”Frågan är om det som regeringen gör är tillräckligt”
13 mars, 2018
Skrivet av Rasmus Lygner
Moderaternas talesperson i socialförsäkringsfrågor Johan Forssell tycker att en bortre gräns i sjukförsäkringen är ett stöd för sjukskrivna.
Vad är ett normalt förekommande arbete?
– Det är inte politikens uppgift att detaljbeskriva det, ytterst är det en domstolstolkning. Men det är tydligt vad som åsyftas med begreppet: det är ett brett, generellt begrepp som riktar sig till den stora massan arbetstagare. Med det sagt är det alltid individuella bedömningar som görs.
Formuleringen har fått kritik för att vara svår att förstå, ändå har den gällt i omkring 20 år.
– Man måste komma ihåg syftet med den och rehabiliteringskedjan, att stödja människor tillbaka till arbetsmarknaden – även om det innebär att man inte jobbar 100 procent, byter arbetsuppgifter eller arbetsgivare. Det är klart att det enklaste svaret ofta är förtidspension. Men den politiken har vi prövat och den fick förödande resultat, inte minst för den enskilde.
Hur ser ni på regeringens mål på 9,0 sjukpenningdagar senast 2020?
– Vi har inget emot att man sätter upp mål. Men vi har också sagt att det viktiga inte är själva målen utan att man har verktygen för att nå dem. Frågan är om det som regeringen gör är tillräckligt.
Moderaterna vill införa den så kallade bortre gränsen i sjukförsäkringen igen. Varför?
– Eftersom den långa sjukfrånvaron har ökat väldigt mycket och fortsätter att öka. Vi tror att en sådan här tidsgräns är en viktig åtgärd för att undvika sjukskrivningar som pågår år ut och år in utan att man prövar arbetsförmågan. Vi vill inte lämna någon utan stöd.
Hur är en bortre gräns ett stöd?
– Vi tror att det kan vara bra att någon tittar med nya ögon och på nytt prövar arbetsförmågan. För hur hjälper det människor att vara i sjukskrivningen utan att deras arbetsförmåga prövas? Med rätt stöd och förutsättningar finns det många människor som kan hitta en plats på arbetsmarknaden.
Kränkningarna fortsätter från moderaternas sida och man inför något som inte stödjer eller hjälper sjuka eller arbetsskadade människor tillbaka till arbetet.
Man blir inte friskare av att det finns bäst före datum på sjukdomar eller skador.
Hur inskränkt får man vara som politiker? Ta av er skygglapparna och kom ner från era höga hästar och se verkligheten och sluta teoretisera bort socialförsäkringen/arbetsskadeförsäkringen.
Stödet som du, Johan Forssell, anser vara ett stöd, är i själva verket en dödsdom!
Hur det hjälper folk att vara sjukskrivna? Sjukskrivning är inget självändamål. Det har ett syfte. Ibland behövs helt enkelt vila och rehabilitering för att en människa ska tillfriskna. John missar det. Han missar även att det existerar vårdköer och alla får inte den rehabilitering de ska ha. Sen är det så att om en sjukskriven person bara behöver tid på sig att bli frisk, men måste säga säga upp sig, så kan det vara svårt att ersätta den personens kompetens.
”Hur är en bortre gräns ett stöd?
– Vi tror att det kan vara bra att någon tittar med nya ögon och på nytt prövar arbetsförmågan. För hur hjälper det människor att vara i sjukskrivningen utan att deras arbetsförmåga prövas? Med rätt stöd och förutsättningar finns det många människor som kan hitta en plats på arbetsmarknaden.”
Sicket snömos. En bortre gräns är en bortre gräns. Att titta på arbetsförmåga går utmärkt oaktatmanhar enbortre gräns eller inte. Om det är kontrollen som är viktig, så kan han ju glädjas åt 180-dagarskontrollen som försiggår i mängd och parti idag. När vi inte har en bortre gräns.
Hur en bortre gräns plötsligt betyder att något kontrolleras har jag svårt att förstå.
En bortre gräns = dagar räknas och vid visst antal dagar händer nåt (utförsäkring) varesig någon gör nåt eller inte. Det enda som kontrolleras är datum, vilket inte har något alls att göra med information om eventuell arbetsförmåga.
För att veta hur det står till med arbetsförmågan måste ju den kontrolleras (förmågan alltså. Då räcker det intemed att kontrollera datum.
Komigen Ulf K. Du får medge att det där var ett tramsigt svar på just den frågan.
/Marie
Så länge som sjukvården inte kan hålla vårdtiderna inom rimliga gränser, så är det fullständigt orimligt att ens föra införandet av en bortre gräns på tal. Kontraktet med oss medborgare är redan brutet och införandet av en bortre tidsgräns skulle därmed allvarligt skada det lilla förtroendet vi medborgare har kvar för statsmakten. Det är så illa att man måste fundera över om inte detta faktiskt är moderaternas mål, d.v.s. att vi medborgare till slut vägrar att betala skatt och följa lagar då vi får allt mindre för pengarna och redan idag ser att lagar inte gäller för våra förvaltningar längre. Moderaterna hoppas väl att de efter detta ska kunna privatisera precis allting i samhället. Det finns regler som även de mest inbitna kapitalisterna (som t.ex. jag själv) inser gäller för ett fungerande samhälle. Staten/det allmänna skall sköta de verksamheter inom de områden där det inte råder eller ens kan råda en fungerande fri marknad (t.ex. naturliga monopolsituationer, lag och ordning och verksamheter där ”konsumenten” är i en för stark beroendeställning). Undantag från den regeln kan göras om det finns ett strategiskt behov som t.ex. energiförsörjning och kommunikationer (för att säkra sitt eget behov samt undvika utpressningssituationer). Om debatten angående privatiseringen inom vård, skola och omsorg utgick ifrån dessa principer, så skulle vi slippa allt ideologiskt och partipolitiskt revirpinkeri som nu bara gör pannkaka av det hela hur man än vrider och vänder på det hela. En sund debatt skulle förhoppningsvis medföra sunda regleringar respektive avregleringar istället.
Vi lever i olika världar.
Han har mer i lön per månad än jag får ut på ett halvår.
Han har sjukavtal med privat vård, jag får ingen hjälp av Landstinget.
Han har marginaler, pengar på banken, kan köpa städhjälp, barnvakt, äta på restaurang, mm.
Jag har brutit nacken, måste klara vardagsbestyren själv.
Hemtjänsten får inte städa eller hjälpa till med barnen.
Mitt immunförsvar är förstört. Jag kan inte åka kommunalt eller färdtjänst med förkylda medpassagerare.
Han tar taxi.
Det är lätt att ha åsikter när man inte lever den sjukes vardag.
Jag var inte vållande till olyckan som gjorde att jag inte längre kan klara mitt jobb som ingenjör.
Jag har inte valt att bli skadad och sjuk.
Jag har betalat skatt i 30 år.
En del av den går till sjukförsäkring.
Jag fick anlita advokat o driva mitt ärende mot Försäkringskassan i Länsrätten för att få ut den ersättning jag har laglig rätt till!
Jag har fått mediciner som gjort mig sjukare, läkare har förringat min skada o vägrat utredning, rehaben blir då felaktig.
Jag tvingades åka till Tyskland för operation på egen bekostnad trots att vi enligt EUs regler har rätt till ersättning från vårt land.
Vi är många som drivit rättsliga processer mot staten ang ersättning för vård utomlands men vi får avslag.
Vi vill bli friskare. Vi vill jobba.
Men det förutsätter att svensk sjulvård fungerar.
Det gör den inte.
Svenska läkare hinner inte med o många har inte uppdaterat sin utbildning på många år. Vissa läkemedel o behandlingsmetoder är inte godkända.
Vi som är sjuka får inte rätt hjälp.
Ska vi ha det så här?!
Helena
Du skriver olyckan och vållande var ej från din sida, det var något som orsakade olyckan.
Är det fritidsskada eller arbetsskada?
En kort förklaring behövs.