Skattepolitiken – en julrysare

GästkrönikaEn julsaga om  Olika Regeringars Skattepolitik, mycket fritt efter Dickens. Alla likheter med nu levande Ebenezrar är bara önsketänkande, försäkrar krönikören Lars Henriksson.

Det var natten innan jul och Ebenezer Wahlross kände sig trött. En bankdirektörs tunga värv med att flytta runt sina och andras pengar i världen så att de till sist hamnade i skatteparadis kostade på. Det sista draget med att flytta hela banken var han särskilt nöjd med. Vilka trodde de att de var att kräva extra straffskatter? Han tänkte minsann inte låta en krona mer än nödvändigt av sina eller klienternas ärligt förtjänta pengar hamna hos några underbegåvade slashasar utan vett och ambition.

Just som Ebenezer börja sjunka ner i en sömn, så behaglig som bara en väl genomförd skatteplanering kan ge, rörde sig något i mörkret. En lång skepnad, halvt genomskinlig, liksom svajade vid fotändan av sängen.

– Vem är du, flämtade Ebenezer skräckslaget och sträckte sig efter larmet på nattygsbordet. Eller försökte, för ur hans strupe kom inte ett ljud och handen vägrade lyda

– Lugn, bara lugn, sa skepnaden. Jag är De Gångna Regeringarnas Skattepolitik. Det glimmade till av guld i gestaltens öra och konturen av en bekant hästsvans fick Ebenezer att andas lite lugnare.

– Vad vill du mig, muttrade Ebenezer, skeptiskt. Eller försökte, för det kom fortfarande inte ett ljud.

– Jag vill bara påminna om vad tidigare regeringar gjort för att minska din skatt, svarade gestalten. Vi har sänkt inkomstskatten med 140 miljarder, framför allt för sådana som dig. Avskaffat förmögenhetsskatt och fastighetsskatt. Bolagsskatten har också gått ner rejält.

Lättad, men lite uttråkad, började Ebenezer sjunka tillbaka i sin slummer – hans tillgångar fanns ändå utom räckhåll för klåfingriga politiker.

Men så började den spöklika varelsen kränga och vrida sig, det var som om något försökte komma fram och ta dess plats. Och det var just vad som skedde. Hästsvansen blekande bort och en ny, mer bastant men lika spöklik varelse stod vid sängen. Fortfarande lydde inte Ebenezers kropp men den andre tycktes ändå höra hans tysta röst.

– Jag är Den Nuvarande Regeringens Skattepolitik, sa den genomskinlige. Hans sävliga norrländska, hur underklassig den än lät för Ebenezer, ingav ändå en viss trygghet. Detta var definitivt inget hot.

– Och vad tänker du göra för mig, undrade Ebenezer ordlöst.

– Vi har låtit alla de tidigare skattesänkningarna vara kvar, svarade vålnaden med sonor stämma. Och det var faktiskt vi som tog bort arvsskatten och sänkte arbetsgivaravgifterna. För att inte tala om…

Men han talade för döva öron, Ebenezer var tillbaka på paradisöarna, hos sina älskade fonder.

Så ljungade en blixt genom mörkret och rummet fullkomligt fylldes av ett myller som ständigt skiftande färg, form och skepnad.

– Men vafan skrek, Ebenezer ljudlöst. Jag försöker faktiskt sova! En del har faktiskt viktiga saker att göra om dagarna. Stick!

Men myllret tog ingen notis utan talade med många röster.

– Vi är En Kommande Regerings Skattepolitik. Vi ska att sänka din skatt på ett sätt som ingen gjort tidigare. Glöm alla jurister, trassliga upplägg och rotande journalister.

Ebenezer vaknade till. Det här lät ju intressant.

– Vi kommer helt enkelt att se till att ingen har så sinnessjukt hög lön som du och dina vänner haft, fortsatte växelsången. Normal lön och normal skatt för alla. Bra va? Bankerna tar vi kontroll över och skatteparadisen stängs. Och inte bara här, vi är ett spöke som kommer att gå runt i hela Europa.

Ebenezer kände dödens isande grepp om strupen och med uppbjudande av alla krafter lyckades han ta kontrollen över sin kropp, nådde larmet och skrek så det ekade: Skatt är stöld!!

– Ja, vad är det, herrn, hördes en mild röst. Är det skattedrömmen igen?

Två siluetter avtecknade sig mot den öppnade dörrens ljusrektangel.

– Fonderna! Pengarna! Alice, var är pengarna??

– Ingen fara, herrn. De är i tryggt förvar.

– Men … började den andra siluetten och Ebenezer uppfattade några oroliga rörelser. Hade han varit yngre skulle han kanske kunnat identifiera ljudet av en foppatoffla som träffade ett smalben följt av ett kvävt stön.

– Allt är som det ska, sa den som hette Alice. Sov nu bara, herrn. Det är mycket att göra i morgon. Ett glas portvin, kanske?

Snart hördes lugna andetag från bädden.

– Sov så gott, Ebbe lille, sa Alice och stängde dörren om den sovande mannen.

– Vad var det där med ”herrn” och pengarna? Och varför sparkades du, sa den mindre upprört.

– Han får sådana drömmar såhär års, förstår du Yusuf, och då får vi spela med lite. Han var en höjdare för länge sedan, men allt försvann i dubbelkrisen. Du vet, när isarna smälte, en massa skatteparadis utplånades, bankerna gick i putten och vi fick ta över hela härligheten. Han blev utfattig och flyttade hit men välfärden räcker gott till alla numera. Han trivs bra här på boendet för det mesta. Det är bara det förflutnas spöken som hemsöker honom ibland.