Ett helt sjukt system
13 mars, 2018
Skrivet av Helle Klein
LedareRegeringen måste ändra reglerna för sjukförsäkringen. Begreppet ”normalt förekommande arbete” leder till rättsosäkra och omänskliga beslut.
Sjukförsäkringen har debatterats länge. Både borgerliga och S-regeringar har ändrat förutsättningarna för försäkringen. I stället för att ha fokus på varför människor blir sjuka har fokus alltför länge varit på hur kostnaderna för sjukskrivningarna ska minska.
Den borgerliga alliansregeringen såg dessutom försäkringen som ett bidrag. De sjuka och arbetsoförmögna betraktades som utnyttjare av ett alltför generöst bidragssystem. Pressen på den enskilda ökade. Sjukförsäkringen stramades åt och tidsgränser infördes, bland annat den omtalade stupstocken.
Kritiken mot att Försäkringskassan jagar ut svårt sjuka människor i ett arbetsliv som de inte orkar med har varit stark. Den rödgröna regeringen har tack och lov börjat återupprätta socialförsäkringssystemen till det de en gång var tänkta, som skyddsnät, inte strypsnara.
Det återstår dock en del att lösa. Efter 180 dagar ska den sjukskrivna prövas mot ”normalt förekommande arbete”. Det vaga och svårtolkade begreppet leder till att uppenbart sjuka människor blir av med sjukpenningen och tvingas arbeta med något de inte klarar att arbeta med.
Dagens Arbete kan berätta om Ing-Britt Vikström som har svår artros. Finmotoriken fungerar inte. Ändå tvingas hon arbeta halvtid i butik. Vikströms fall ska nu prövas i Högsta förvaltningsdomstolen. Det visar hur absurd lagtexten är. Ingen vet, inte ens Försäkringskassans egna jurister, vad ”normalt förekommande arbete” innebär. I stället sker prövningarna gentemot en fiktiv arbetsmarknad. Det leder till omänskliga beslut.
Socialminister Annika Strandhäll tycks inse problemet och har tillsatt en utredning. Det är bra men det behövs en reell förändring av regelverket.
LO:s utredare Kjell Rautio betonar att prövningen måste ske mot ett faktiskt existerande arbete. Försäkringskassan måste rimligen kunna ange vad för sorts konkret arbete de anser att den sjukskrivna kan jobba med.
Dessutom vill LO att Försäkringskassan ska bli en mer aktiv part och kalla Arbetsförmedlingen, arbetsgivaren, den försäkrade, behandlande läkare och facket till ett överlämningsmöte innan man beslutar att dra in sjukpenningen vid 180-dagarsgränsen.
Gränsen är nådd för det systemskifte som alliansregeringen införde på välfärdsområdet. Regeringen måste ändra reglerna. Tilliten till socialförsäkringarna är avgörande för medborgarnas förtroende för samhället. Sjukförsäkringen ska hjälpa, inte stjälpa, den sjuka.
Det stämmer helt och hållet, men det är underligt att detta får kallas rehebiliteringskedja, skulle vården göra samma sak så blir de anmälda bums. En acceptans att det finns människor som inte kan eller kommer att kunna arbeta alls. En tillit till vården och att den sjuke faktiskt gör allt i sin makt för att bli frisk/arbetsför, för ingen vill vara i den sitsen att inte klara sin egen försörjning och i Försäkringskassans hantering som den ser ut idag. Människosyn med helhetsperspektiv, Tack!
Håller med, det går ej detta system, tryggheten är borta för många som står utan inkomst och de mår ännu sämre. Nu får det vara nog, ge oss vår rättighet tillbaka och tryggheten. Många står utan pengar flera månader, fyfan.
Regeringen är ansvaiga för situvatonen med en totalt havererad sjukförsäkringen, de har gett order om nio sjukdagar. Det är anledningen till att avslagen på sjukpenning tredubblats med helt bisarra motiveringar. Regeringen har haft 3,5 år på sig att ändra detta med avslagen på sjukpenning och LSS ökar för varje dag. Annika Standhäll är fullt medveten om denna statistik finns.
Min sambo är svårt sjuk i en diagnostiserad neurologisk sjukdom, sängbunden. FK har klippt av henne från sjukförsäkringen och hänvisar till arbetsförmedlingen som i sin tur skriftligen säger att hon är för sjuk för deras insatser. Vi har överklagat till förvaltningsrätten. Samhällskontraktet är för alltid brutet.
Sjukförsäkringen skulle finansieras med arbetsgivaravgifterna vilka inte var skatter utan öronmärkta avgifter. Parterna kom överens att sjukförsäkringen skulle finansieras med lägre löneförhöjningar. Procentsatserna har för det mesta höjts under åren och idag är 1/3 del av finansieringen omvandlad till skatt som överförs till statskassan och inte kan användas som sjukförsäkring.
Stupstocken i sjukförsäkringen finns kvar och 9 sjukdagar/år och person är ett orimligt fantasifoster som skapar utrymme till att neka ersättningar från sjukförsäkringen och används flitigt i Försäkringskassans handläggning till att neka individer ersättningar från sjukförsäkringen.
Summa summarum: 1/3 del hamnar i fel kassa och stupstocken är fortfarande kvar.
Grundproblemet är att prövningen i såväl förvaltningsrätt samt kammarrätt många gånger utgår ifrån att Försäkringskassans bedömning är den rätta. Vår bestämda uppfattning är att de problem som Inspektionen för socialförsäkringen såg 2014 har förvärrats ytterligare.
Har vi idag en rättssäker prövning av rätten till sjukersättning/sjukpenning?
Är det rimligt att utgå från att sjuka människor ska kunna föra sin talan utan ombud?
Finns det anledning att förändra ordningen med prövningstillstånd?
Förvaltningsrättens domskäl är i regel mycket kortfattade och det är mot bakgrund av utformningen svårt att förstå hur domstolen kommit fram till sin slutsats.
Problemet förstärks ytterligare av att kammarrätterna i mycket liten omfattning beviljar prövningstillstånd i mål avseende sjukpenning.