

Du kanske också vill läsa…

”Inte konstigt att vi är rädda – vi är ju människor”

”Inte konstigt att vi är rädda – vi är ju människor”

Kanske kan våra inre känslostormar peka oss i en ny riktning, skriver Daniel Mathisen.

Ensamheten är inte jämlik 

Coronakrisen fungerar som ett förstoringsglas över känslor vi redan bär på. Ensamhet är inget naturtillstånd – vi kan organisera ett samhälle som inte splittrar oss, skriver Daniel Mathisen.

När löpbandet blir vår nya skärseld

Det finns något djupt sorgligt i att vi ställer allt större krav på oss själva samtidigt som förväntningarna på samhället omkring oss sjunker, skriver Daniel Mathisen.

Under den digitala snuttefilten

”Det som har potentialen att knyta samman människor ökar i själva verket avstånden”, skriver frilansskribenten Daniel Mathisen efter att ha läst om vilken makt tekniken har över vår gemenskap.

”Jobbet ska inte ge dig hjärtklappning”

”Om så många mår så dåligt, är det verkligen människorna eller samhället – och arbetsmarknaden – det är fel på?”, skriver Daniel Mathisen.

”Vi kan bygga något bättre”

”Någonstans längs vägen glömde vi helt enkelt bort hur viktigt det gemensamma är. Ett motmedel till kapitalismens isärdragning, alternativ till rasismens splittring”, skriver DA:s krönikör Daniel Mathisen.

”Din framtid står inte mot min”

”Din framtid står inte mot min. Tvärtom blir den större om fler är med och formar den”, skriver krönikören Daniel Mathisen, som har läst Fatemeh Khavaris bok ”Jag stannar till slutet”.

Ingen väljer flykten

”Samhällen med tvärbrant ojämlikhet och permanent fattigdom skapar dem: människorna i rörelse. Att tvingas fly från det bekanta är en djupt mänsklig erfarenhet”, skriver Daniel Mathisen.

”Fler måste våga sträcka på ryggen”

Klasskomplexet lyser rakt igenom under en anställningsintervju. Men med större självförtroende kommer modet att ställa krav. Så mycket av den kollektiva organiseringen handlar om att stärka det där självförtroendet, skriver krönikören Daniel Mathisen.

Är vi redo för den nya tiden?

”Oavsett om det handlar om smarta algoritmer, artificiell intelligens eller något ännu okläckt måste vi klura ut hur vi ska bygga det nya samhället”, skriver Daniel Mathisen i en spaning inför det nya året.

Döden på jobbet

Varje år dör runt 50 människor i olyckor på jobbet. Genom de anhöriga visar vi vilka de omkomna var. I snitt tar det tusen dagar innan åtal väcks. En lång väntan för de sörjande.

De kom inte hem från arbetet

Förra året omkom 46 personer i olyckor på jobbet. Här berättar anhöriga om människorna bakom statistiken.

Föräldrarna: Man vittrar sönder

Olle Andersson Larsson och Christina Andersson fick vänta ett och halvt år innan åtalet lades ner. Ingen ställs till svars för deras son Robins död.

Utdragen väntan för de anhöriga

Efter en dödsolycka tar det i snitt 1000 dagar innan åtal väcks, visar Dagens Arbetes genomgång. Sedan kan det dröja över ett år innan domen kommer.

Hon startar en minnesfond för anhöriga

Christina Anderssons son Robin fastnade i en maskin och dog på jobbet. Nu startar hon en minnesfond för att hedra sonen och hjälpa andra anhöriga ekonomiskt.

”Det behövs mer pengar till rättsväsendet”

Saila Quicklund (M): Det behövs mer resurser till berörda myndigheter och att preskriptionstiden för arbetsmiljöbrott förlängs.

”Arbets­platserna ser inte ut som när lagarna skrevs”

Lagstiftaren och domstolarna behöver lära sig om den förändring som skett på arbetsmarknaden, skriver åklagaren Christer B Jarlås.

Så löser Norge brotten på halva tiden

Norge har klart kortare utredningstider vid arbetsmiljöbrott än Sverige. Hur vi jobbar kan kanske därför ses som förslag på förbättringar hos er, skriver norska domaren Rune Bård Hansen.

Åklagaren: Förstår att det kan upplevas som lång tid

Dödsolyckor är svåra att utreda, säger Jörgen Lindberg, vice kammarchef och vice chefs­åklagare vid Riksenheten för miljö- och arbetsmiljömål, Rema.

Las-uppgörelsen

”Nu är det slut med ping-pong-politiken”

”Nu är det slut med ping-pong-politiken”

När IF Metall gjorde upp med arbetsgivarna om anställningsskyddet var det inget svek, utan solidaritet med dem som har det sämst, säger IF Metalls förbundsordförande Marie Nilsson.