Rör inte strejkrätten

Ledare Den segdragna konflikten i Göteborgs hamn måste kunna lösas utan lagändring. Låt AD pröva frågan igen.

Konflikten i Göteborgs hamn har fått politikerna att tappa tålamodet. Arbetsmarknadsminister Ylva Johansson gick häromdagen ut och aviserade en lagändring som innebär inskränkning av strejkrätten. Johansson föregriper därmed den utredning som regeringen tillsatte i maj 2017 och som ska vara klar i maj nu i år.

Att tålamodet tryter är på ett sätt fullt förståeligt. Den segdragna hamnarbetarkonflikten och de ständiga strejkerna och blockaderna hotar inte bara Göteborgs hamnverksamhet utan hela landets industriföretag. IF Metall har markerat att de är bekymrade för sina medlemmars arbeten och tycker därför att det är bra att regeringen tillsatt utredningen.

”Det är bättre att en S-ledd regering utreder konflikträtten än att borgerligheten inskränker den”, resonerar IF Metalls avtalssekreterare Veli-Pekka Säikkälä.

Medan andra industrifackförbund som Pappers och GS-facket är betydligt mer bekymrade över regeringens agerande. GS-fackets ordförande Per-Olof Sjöö kritiserar i en krönika i Dagens Arbete arbetsmarknadsministerns uttalande om att strejkrätten troligen måste inskränkas.

”För den konspiratoriskt lagde är det lätt att dra slutsatsen att situationen i Göteborgs hamn blivit en bricka i ett helt annat spel. Har Svenskt Näringslivs idoga arbete för att rubba maktbalansen på svensk arbetsmarknad funnit sitt guldägg”, reflekterar Per-Olof Sjöö.

Konflikten är snårig och svårhanterlig. Låsningen verkar total. Hamnarbetarförbundet är ett litet uppstickarförbund som kom till på 1970-talet utifrån ett missnöje med Transport som organiserar hamnarbetarna. Det står utanför LO-kollektivet. Däremot är det största fackförbund i Göteborgs containerhamn. Arbetsgivaren har slutit kollektivavtal med Transport som är det mindre fackförbundet på arbetsplatsen.

Kortfattat kan man säga att både Hamnarbetarförbundet och Hamnbolaget APM Terminals visar prov på en militant och dogmatisk hållning, något som den svenska avtalsmodellen med sina förhandlingar och kompromisser inte riktigt är anpassad för. Båda parter har försökt åka snålskjuts kan man säga – arbetsgivaren förhandlar med det förbund som det blir billigast att förhandla med och Hamnarbetarförbundet har skaffat sig en position av att ha alla rättigheter för sina medlemmar som Transport förhandlat fram men samtidigt inte anse sig bunden av fredsplikt då de inte är kollektivavtalspart.

Därför blir konflikten ganska svårlöst. Fast egentligen borde det inte vara så svårt då två grundregler är tydliga på svensk arbetsmarknad: ett fackförbund får inte vidta stridsåtgärder för att undantränga ett för arbetsplatsen redan gällande kollektivavtal med en annan facklig organisation och arbetsgivaren är skyldig att tillämpa gällande avtal för alla arbetstagare oavsett om de är medlemmar i det avtalsbärande facket eller ej.

Hamnarabetarförbundet lyckades dock i en tvist i Arbetsdomstolen 2004 få till det att det inte handlade om att försöka tränga undan Transports avtal. I stället drev man principen om rätten att träffa eget avtal även om det inte är det som gäller. Precis som den tidigare LO-ombudsmannen Anders Nilsson konstaterar på sin Facebook är det obegripligt att AD gick på Hamnarbetarförbundets linje den gången. Tyvärr bidrog det till en cementering av konflikten.

Egentligen borde de båda facken kunna gå samman i en förhandlingskartell men så länge Hamnarbetarförbundets strejker anses lovliga finns ingen vilja att bilda en sådan kartell. Och arbetsgivaren svarar med att utesluta Hamnarbetarförbundet från samråd om arbetsmiljöfrågor och närvaro vid lokala förhandlingar. Det spär förstås på militansen hos Hamnarbetarförbundet.

”Nu är inte AD:s domar ristade i sten”, konstaterar Nilsson och menar att frågan mycket väl borde kunna prövas i AD en gång till.

Faktum är, vilket Nilsson också pekar på, finns det en dom i AD från förra året där arbetsgivaren som har kollektivavtal med Transport ingick lokala avtal med Hamnarbetarförbundet som frångick det centrala avtalets bestämmelser – bland annat hade man sämre ob-ersättning och andra arbetstider. Transport stämde då arbetsgivaren och vann i AD. Arbetsgivaren tvingades betala 600 000 kr i skadestånd. AD motiverar beslutet med att arbetsgivaren gjort vinst på brottet mot gällande kollektivavtal och bör därför avskräckas från att framhärda i brott mot det kollektivavtal som bolaget åtagit sig att följa.

APM Terminal har alltså ägnat sig åt fulspel och därmed sått det man nu får skörda i form av ett militant Hamnarbetarförbund och ständiga produktionsstörningar. Domen borde dock kunna utgöra en bra grund för en ny prövning av grundkonflikten i AD och 2004 års ödesdigra beslut kunna ändras.

Just nu finns bara förlorare i denna segdragna konflikt. De ständiga produktionsstörningarna i hamnen är förödande. Tusentals jobb står på spel. Hamnens flöden är nyckeln i en globaliserad ekonomi som Sveriges.

Även om starka krafter gärna ser en inskränkning i strejkrätten vore det en farlig väg att gå. Strejkrätten är en grundbult i den svenska arbetsmarknaden. Bara så kan kollektivavtalsmodellen upprätthållas. Den har bidragit till långa tider av arbetsfred vilket gynnat både arbetsgivare och arbetstagare. Konflikten i Göteborgs hamn måste kunna lösas utan lagändring.

Svenskt Näringsliv och Ylva Johansson får lugna ner sig. Låt AD pröva frågan igen.