Carol är såld på slagverk

Basfantasten.Den västindiska musiken har tagit Carol Dahlberg med storm. Varje dag längtar hon efter att spela steelpan med sitt band. Då och då har hon smugit dit och övat extra för sig själv.

Något hände där hon satt och lyssnade. Hon hade redan fullt upp med att spela bastuba och bastrombon i två  olika band, och och hade bara tänkt följa med sin son när han provade på steelpan.

Instrumentet är kärnan i en stor folkrörelse i det karibiska oljelandet Trinidad & Tobago. Med åren har det spridit sig till Nordamerika och Europa och också till band här i Sverige.

Carol Dahlbergs son hade länge nyfiket sneglat åt bandet och för ett år sedan arrangerade de en workshop för att rekrytera nya medlemmar. När hon satt där och lyssnade vände sig någon till henne. ”Ska inte du testa också?”

– Jag var såld direkt och efter en kort stund sa jag att jag kommer på onsdag. Vi gick hem tillsammans med ett stort leende på läpparna.

Hela hon utstrålar gläjde där hon spelar och dansar, omgiven av sina drygt meterhöga steelpans. Att hon mitt i denna fartfyllda musik träffar rätt toner på de sex instrumenten är en gåta.

– Man måste bara röra på sig. Rytmerna slås in i en. Man hör de andra runt i kring, och musiken bara sprudlar ur en.

”Det är som en dans. När jag väl får in det kör jag bara på rörelserna.”

Bandmedlemmarnas  instrument har tillverkats och stämts enligt ett hantverk, som förfinats i många decennier i Trinidad & Tobago.

– En repetition är som ett träningspass. När man får en ny låt kan det vara stressigt. Jag lär mig inte noterna, utan en koreografi. Det är som en dans. När jag väl får in det kör jag bara på rörelserna.

Det är onsdag kväll i mitten av september. När vi först möter The Panoply Steelband sitter medlemmarna i entrén till kulturskolan i Södertälje och väntar på att en lokal ska bli ledig. Strax efter halv sju bär de instrumenten från förrådet till teaterlokalen.

Det är högt i tak och scengolvet inramas av ett stort svart draperi längs ena väggen och en mobil läktare mittemot. Bandet hänger upp instrumenten på speciellt anpassade ställ. Alla utom Carol Dahlberg och hennes kollega i bassektionen, som ställer sina steelpans direkt på golvet. Hon vänder och vrider på de sex basinstrumenten tills de står som hon vill ha dem, i rätt ordning i en cirkel runt henne.

”Det är ingen idé att försöka titta. I början gör man det och då hänger man inte med.”

I Trinidad & Tobago är det inte ovanligt att det är upp till hundra musikanter i ett band. Vid konserter och karnevaler står instrumenten på lastbilsflak som rullas fram sida vid sida. Att se och höra ett steelband är som att uppleva en musik- och dansföreställning. Basmusikanter svingar sina klubbor bakom ryggen innan de träffar tonerna i metallen. Carol Dahlberg utstrålar samma energi och för att nå och hinna med tar även hennes armar vägen bakom ryggen. I vart och ett av instrumenten finns tre toner, och olika toner i varje instrument.

– Det är inte så svårt att träffa rätt. Man lär sig till slut och känner var man har tonerna. Det är ingen idé att försöka titta. I början gör man det och då hänger man inte med.

– Men visst missar jag ibland. Det är oftast när vi spelar ute och instrumenten står på en gräsmatta eller något annat ojämnt underlag.

Medlemmarna börjar komma till rätta bakom sina steelpans. De för dagen tio musikanterna provar melodier och rytmer lite var för sig innan de kommer överens om att starta kvällen med Waka Waka, en av den latinamerikanska sångerskan Shakiras hitlåtar. De repeterar utan någon bestämd ledare och kommer överens om ett lämpligt tempo.

Det svänger härligt med spännande stämmor och basgångar som krydda till melodin. På Trinidad & Tobago spelar orkestrarna all sorts musik. Från kända poplåtar till jazz och klassisk musik. De gör egna arrangemang av låtarna. Oftast med en touch av calypsorytmer.

Alla steelband innehåller instrument av olika storlek. De minsta klingar i höga toner, nästa storlek i mellanregistren och så de stora bassteelpans i djupet, som Carol Dahlberg fastnade för.

– Jag har alltid varit såld på basinstrument och gillar att lyssna på djupa basar som sjunger.

När Waka Waka har klingat ut berättar de att de har den svenska folkmelodin Ack Värmeland, du sköna på repertoaren och att de ska köra den om en stund.

Musiken har alltid haft en stor plats i hennes liv. Ända sedan tioårsåldern när hon tog sina första musiklektioner i samma kulturskola där bandet nu hyr in sig. Hon såg och hörde steelbandet redan när det startade i början av 1990-talet.

Carol Dahlberg hade långt gångna planer på en yrkeskarriär inom musiken och sökte vid flera tillfällen till musikhögskolor. Hon var nära att komma in, men det ville sig inte riktigt. I stället blev det 20 år som byggnadsmålare och hittills sju år som montör på Scanias motorfabrik i Södertälje. Där arbetar hon med motorer till lastbilar, bussar, stridsvagnar, industrier, båtar och reservaggregat på sjukhus.

– Jag står inte på line längre, utan har hand om renovering och byggnation av adaptrar till motorerna inför provkörning.

Hon trivs på jobbet men vill vidare och sonderar terrängen efter något annat inom bolaget, helst då inom design. Att kunna se fram emot repetitionskvällarna med de tre banden underlättar att hålla humöret uppe. Tankar på onsdagskvällarna med steelbandet ger henne lite extra energi.

– Jag kan ha haft en dålig måndag och tisdag. Men på onsdagar är det som en nedräkning innan jag får åka iväg och spela.

Efter ett år i bandet är hon fortfarande relativt grön. Hon lär sig nya låtar genom att ta efter en av medlemmarna som spelade bassteelpans före henne. Är låten ny för hela bandet lär hon sig via noter och genom att lyssna på förlagan. Om det skulle vara en Beatleslåt följer hon Paul McCartneys basgångar för att hitta en basmelodi och rytmik som passar i bandet.

Tidigare har hon övat för sig själv under andra kvällar. Men det går inte längre för rummet där instrumenten står är upptaget. Under juluppehållet ska hon därför låna hem instrumenten.

– Jag ska öva in de tre sista låtarna jag inte hunnit lära mig. Då får jag stå i källaren, i tvättstugan så det inte hörs upp i resten av huset.

Folkmelodin Ack Värmeland, du sköna ska vara med på en spelning till helgen. De inleder med en vända där man kan ana att det är just den låten. Så kommer melodin in, ackompanjerad av spännande ackord med stänk av jazz.

Rytmiskt har man lämnat den lugna visan därhän och ger den en omisskännlig karibisk känsla. De spelar den flera gånger i olika tempon och i en paus berättar de att en arrangör och steelpantillverkare från Trinidad & Tobago som bor i Danmark har skrivit arrangemanget åt dem.

Carol Dahlberg har lagt ner sina klubbor. Hon ler.

– Jag kommer alltid att spela. Nånting. Så länge jag kan röra läpparna eller använda armar och fingrar. •

Trumförbudet banade vägen för oljefaten

Afrikanska slavars trummande förbjöds av det brittiska kolonialstyret i Trinidad & Tobago. Men de utnyttjade människorna sökte nya uttrycksformer och trummorna ersattes med tiden med bamburör som stämdes i olika toner och som med tiden kompletterades med slagverk av metall.

Med oljeindustrins intåg upptäcktes möjligheten att tillverka klingande musikinstrument av uttjänta oljefat. På 1940-talet såg det som kallas världens yngsta akustiska instrument dagens ljus – steelpan – Trinidad & Tobagos nationalinstrument. En del instrument tillverkas fortfarande på gammalt vis av uttjänta oljefat, medan det stora flertalet är specialtillverkade vid fabriker i Trinidad & Tobago, Nordamerika och Europa.

Steelbanden är en stor folkrörelse och kärnan i landets stora karneval som sägs var världens äldsta. Befolkningen är mycket stolt över sina instrument och sin musik som bygger på soca- & calypsorytmer. De första banden bildades omkring 1940-talet och idag finns hundratals band runt om i landet. Vart och ett med sin egen övningsgård – panyard – populära samlingsplatser som fångar upp ungdomar som annars lätt kan hamna i fel kretsar i de kriminellt belastade storstäderna.