Industriarbetarnas tidning

Krönikor är personligt hållna texter. Åsikterna är skribenternas egna.

Volontären fick pris – men sen då?

2 november, 2017

Skrivet av

Malena Ernman är opersångerska och debattör.

Krönika Årets svensk från 2015 finns kvar, i allra högsta grad. Men jakten på ekonomisk tillväxt fyller hela tiden i de gränser hon suddar ut.

Kommer ni ihåg volontären? Årets svensk år 2015.

Minns ni hur hon kavlade upp skjortärmarna, klev ut ur vardagsrummen och såg till att vår gemensamma välfärd fungerade?

Minns ni hur hon skjutsade flyktingar genom Europa, bredde smörgåsar på tågstationer, ordnade utflykter för barn vars föräldrar inte hade råd med semester? Kommer ni ihåg hur volontären vakade på sjukhus och följde papperslösa flyktingar upp på advokaternas kontor?

Minns ni hur hon öppnade upp sina hem och samlade in pengar för dem som inga pengar hade?

Minns ni när världen genomlevde den största flyktingkatastrofen sen andra världskriget samtidigt som våra gemensamma tillgångar var större än någonsin?

Det var 2015 och volontären utsågs till Årets svensk.

Men det var då.
Nu är allt annorlunda.
Nu är allt mycket värre.

I dag är nästan 66 miljoner människor på flykt och aldrig tidigare har antalet flyktingar varit större.

Så var är alla volontärerna nu? Kvar, förstås.

Gränserna är stängda men volontären står där hon alltid har stått, i alla tider och i alla samhällen.

Skillnaden är att 2015 valde vi att se henne.

Volontären är den person som inte borde behövas – men som alltid behövs.
Sjuksköterskan som aldrig ger sig. ­Socialarbetaren som öppnar upp sitt hem. Läraren som räddar liv.

Arbetet går vidare; ett osynligt samhällskontrakt där människor från alla samhällsskikt skriver sin namnteckning under orden: Allt är inte till salu och ­viljan att hjälpa den som behöver hjälp står över min egen bekvämlighet.

Men någonting håller på att hända.

Någonting vi kallar vinster i väl­färden riskerar att förändra vårt samhälle i grunden.
Självklart finns det ekonomiska för­delar med privatisering. Och självklart går exempelvis skolor att göras lönsamma – inte minst de som har möjlighet att själva få välja elever utifrån det demografiska smörgåsbord som långa ansökningsköer ofta innebär.

Men den vinsten har ett pris som inte går att mäta i pengar. För när vi tillåter obegränsade vinster i välfärden så fyller vi tydligt i de gränser som volontären suddar ut. Och en osynlig anda går för­lorad – allt i vår jakt på evig tillväxt.

Men en obegränsad tillväxt på en begränsad planet är en omöjlighet och nu väntar post-tillväxtsamhället, vare sig vi vill eller inte. Det kollektiva är inte längre ett alternativ; det är en förutsättning för vår gemensamma överlevnad.

Humanismens valuta är solidaritet; framtidens är växthusgaser.
Och här står vi. Sju miljarder männi­skor. En handfull har fickorna fulla av pengar.
Astronomiska summor, som snart inte gäller någonstans.

En kommentar till “Volontären fick pris – men sen då?

  • Kanske svårt att se verkligheten som den faktiskt är, men först när flertalet av medborgarna inser vad som håller på att ske kan det bli en början på reella förändringar. Men girigheten kommer alltid att lura i bakgrunden om det kan vara en sån enkel sak som att byta en dörr på ett sjukhus och begära 1 miljon för jobbet eller 6000 för ett par strumpor.

Kommentera

Håll dig till ämnet och håll en god ton. Det kan dröja en stund innan din kommentar publiceras. Dela gärna artikeln så kan fler delta i debatten! E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

This site is protected by reCAPTCHA and the Google Privacy Policy and Terms of Service apply.

Du kanske också vill läsa…

I år önskar jag mig ett mirakel

I år önskar jag mig ett mirakel

Malena Ernman har för första gången på länge en tydlig önskan till jul.

”Vi slår värmerekord – men vem bryr sig?”

”Vi står inför en av mänsklighetens största utmaningar. Men lösningen ligger alltid hos någon annan”, skriver Malena Ernman.

Vi måste offra världen för klimatets skull

Jag har alltid varit flygrädd. Jag har alltid avskytt precis allt som har med flygresor att göra. Utom när man väl har landat förstås.

Karusellen snurrar allt snabbare

Hur fort är fort nog? Alla klarar inte av att anpassa sig till den uppskruvade hastigheten.

Det älskar jag med Sverige

”I en bred och inkluderande nationalism får alla människor plats” skriver Malena Ernman i en krönika.

Vi som fångade för många dagar

Malena Ernman.

”Vi sviker inte – vi kämpar”

”Vi sviker inte – vi kämpar”

I dag behöver vi lägga mer än en heltidstjänst för att någorlunda kunna möta våra medlemmars behov på Samhall, skriver IF Metalls Birgit Birgersson Brorsson.

”Vi samverkar för de Samhall­anställda”

”Vi samverkar för de Samhall­anställda”

Det pågår ett arbete om att utbilda flera av våra förtroendevalda på olika nivåer på Samhall. Men i slutändan är det ägarna som måste ändra på vinstkravet, skriver Nicklas Nilsson, avtalsansvarig på Fastighets.

”Vi måste ta till oss av kritiken och göra mer”

”Vi måste ta till oss av kritiken och göra mer”

Vi har utbildningar för förtroendevalda och skyddsombud. Vi har både lokala och centrala förhandlingar. Men det räcker inte, skriver IF Metalls Susanne Östh.

GS: Eget Samhallfack får mindre tyngd

GS: Eget Samhallfack får mindre tyngd

LO-förbunden behöver varandras kompetens för att på bästa sätt stötta Samhalls anställda, skriver Tony Berggren, GS.

Sjuka Samhall

Samhall får i år 6,6 miljarder kronor från staten för att utveckla människor med funktionsnedsättningar. De väljer medarbetare som klarar det hårda arbetet ute hos kunderna. Andra sorteras bort. Unga funktionshindrade hamnar utanför arbetslivet.

Samhall­anställda känner sig svikna av facket

År efter år betalar medlemmarna in pengar till facket. Men när jobbet gör dem sjuka finns ingen där. Samhalls vittnen berättar hur fackförbunden slutat agera i arbetsmiljöfrågor.

”Jag är så arg på att facket inte agerar”

Magnus hade det så stressigt på jobbet att han inte orkade längre. Då blev sambon Catharina svårt sjuk i Covid. Nu kämpar de för att komma vidare.

De utsatta på Samhall behöver fackets stöd

Anställda på Samhall vittnar om att fackförbunden gör för lite för att hjälpa dem. Som en röd tråd i berättelserna från Samhallgolvet kommer facket in, fackets svek, skriver DA:s Elinor Torp.

Marie Nilsson, IF Metall: Vi slänger inte ut någon

Vi måste ta till oss av kritiken, säger IF Metalls ordförande Marie Nilsson om den besvikelse på facket som anställda på Samhall gett uttryck för.

Skapa ett Samhallfack

Alltför många Samhallarbetare far illa. Det är en politisk skandal men också en facklig, skriver DA:s chefredaktör Helle Klein.

”Jag dög inte åt Samhall”

Hos Anna Ytell i Hudiksvall jobbar människor som sorterats bort. Ingen av dem har ens fått frågan om att få komma till Samhall.

Unga slås ut – platsar inte på Samhall

Statskontoret slog larm för flera år sedan – fel personer slussas till Samhall. Men ingenting har hänt. Unga med funktionsnedsättning hamnar utanför arbetslivet.
De sociala företagen som tar emot människor med svåra funktionshinder har svårt att klara konkurrensen med statliga Samhall.

Arbetsförmedlare: Samhall ska i princip ha friska människor

Arbetsförmedlare vittnar om att Samhall styr, mer än vad det statliga bolaget självt hävdar.
”Många inskrivna är överhuvudtaget inte aktuella för Samhall, för Samhall tar inte emot dem”, säger en arbetsförmedlare.