Trygghet men ingen framtid
17 januari, 2018
Skrivet av Helle Klein
Årets första partiledardebatt i riksdagen blev som väntat en strid om tryggheten. Oron för gängkriminaliteten, den bristande integrationen och problemen i välfärden var huvudtemat för både regering och opposition. Statsminister Löfven pekade ut den stora valkonflikten genom frågan huruvida problemen löses med nya resurser till polis och skola eller med stora skattesänkningar för de rika.
Häri ligger en ideologisk konflikt om skattepolitiken och den bör såklart hållas vid liv. Men om riksdagens partiledardebatt var en försmak av årets valrörelsedebatt är det bekymmersamt. Politik som odlar rädslans kultur kan bara leda till antingen konservativt tillbakablickande eller till olustiga auktoritära idéer som vi ser på framväxt i många delar av Europa i dag.
Trygghetsbegreppet är numera så avsmalnat att det snarare blir ett verktyg för de krafter som vill odla den grumliga idén om att det bestående hotas av allehanda utifrån kommande hot (invandrare, ryssen, kriminella). Hårdare tag, fler batonger och högre murar blir då det självklara politiska samtalet snarare än det om ökad rättvisa, minskade klasskillnader och öppenhet.
Till socialdemokratins styrka hörde en gång att man vidgade begreppet trygghet till att bli en bärare av jämlikhet och solidaritet. I själva verket var det tilliten och tron på framtiden man odlade hos väljarna. Samhället behövde förändras men alla skulle få del av förändringens frukter. Arbetarrörelsen ställde sig i opposition till den konservativa saknaden av det som varit och fick med sig människor i längtan efter det nya.
Självklart måste människors oro tas på allvar men till trygghetsvurmen måste framtidstron läggas. Borgerligheten med Moderaterna i spetsen verkar nu gå tillbaka till en mer konservativ dagordning där de har mycket gemensamt med SD. De rödgröna borde ha allt att vinna på att vara samhällsbyggarna där tryggheten blir en språngbräda in i det nya, där det röda jämlikhetspatoset går hand i hand med det gröna visionära om att en annan värld är möjlig.
Avsaknaden av både miljöpolitisk och näringspolitisk debatt är just ett tecken på att trygghetsbegreppet blivit alltför smalt. Här har de rödgröna en verklig chans att formulera ett valprogram för de nya gröna jobben, för att Sverige ska bli ledande industrination där omställningen till det fossilfria och energisnåla är den stora tillväxtmotorn och där hela landet ska leva där jobb och utbildning finns för alla oavsett bakgrund. Miljö, jobb, utbildning och integration hör ihop. Oppositionen kan skrika högt om fler poliser men på närings- och miljöpolitikens område har de just nu inget som helst att komma med.
Löfven och de rödgröna måste vidga idén om trygghet.
Partiledardebatten stannade vid oron och glömde framtiden.