Bosse sa nej till stressen
12 december, 2017
Skrivet av Marcus Derland
Efter 17 år på Samhall fick Bosse nog av det uppskruvade tempot. Då skickades han hem utan lön. Lyssna på hans berättelse och dela gärna!
Publicerat av Dagens Arbete Tisdag 12 december 2017
Bosse blev ett offer för det uppdrivna tempot och stressen på Samhall. Ekonomin rasade när han felaktigt skickades hem utan lön.
– Samhall är inte en arbetsplats där människor får rehabilitering och möjlighet att växa som människor. Det handlar bara om att pressa sig och jobba, säger Bosse.
Så stort är Samhall
Staten äger 100 procent av Samhall, som har 24 000 anställda. 1 200 av dessa är tjänstemän.
Företaget omsatte i fjol 7,5 miljarder. Av dessa kom 4,4 miljarder från staten.
Bidraget från staten har inte höjts sedan 2009, samtidigt som personalkostnaderna har ökat. Regeringen föreslår 692 miljoner kronor mer för nästa år, extrasumman ska sedan höjas stegvis till drygt 1 miljard år 2020.
4 865 kunder på 622 orter anlitar Samhall.
Har du en egen historia?
Vill du berätta om hur det är att jobba på Samhall? Hör av dig till oss! Använd gärna vår krypterade tjänst tipsa.da.se Ring eller mejla inte från jobbet! Då kan din arbetsgivare få reda på att du har kontaktat oss.
Bosse vaknade tidigt en morgon för snart tre år sedan. Han låg kvar en stund. Sträckte ut ben och rygg innan han rullade åt sidan och satte sig på sängkanten. Musklerna på baksidan av låren, i vaderna och i nedre delen av ryggen drog ofta ihop sig under natten.
Bosse ville komma extra tidigt till jobbet på Samhall i Nyköping. Han och en kollega skulle ut och putsa fönster på en hamburgerrestaurang.
För att känna sig trygg behöver Bosse veta vad som ska hända. Något som hänger samman med tragiska händelser i barndomen. När Bosse kom in på Samhall för 17 år sedan fick han ordning och struktur i sin tillvaro. De första åren fick han jobba i skogen och sköta sig själv.
Arbetsuppgifterna var tydliga och förväntningarna likadana dag ut och dag in. Bosse trivdes eftersom Samhall anpassade arbetsuppgifterna efter personalens förutsättningar. Men under åren förändrades företaget och gjorde en helomvändning. De skyddade verkstäderna som gjorde jobb åt svensk industri fasades ut, arbetsuppgifterna flyttade till låglöneländer. Samhall blev i stället underleverantör i tjänstesektorn – de flesta av företagets 24 000 anställda jobbar i dag med städning, lager och andra tjänster.
”Det tog hårt att bli så orättvist behandlad.”
Bosse var tidigt på plats den där morgonen när han skulle iväg och putsa fönster. Allt städmaterial var packat redan innan klockan sju. Kollegan släntrade in sent och skulle äta sin medhavda frukost innan han kunde åka. Bosse kände hur stressen började byggas upp. Han såg framför sig hur de inte skulle hinna färdigt innan hamburgerrestaurangen öppnade för kunder. Hur hela arbetsdagen skulle förskjutas. När klockan närmade sig åtta och de inte kommit iväg ännu sa Bosse till en arbetsledare att någon annan fick åka i hans ställe. Arbetsledaren svarade med att skicka hem Bosse med löneavdrag för hela dagen.
Bosse sprang upprörd iväg till omklädningsrummet för att byta om. I huvudet snurrade tankarna. Han som genom alla år alltid ställt upp för Samhall. Aldrig sagt nej. Han som klättrat på stegar för att komma åt att damma ventilationsrör och hängt ut flera våningar upp för att putsa fönster.
När Bosse kom hem lade han sig i sängen och stirrade i taket. Det gjorde han i tre dagar utan att äta ordentligt. Han gick bara upp för att gå på toaletten, dricka en kopp kaffe och få i sig en frukt. Löneavdraget gällde inte bara första dagen. Totalt fick Bosse 3 000 kronor mindre i lön den månaden.
– Sedan blev jag sjukskriven. Jag har inte jobbat en dag efter den där händelsen. Det tog hårt att bli så orättvist behandlad, säger han.
Hela livet har han brottats med frågor och tankar om orättvisa. När Bosse var tre år hämtades han och en yngre bror i hemmet av socialen och polisen. Föräldrarna var alkoholister och tog inte hand om sina barn. Om Bosse inte sprang runt på gården så satt han ofta i trappan utanför ytterdörren.
Fosterhemsplaceringar varvades med barnhem. Någon gång på vägen skildes syskonen åt. Bosse är osäker på när, minnena från barndomen är få.
– Det sätter sig. Att som barn aldrig känna sig älskad.
Han berättar om hur han bestraffades genom att bli utslängd utan kläder på vintern, stängas in i skrubbar och i perioder var han utan mat. Bosse blev också sexuellt utnyttjad på ett av barnhemmen.
När Bosse blev hemskickad utan lön kändes lägenheten tommare än någonsin. Ingen från jobbet hörde av sig de första dagarna. Bosse var tillbaks i ett tillstånd han inte känt på många, många år. Allt för att han för en gång skull satt ner foten på jobbet. Sagt nej till stressen. Sagt nej till pressen han och många arbetskamrater känt varje dag.
Året innan hade han lånat nästan 100 000 kronor för att laga sina tänder. Lån med höga räntor. För att klara av lånekostnaden behövde han varenda krona. Med 3 000 kronor mindre hamnade han efter med räkningarna.
– Jag prioriterade hyra och mat.
Kuverten med räkningar växte på köksbordet. Bosses självförtroende var i botten. Han slutade bry sig och hamnade hos Kronofogden.
IF Metalls fackklubb på Samhall fick reda på vad som hänt och ryckte in för att hjälpa Bosse. Efter ungefär ett år insåg Samhall att man handlat felaktigt och betalade tillbaka de 3 000 kronorna.
– Då var det redan för sent. Någon ursäkt har jag heller inte fått.
”Jag känner mig som en nolla. Ett problem.”
Bosse är fortfarande sjukskriven och spiralen nedåt har fortsatt. I de stunder då han lyckats kravla sig ur sängen och leta fram telefonen har han ringt låneinstituten för att försöka få till en avbetalningsplan. Som så många andra gånger i livet fick Bosse känna sig sviken. Det fanns ingen förståelse eller vilja att hjälpa honom. I dag lever han med skuldsanering. Han får klara sig på existensminimum.
Via sjukvården har Bosse fått hjälp att träffa psykologer och kuratorer. Han har börjat lägga ett pussel. Mer och mer insett hur händelserna i barndomen påverkat hans liv som vuxen.
– Mycket föll på plats när jag fick diagnosen adhd. Nu förstår jag mig själv på ett helt nytt sätt.
Han suckar och lutar sig tillbaks i soffan med en kaffekopp i handen.
– På Samhall ska du vara 100 procent frisk i dag. Det spelar ingen roll om du har dåligt självförtroende eller har ont i rygg och axlar. Rehabilitering existerar inte. De enda jobb som finns är tunga och stressiga.
Bosse känner en stor osäkerhet för framtiden. Om han någonsin kommer att kunna hitta ett jobb som är anpassat efter hans förmåga.
– Samhall har inte gjort något för att jag ska komma tillbaka. Jag känner mig som en nolla. Ett problem.
Det är för jävligt. vet hur det är, de är nöjda så länge man ställer upp, sen är man inte värt ett dugg. Och annat jobb kan men inte få. Och höra av sig när man är sjuk, det gör de inte. De ändrar och kör över en när man har varit sjuk.
Samhall vill bara tjäna pengar. Och rent krasst struntar områdeschefer struntar i hur alla mår. Sopar alla problem under mattan, problemen finns inte. Och lagarna följs inte och förnekas, dom räddar sitt eget skinn o struntar i personalen. Dags att att granska dom högre cheferna.
Det känner man igen, jag har varit sjukskriven ganska länge nu. Har alldeles nyligen blivit av med sjukpenningen också.
Efter tolv år på Samhall är jag nu så sönderstressad att återgång till dem är uteslutet. Det blir rehabilitering med hjälp av bland annat Arbetsförmedlingen, Försäkringskassan och min läkare.
Mycket stress och oplanerat arbete från områdeschefer. Ställer du upp hela tiden så är du bra. Man stöttar inte när det uppstår arbetsmiljöproblem som är allvarliga.
Det är inte bra längre nu är det bara stress på morgonen
Man får inte säga emot och alla problem stoppas under mattan. Nästan ingen som trivs på jobbet och det görs inget åt det. Går med en klump i halsen och andra psykiska och fysiska problem på grund av dålig arbetsmiljö. Företagshälsovård får de flesta inte gå till på grund av att det kostar pengar, less på att de bara tänker på pengarna inte vi anställda. Samhall är ett företag där ingenting funkar. Bristande kommunikation, bristfälliga arbetsredskap. De styr oss anställda med järnhand och bryr sig inte om oss. Skulle kunna skriva hur mycket som helst om hur dåligt allt funkar på Samhall.