Det stora slöseriet

Mikael hade redan blivit erbjuden ett jobb. Han behövde bara komplettera sina kunskaper. Men på skolan fanns ingen som kunde lära honom svetsa. DA granskar en miljardindustri där bara fyra av tio får jobb, trots att företagen ­skriker efter arbetskraft.

Det var en förväntansfull Mikael som satte sig i sin gamla Volvo hemma i halländska Rolfstorp den där gråmulna måndagen i januari förra året. De åtta milen ner till Halmstad var som vägen in i ett nytt och ljusare liv för honom.
”Äntligen”, tänkte 38-åringen när han svängde upp på E6:an. Äntligen skulle han få lära sig svetsa på riktigt.

Mikael såg hur dagarna som arbetslös nu tickade mot sitt slut. Och kanske mer än så. Kanske skulle den här svetsutbildningen, som Arbetsförmedlingen köpt åt honom, också innebära slutet på sorgen ­efter hans sambo och livskamrat, som sjutton månader tidigare tynat bort i cancer.

Sorgen som hade gjort honom så trött på sitt tidigare jobb som butikschef, att han till slut ansågs övertalig och fick gå.

Sorgen som han länge bara kunnat hantera genom att svetsa för sig själv hemma i villans källare. Dagar och nätter, månad efter månad, pryl efter pryl.
Ja, hittills hade svetsningen fungerat som en slags ångestdämpande medicin. En smärtlindrande hobby som fått honom att glömma.

”Men nu”, tänkte han när han parkerade Volvon utanför Lernia i Halmstad en timme senare: ”Nu ska svetsningen snart bli mitt levebröd.”

Och det såg genast lovande ut. Bara några dagar in på utbildningen blev han faktiskt erbjuden ett svetsjobb i Varberg. Bara han lärde sig TIG-svetsning, nivå rör, och lite ritningslära. Sedan var han välkommen, som företagets platschef hade sagt.
Vad Mikael inte visste där och då på Lernia var att han – som välutbildad och med många års yrkes­erfarenhet – snart skulle bli ombedd att visa att han kunde tyda tågtidtabeller.

Eller att han skulle få redogöra för skillnaden mellan öronproppar och hörsel­kåpor.
Än mindre anade Mikael att han inte kunde börja svetsutbildningen på en gång, utan att han först skulle vara tvungen att gå en flera månader lång baskurs i industri­teknik.
Nej, det hade han inte tid med, han hade ju ett jobb som väntade.

Fast allra minst anade han att skolan inte skulle ha en godkänd svetslärare på plats. Någon som kunde lära honom det som han behövde: TIG-svetsning och lite ritningslära. Hans biljett in i arbetslivet igen.

Gott om jobb – ont om folk

Mikael är en av 26 296 personer som fick en utbildning betald av Arbetsförmedlingen förra året. Vid sidan om det finns även yrkesutbildningar inom komvux. Där behövs fler platser, menar regeringen, som skjuter till ytterligare nära två miljarder kronor de kommande åren. Dessutom ska antalet platser på yrkeshögskolan mer än fördubblas för ännu en miljard kronor.

Jag ville bli svetsare, punkt. I stället kostade jag bara skattebetalarna en massa pengar, helt i onödan.

Bakom satsningarna finns ett enormt behov av utbildad arbetskraft. Det är svårt att få tag på folk, inte bara till vården och skolan. Tillverkningsindustrin går för högtryck och skulle kunna anställa fler, om de bara fanns. Men i stället kan företag tvingas säga nej till nya kunder. Som till exempel Skellefteåföretaget Nordtek, som förmodligen skulle kunna fördubbla sin omsättning om de bara hade tillräckligt med personal.

– Det här är ett jättebekymmer, säger företagets vd Krister Koch och fortsätter:
– Vi skulle behöva svetsare, grovplåtslagare, CNC-tekniker, men det finns ju inga. Som det är nu kan jag inte ragga några nya kunder alls.

Samtidigt är 370 000 personer arbetslösa och inskrivna på Arbetsförmedlingen. Därför omskolas och utbildas vuxna, bland annat genom arbetsmarknadsutbildningar. Trots att de är riktade mot just de yrken där bristen på arbetskraft är som störst är det bara fyra av tio som får jobb efter en sådan utbildning. 2007 fick sju av tio jobb.

”Behandlad som en idiot”

Vi träffar Mikael över var sin pizza hemma i Rolfstorp och han berättar hur det blev efter att han steg in genom dörren till Lernia första gången.

Bara en enda gång fick han svetsa på utbildningen. Och eftersom han aldrig fick de kunskaper som han efterfrågade, så rann hoppet till slut ur honom.

Efter knappt två månader struntade han därför i att åka till Halmstad, och snart skulle också chefen för Arbetsförmedlingen meddela honom att utbildningen var avbruten för hans del.

Mikael suckar, lägger ifrån sig besticken och upprepar vad han sagt flera gånger.

– Jag hade ett jobb som väntade på mig. Men i stället kom jag till en lekstuga där jag nästan blev behandlad som en idiot.

– Jag kände mig förolämpad. Betraktad som en bråkstake, dessutom.

Var du det?

– Nej. Jag ville bli svetsare, punkt. Men i stället kostade jag bara skattebetalarna en massa pengar, helt i onödan.

Brister avslöjades

Missnöjd och frustrerad kontaktade Mikael så småningom Svetskommissionen i Stockholm – en branschorganisation som har till uppgift att inspektera svetsutbildningar och godkänna svetslärare. Kritiken måste ju ändå riktas någonstans, tänkte han.

Och nu började det hända saker. Bara några dagar efter samtalet skickade Svetskommissionen en av sina inspektörer till Lernia i Halmstad, som snabbt upptäckte flera allvarliga brister. Bland annat saknades kursansvarig och godkända lärare. Kort sagt, de uppfyllde inte kraven för att vara en godkänd svetsutbildning.

– Min gissning är att Lernia bara ville förhala utbildningen, just på grund av att man saknade rätt lärare. I stället tvingade de på mig uppgifter på nivå för en femteklassare, säger Mikael.

Vi ringer Ulrik Börlin, regionchef för Lernia Halmstad som vi vet att Mikael vände sig till personligen och luftade sin kritik förra våren, i samband med att han slutade utbildningen. Ulrik Börlin var ansvarig för verksamheten vid tidpunkten för Svetskommissionens inspektion, men tycker ”definitivt” att man levt upp till avtalet med Arbetsförmedlingen.

Elever vi har talat med beskriver utbildningen som en plats där man knappt lär sig någonting alls. Har du någon kommentar till det?

– Nej, jag har ingen kommentar till det. Det är i så fall ingenting som har framkommit till oss, varken via elever eller Arbetsförmedlingen.

En elev gissar att Lernia bara ville förhala utbildningen just på grund av att man saknade rätt lärare.

– Mm, okej.

Har du någon kommentar till det?

– Nej, jag kan faktiskt inte kommentera det. Jag vet inte ens vem det är du pratar om, eller vad det här handlar om. Det är inget som har framkommit till mig.

Slöseri med tid

Svetskommissionens utredare Elisabeth Egerblom har engagerat sig i Mikaels fall. Hon menar att Mikael inte alls hade behövt gå den där flera månader långa baskursen. I stället borde han ha fått sina kunskaper bedömda, vilket hade inneburit en kortare utbildningstid och snabbare väg in i arbetslivet igen.

– Absolut, med de förkunskaper som han har, säger hon och fortsätter:

– Det kan ju inte vara meningen att vi ska uppehålla personer, som vill jobba, med saker som de redan kan. Det vill inte Arbetsförmedlingen, och det vill definitivt inte vi i branschen.

I avtalet mellan Lernia Halmstad och Arbetsförmedlingen står det att det ska finnas minst två lärare inom yrkesämnena och att de ska vara godkända. Enligt Lernias kommunikationschef Elias Wästberg har man ”hela tiden haft godkända svetslärare” – en uppgift som Svetskommissionen bestämt avfärdar.
Elias Wästberg uppger också att det ”fanns en pensionerad lärare samt två lärare från Göteborg tillgängliga” under förra våren. Lärare som Mikael säger att han ”aldrig såg svetsröken av”.

I avtalet står också att målet i första hand är att utbilda deltagarna så att de får ett IW-diplom – ett intyg som visar att de klarar både teoretiska och praktiska svetsprov enligt internationella krav.

För en oinvigd kanske det här med att vara certifierad inte spelar så stor roll. Men svetsning är en väldigt speciell process, ett förlopp som hela tiden måste säkerställas. Fel och misstag är inte alltid synliga, men kan få rent av katastrofala följder. Tänk bara på ett brofundament, ett tryckkärl eller ett bogvisir som svetsats fel.

Men hur många elever i Halmstad som har fått ett sådant IW-diplom vill Lernia inte svara på. Det kan däremot Svetskommissionen. Faktum är att inte en enda elev på Lernia Halmstad fick något IW-diplom mellan 10 oktober 2015 och 19 november 2017. Nej, inte en enda. På drygt två år.

”Oacceptabelt”

En morgon i april förra året får Carina Paulsen, leverantörsuppföljare på Arbetsförmedlingen i Stockholm, ett mejl från en kollega. Ett utbildningsföretag i Stockholm – läser hon – vill förlänga utbildningstiden för en elev med tio veckor. Inte för att eleven har presterat dåligt, utan för att företaget inte haft någon CNC-lärare på plats.

 Jag tycker att det är helt oacceptabelt. De ska inte få betalt för att de inte levererar.

Carina Paulsen blir upprörd och svarar genast att hon tycker att det är orimligt att företaget ska få betalt för ”dessa förlängningar”. Det är, skriver hon, ”illa nog att det tar sökandes tid och vårt aktivitetsstöd!”.

Hon beslutar att saken måste utredas, och när DA ringer henne halvåret senare är hon av samma uppfattning.

– Ja, jag tycker att det är helt oacceptabelt. De ska inte få betalt för att de inte levererar.

Att få tag på yrkeslärare är en av de stora utmaningarna när regeringen nu skjuter till extra miljarder för vuxenutbildning.

– Det är en enorm brist på yrkeslärare. Det går ju nästan inte att uppbringa trafiklärare i dag, eller plåt- och ventilationslärare, svetslärare och CNC. Det är jättejättesvårt, säger Carina Paulsen.

Carina Paulsens högsta chef, generaldirektör Mikael Sjöberg, är inte nöjd med vad Arbetsförmedlingen får ut av arbetsmarknadsutbildningarna.

– Det är för få som får jobb efteråt, säger han.
Bara fyra av tio har jobb tre månader efter att de har avslutat en utbildning, trots högkonjunktur och trots att de utbildas till yrken där bristen på arbetskraft är stor. För drygt tio år sedan hade sju av tio jobb efteråt.

Fram till 2007 hade Arbetsförmedlingen som mål att minst 70 procent av deltagarna skulle ha jobb 90 dagar efter utbildningen. Det gjorde att handläggarna var noga med vilka som passade för en utbildning och kunde ha nytta av den. Dessutom jobbade de intensivt med att matcha deltagarna mot arbete efter utbildningen.

2007 togs målet på 70 procent bort. Kort därpå rasade den globala ekonomin i en finanskris, arbetslösheten sköt i höjden och andelen som gick ut i jobb efter en arbetsmarknadsutbildning halverades. Samtidigt beslutade alliansregeringen att utbildningarna enbart skulle användas för dem som stod allra längst från arbetsmarknaden. Många av dem hade svårt att klara utbildningen och att få ett jobb.

Trots att konjunkturen vände uppåt och företagen behövde anställa, fortsatte andelen deltagare som fick jobb efter utbildningarna att sjunka.

Sedan 2014 har Arbetsförmedlingen fått nya instruktioner från regeringen. Utbildningarna ska gå till de som har störst chans att få jobb efteråt, men som skulle ha svårt att få jobb utan utbildningen.

Generaldirektör Mikael Sjöberg är hoppfull. Genom tester och tätare samarbete med arbetsgivare ska urvalet bli mer träffsäkert. Utbildningarna ska inte användas för att sysselsätta långtidsarbetslösa. De som inte är redo för en yrkesutbildning ska få annat stöd först.

– Vi kommer att se ett förbättrat resultat framöver, tror Mikael Sjöberg.

”Kvalitet räknas inte”

Hans-Otto Halvorsen är divisionschef för vuxenutbildningen på statligt ägda Lernia. Han tycker att Arbetsförmedlingens nya ambitioner låter bra. Men det finns mer som behöver förändras, anser han.

Till att börja med borde det löna sig för utbildningsföretagen att få ut så många som möjligt i jobb. I dag är det inte så, säger han. Om Lernia så skulle lyckas få ut varenda elev i jobb betyder det ingenting. Varken för intäkterna eller för chanserna att vinna upphandlingen nästa gång.

– Noll, säger han.

– Vi ska ha handikappanpassade lokaler tillräckligt nära offentlig kommunikation, si och så många meter i takhöjd, en bra fysisk arbetsmiljö och lämna in våra rapporter i tid. Då får jag betalt per elev och dag från Arbetsförmedlingen. Men att matcha dem till jobb ingår inte i avtalet.

När det är dags för ny upphandling har de inga fördelar om många elever har fått jobb.

– Det stämmer, säger Arbetsförmedlingens upphandlingschef Martin Kruse.

Skulle myndigheten ge sådana fördelar till sina gamla leverantörer skulle de bryta mot lagen om offentlig upphandling.

– Då utestänger vi eller missgynnar ­andra leverantörer. Vi får alltså enligt vår uppfattning inte göra så.

I senaste halvårsrapporten skriver Lernia att prispressen inom utbildningssegmentet gör att de inte har lyckats vinna så många avtal som de önskat. De får även mindre betalt för de avtal de vinner och det är svårt att få lönsamhet. 2016 gjorde Lernia Utbildning en förlust på 30 miljoner kronor och förlusterna fortsatte under första halvåret 2017.

Enligt Hans-Otto Halvorsen har Arbetsförmedlingen slutat att ställa krav på kvalitet och i de senaste upphandlingarna bara gått efter lägsta pris.

– Det är inte bra. Det är lätt att räkna baklänges. Ska vi ha kompetenta lärare, rätt utrustning, lokaler med mera så kommer vi inte under ett visst pris. Men jag ser konkurrenter som lägger sig lägre.

Enligt Martin Kruse på Arbetsförmedlingen stämmer det inte att andelen upphandlingar som enbart går efter lägsta pris har ökat.

Trasslet i Umeå

Inte bara Arbetsförmedlingen, utan även landets kommuner, ordnar yrkesutbildning för vuxna. När Umeå kommun för några år sedan handlade upp olika industriutbildningar gick delar av uppdraget till utbildningsföretaget Astar. Hösten 2015 började de första eleverna på den nya VVS-utbildningen.

Några veckor senare sökte några av dem upp skolledningen med en fråga: Är vår lärare verkligen VVS-utbildad? Nej, fick de till svar, men han hade kunskaper. Det var också ”på gång” med en annan lärare, men någon sån dök aldrig upp, berättar eleverna.

Astars biträdande regionchef Hans Brändström känner inte igen beskrivningen. Tvärtom var läraren mycket duktig på rörsvets, vilket ingår i utbildningen.

Det stämmer, svarar en elev, men de fick ingen undervisning i andra moment och läste inte någon teori. Vid en handfull tillfällen fick de hjälp av en yrkeslärare på gymnasieskolan som Astar delade lokaler med, berättar eleven.

Efter tre månader hade flera av eleverna fått nog och tog kontakt med kommunen. Under det möte som följde fick de möjlighet att flytta till en annan skola för att gå färdigt sin utbildning.

– Det var jättebra, men då hade vi missat tre månader av utbildningen och fick ägna mesta tiden åt att läsa in all teori, säger en elev, och fortsätter:

– Visst kan en helt ny utbildning ha lite strul, men för oss var det katastrofmässigt. För vår del blev utbildningen förstörd. Nu efter ett års tjatande har jag lyckats få en lärlingsplats. Det beror bara på att jag har visat att jag vill, inte att jag kan något.

Våren 2016 började nya elever på Astars VVS-program. En ny lärare var på plats, men problemen fortsatte. Det var brist på material, läraren kunde inte visa enkla saker som hur ett rör bockas och hade svårt att svara på frågor. Utbildningen kändes rörig och ibland använde de broschyrer från VVS-företag som studiematerial.

– Det är under all kritik hur det var. Folk tar ju studielån eller lämnar jobb för att satsa på den här utbildningen, säger en av eleverna.

Astars regionchef, Fredrik Eklund, säger att de aldrig har haft någon obehörig lärare och att det inte var något fel med kompetensen hos den här läraren.

– Problemet var att eleverna inte uppskattade hans pedagogik.
– Han var en duktig yrkesman, men han kunde inte lära ut det.

Tillsammans med kommunen tog Astar fram en handlingsplan för att förbättra situationen och sökte samtidigt fler lärare. Efter sommaren 2016 var två nya på plats och vid årsskiftet slutade den gamla läraren. Det blev bättre, men eleverna hade gått miste om en hel del. Som en elev säger:

– Jag känner mig lurad på utbildningen.

Två år efter att utbildningen kom i gång, hösten 2017, blev den godkänd av VVS-branschens yrkesnämnd och kan nu kalla sig ”Förstklassig skola”. För att nå dit har de åtgärdat en lång rad brister – innehållet i utbildningen, kvaliteten på verkstadsutrymmena, omklädningsrum och kompetensen hos lärarna.

Nu har det snart gått fyra år sedan den senaste upphandlingen gjordes och i år måste Umeå kommun enligt lagen göra en ny upphandling. Det är inte säkert att Astar får uppdraget igen. I så fall ska en ny anordnare hitta lokaler, lärare och få rutiner att fungera.

Missnöjda lärare

Dagens Arbete har inte bara varit i kontakt med elever, vi har också pratat med ett flertal lärare runt om i landet. Och många är frustrerade, berättar de. Frustrerade över bristande kompetens, lärarbrist, dåliga lokaler, otrygga anställningar, svårigheten att planera långsiktigt, utebliven kompetensutveckling och så vidare.

Läraren Henrik Tällberg är ordförande i Lärarförbundets expertråd för vuxenutbildning. Han har hört många historier genom åren och han menar att problemen till stor del bottnar i att vuxenutbildningen allt oftare läggs ut på entreprenad. Att själva upphandlingsförfarandet med alla efterföljande överklaganden skapar oro och instabilitet.

– Det är jag övertygad om, säger han.

Nyligen gick Lärarnas riksförbund ut med ett krav på att förbjuda utbildning på entreprenad. Men så långt vill inte Henrik Tällberg gå.

– Vem eller vilka som bedriver utbildningen kvittar egentligen, bara den är bra. Men tyvärr, nu är det många gånger priset som kommunerna tittar på. Den anordnare som erbjuder lägst pris vinner oftast upphandlingen.

Prispressad miljardmarknad

Vi berättar vad vi hört, läst och sett för landets enda professor i vuxenpedagogik, Andreas Fejes vid Linköpings universitet.

– Jag är inte överraskad, säger han.

Under de senaste 20 åren har kommunerna i allt större utsträckning köpt in utbildning från privata företag. Den kommunala vuxenutbildningen har utvecklats till en konkurrensutsatt marknad, där utbildningsföretagen försöker hitta sätt att minska sina kostnader.

– Vad kan man tjäna pengar på? Jo, genom att anställa färre lärare och sänka kostnaderna för lokaler, maskiner, utrustning och så vidare. Och då kommer man att få de där avarterna som ni har stött på, det är jag övertygad om, säger han.

Fullträffen i Nässjö

I småländska Nässjö har stiftelsen Träcentrum drivit arbetsmarknadsutbildningar mot träindustrin i femton år. De kan visa upp ett bra resultat. 80 procent av kursdeltagarna går ut i jobb efter utbildningen, att jämföra med snittet på 40 procent för samtliga arbetsmarknadsutbildningar.

– Vi har grupper där alla går ut i jobb, säger Träcentrums vd P-O Simonsson.

Att de lyckas så bra beror på flera olika saker, tror han. Till att börja med lägger de stor vikt vid att testa och utvärdera kunskaper, läggning och intresse hos de som anvisas hit.

Bara de som har förutsättningar att få ut något av utbildningen får börja.

– Det är vansinne att lägga 23 veckor på någon som inte vill.

De har också märkt att det många gånger behövs mer än bara yrkesutbildning. I stort sett alla deltagare är nyanlända och många har lämnat både karriärer och egna företag bakom sig i sitt hemland. Men här är risken stor att oskrivna regler som de har med sig hemifrån krockar med de svenska.

– Vi vågar ta i frågor som många andra inte tar i. Vi lär dem att avkoda de osynliga reglerna, hur de ska bete sig och uppträda, säger Carl Karam.

Han fungerar som en brygga mellan kursdeltagarna och företagen där de till slut gör sin praktik. Tillsammans med lärarna försöker han matcha rätt person till rätt företag.
Carl Karam fortsätter att hålla kontakten under praktiken, hjälper till att reda ut missförstånd och svarar på frågor. De får fortsätta att ringa honom efter utbildningen om de behöver.

Hadi Ejbara från Syrien har jobbat sedan han var åtta år. Han har tillverkat möbler, dörrar och fönster. Trots yrkeserfarenheten är utbildningen nyttig tycker han.
– Allt är bra med den. Jag tipsar alla mina vänner att söka hit. Den delen som handlar om social kompetens är jätteintressant. Och lärarna är underbara.

Träcentrum i Nässjö är inget vanligt utbildningsföretag. De är en stiftelse som startades av företag i träindustrin och ett av deras mål är att förse branschen med arbetskraft.

En riktig förebild, tycker Jan Nordin på Arbetsförmedlingen i Eksjö, och det är det noggranna urvalet av deltagare som är nyckeln till det goda resultatet.

– Vi har haft kandidater som har försökt komma med flera gånger, men inte lyckats. Sen plötsligt har de förstått, eller hört från kompisar, att det är en bra utbildning. Då anstränger de sig med att plugga svenska. De får kämpa lite för att komma in, får en sporre. Sen när de har fått en plats pratar vi med dem om att de ska ta med uppgifter hem och plugga, visa intresse och kämpa. Då kan vi nästan lova att de kommer att få jobb.

Nästa år är det dags för en ny upphandling. Trots att Träcentrum lyckas få ut nästan alla deltagare i jobb är det ingen garanti för att de får uppdraget igen.

– Man struntar i stort sett i resultaten. Jag tycker att det är anmärkningsvärt att det har så liten betydelse i upphandlingen, säger P-O Simonsson.

Det är bra med konkurrens, men priset får styra för mycket tycker han.

– Vi har byggt upp och investerat. Sen torskar vi kanske i nästa upphandling. Då står vi här med Skandinaviens bästa utbildningslokaler och den allra bästa relationen med industrin.

Ett år av väntan

Kontrasten blev för stor.
Hemma: en döende sambo. På jobbet: kunder som kom in och tyckte att det var en katastrof att skruvdragaren gått sönder.

Mikael klarar fortfarande inte av att gå tillbaka till sitt gamla yrkesliv där hans enda drivkraft var att tjäna mycket pengar.

Det är ett år sedan han klev in på Lernia i Halmstad och trodde att han snart kunde få svetsjobbet han blivit lovad. Nu finns certifierade lärare och en godkänd svetsutbildning, men inte för den inriktning som Mikael behöver.

– Arbetsförmedlingen har erbjudit mig att få träffa en jobbcoach. Det ska jag, men jag tror inte att det kommer att tillföra något.
– Jag vill ha ett jobb som ger livet ­mening. Inte ett jobb bara för att tjäna pengar.

Den arbetsgivare som tänkte anställa Mikael efter utbildningen lyckades inte hitta några svetsare. Inte förrän han började leta utomlands.

Nu jobbar några svetsare från Baltikum på verkstaden.

7 kommentarer till “Det stora slöseriet”

• Man blir både förbannat och upprörd efter att läst artikeln om Mikael och hur AF fungerar, Trots att det inte är någon nyhet hur illa yrkesutbildningsupphandlingarna har sköts på ett flertal områden. Snarare liknar det ett återkommande mantra. Detta trots att Mikael Sjöberg och Ylva Johanssons försäkringar att en bättring är på väg fortsätter även om det förhoppningsvis än i mindre skala.
  Gång efter gång har utbildningsföretag skrutit om sina förträffliga utbildningar och vilket fantastiska nätverk de har med arbetsgivare med strålande utsikter för deltagarna. Vilket har visat sig vara en fet lögn för många. När utfallet är att endast 4 av 10 kommer ut i jobb efter utbildningen så finns det anledning att fråga sig hur det är möjligt att det blivit så fel. Trots de synpunkter och förslag som tas upp om behovet av behovet en skärpning av urvalskriterier gällande deltagare i yrkesutbildningarna är kända sedan lång tid tillbaks. En vanlig ursäkt är att en del deltagare ”står långt ifrån arbetsmarknaden” vilket är sant, men dom kommer definitivt inte närmare genom att en än gång misslyckas på grund av misslyckade handlingsplaner från AF. Vad har hänt och händer med de 6 av 10 som det inte har lett/leder vidare till ett jobb?
  Är antalet utbildningsplatser dimensionerade till efterfrågan hos arbetsgivare? Om det är så så måste arbetsgivare vara fly förbannade när endast 4 av 10 motsvara deras önskemål.

  Det heter att AF har ett gott samarbete regionalt med arbetsgivare och branscher men ändå slår det fel, Hur är det möjligt? Är det så att det finns ett bra och utvecklat samarbete så är det helt uppenbart att kommunikation brister någonstans på vägen till handläggare på AF. Vilket i sin tur drabbar den arbetssökande inte bara nu utan även i framtiden.

  Ser vi på se andra arbetsmarknadspolitiska program som Plusjobb, gröna jobb, Fas3 och allt vad de heter som har sjösatts genom åren finns det anledning att vara mörkrädd. Även om syftet inte enbart varit att de ska leda till ett jobb så har resultaten varit katastrofala. Den ena utredningen efter den andra har visat på nedslående och urusla resultat, ändå har det fortsatt. Hur är det möjligt?

  Misslyckanden har ofta berott på dålig insikt och kontakt med arbetsgivare, bristande kunskap om behovet av anställningar nu och framöver i de olika yrkesområdena och att inte vara tillräckligt lösningsinriktad. Vilket även speglar av sig i den politiska debatten vilka jobb det handlar om utelämnas. Politiker kan inte skapa jobb men däremot sysselsättning, utbildning och matchning, sant till vis del. Men hur ska dom pricka rätt när man inte kan svara på vilka anställningar som de olika satsningarna ska leda till och för hur många?

  Hur många år har vi inte hört återkommande diskussioner som inte lett till någon framgång för de arbetssökande. Vore önskvärt att våra förtroendevalda även koncentrerade sig på jobben dit insatserna ska leda till.

  Kommer ihåg en handläggare på AF som sa orden ”jag tror inte längre på det här” och det visar på hur illa ställt det är.

  En privatisering av AF löser inte det här problemet utan skapar nya problem.

  Svara

• Det är hög tid, i princip för sent, att sluta dalta och avisera inspektioner och revision.

  Det obegripligt att Sverige uppför sig så aningslöst när det gäller upphandlingar i allmänhet och upphandling av utbildning i synnerhet.

  Svara

• Min man får Dagens arbete som pensionerad pappersarbetare.
  Läste med spänning er artikel om vuxenutbildning. Det var bra och intressant med tyvärr var rubriksättningen fel för mig som jobbar som chef för den kommunala vuxenutbildningen i Sollefteå kommun.
  Det artikeln så bra beskrev var arbetsmarknads utbildningar och dess tillkortakommande, det som i första hand Arbetsförmedlingen upphandlar och i viss mån även den kommunala vuxenutbildningen i en kommun.
  AF och Kommunal vuxenutbildning har hemskt olika villkor, och jag delar i högsta grad den kritik som ni pekar på i artikeln. Synd bara att den vuxenutbildning som jag inte riktigt känner igen mig i får bära hundhuvudet.
  Inom vuxenutbildningen jobbar vi utifrån skollagen, vi sätter betyg, kavlitetsuppföljer och har ett stort ansvar gentemot våra elever, ofta får dom låna pengar från CSN för att delta och det ställer krav tycker jag.
  Vinsterna som dessa utbildningsföretag gör på att tulla på kvalité retar mig så fruktansvärt! I Sollefteå använder vi oss i första hand av gymnasieskolan utbildade yrkeslärare, vi slänger inte in vem som helst, det får vi inte det regleras bland annat i betygssättningsförutsättningar.

  Som kommun ansöker vi om statsbidrag från skolverket för att bedriva yrkesutbildning. Där får vi en summa men vår egen kommun måste gå in med lika mycket pengar för att vi ska få nyttja pengarna från staten. Arbetsförmedlingen har alltid haft en helt annan högre summa pengar till sitt förfogande och ända levererar dom inte! Det upprör ska ni veta!

  Maria Modin
  Verksamhetschef Reveljen
  Sollefteå kommun

  Svara

• Lernia följer inte avtalet efter vad som efterfrågas i avtal och Arbetsförmedlingen efterlever inte uppföljning av vad aktörens ska leverera. Lärare och elever på svetsutbildningen i Halmstad far illa och skattebetalarna får stå för notan. Hoppas Dagens Arbete följer upp vad som påbörjats.

  Svara

• Ett skräckexempel på ett företag som inte är seriös alls, när man inte ger en person det utlovade svetsutbildningen alls .Lernia håller inte var dom lovar alls och är det flera fall där Lernia inte har hållt sina utlovade löften alls så borde man ifrågasätta om Lernia ska bedriva svetsutbildning,och i så fall borde nog Arbetsförmedlingen riva upp alla avtal med Lernia.

  Svara

• Jag blir så illamående när jag hör Alliansen påstå att Stefan Löven motarbetar långtidsarbetslösa, när det i själva verket var högerblocket som kvaddade allt för väldigt många när dom hittade på galenskaper med fas3-åtgärderna.

  Jag och många med mig blev TOTALT uteslutna från möjligheter att förkovra oss i ny maskinteknik med mera, exempelvis så blev jag portad från arbete av högern genom att jag tvingades avsluta en CNC-verkstadsteknisk utbildning.

  I mitt fall så fick jag börja en CNS-maskinteknisk utbildning på 12 månader. En alldeles på tok för lång utbildning, som Lernia höll i. Med mer maskintid så fixar de flesta den på 3 månader. Hur som helst, efter sex månader kommer Arbetsfördlingen och säger att jag inte får fortsätta, då mina fas 2-dagar hade tagit slut och fas 3 startade. Detta var 2010.

  Sedan dess har tiden och utvecklingen gått så fort att jag är både frånkörd och omkörd, på gränsen till överkörd.

  I åtta år höll de på med detta och jag och väldigt många blev exkluderade från att komma vidare, Högern hade slagit oss i bojor, på riktigt.

  Upprepa inte misstaget att köpa deras ”skattesänkningar”, för det gynnar endast dem som har överflöd och slår hårt mot dom som sliter, på sjukhus, skolor och i åldringsvården.

  Och sätt framför allt STOPP för privata aktörer som skor sig hejdlöst på så kallade ”omsorgsverksamheter”. Vi betalar dem miljonbelopp av skattemedel som går rakt ner i deras fickor.

  Svara

• I det stora slöseriet så skyller den ena på den andra och den andra skyller på den tredje och då är karusellen igång, i slutändan är det endast pengar som styr vem som gör vad, man får vad man betalar för!

  Svara

Kommentera Avbryt svar

Håll dig till ämnet och håll en god ton. Det kan dröja en stund innan din kommentar publiceras. Dela gärna artikeln så kan fler delta i debatten! E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Kommentar *

Namn *

E-postadress *

Webbplats

This site is protected by reCAPTCHA and the Google Privacy Policy and Terms of Service apply.

The reCAPTCHA verification period has expired. Please reload the page.