Musik räddar liv

Carl LINNAEUSMetallica kan inte hyllas nog för alla de självmord som de hindrat med avskeds­brevet som är Fade to black.

Tatueringar är snyggt. Jag har legat under nålen i kanske hundra timmar. Utspritt över många år, så klart. Armar och ben är täckta av färg. Samtliga av dessa konstverk har inte tryckts in i huden enbart för att de är fina att titta på. Några har större affektionsvärde.

Jag har motiv föreställande Kiss, Alice Cooper och Black Sabbath inpräntade av en anledning. Det är band vars musik är en så stor del av mig att de blivit en del av mitt dna. Det är min lilla hyllning. Att jag valde motivet som utgör omslaget till de sistnämndas album Vol. 4 från 1972 är inte enbart för att bilden på Ozzy Osbourne med armarna uppsträckta i en segergest har blivit ikonisk. Vol. 4 är jag. Därför kommer jag för alltid att bära med mig skivan både på insidan och utsidan.

”Texterna beskriver på pricken mina ­egna känslor. När jag hör Ozzy sjunga om att sitta fast i livets ekorrhjul och oförmågan att kunna fly från sig själv blir jag inte nedtyngd. Tvärtom. Jag blir upplyft.”

För mig har Black Sabbath alltid varit en ventil för att släppa ut sura pustar av ångest. Gruppens gitarrist Tony Iommi berättade en gång för mig hur samtliga medlemmar var deprimerade när de var yngre. Strax därefter talade gruppens basist och huvudsakliga textförfattare Geezer Butler ut om sina depressioner. Jag blev inte förvånad. Däremot kände jag ett ännu större blodsband med dessa musiker.

Varje gång som jag sänker skivnålen på mitt knastriga vinylexemplar av Vol. 4 är det som att Black Sabbath bara finns till för mig. Texterna beskriver på pricken mina ­egna känslor. När jag hör Ozzy sjunga om att sitta fast i livets ekorrhjul och oförmågan att kunna fly från sig själv blir jag inte nedtyngd. Tvärtom. Jag blir upplyft. Jag känner mig renad. Jag är inte längre ensam med mina funderingar. Det finns något fint i det.

Årets Polarpris går till ­Metallica med en luddig ­motivering att de skulle vara virtuoser. Skrattretande. Missförstå mig inte, de är ­absolut värda priset, men några virtuoser är de inte. Däremot kan de inte hyllas nog för alla de självmord som de hindrat med avskedsbrevet som är Fade to black. Låten har gett miljoner av människor förtröstan genom att erbjuda en sorts andligt släktskap.

Musik är underhållning. Musik är också allvar. Musik räddar liv.

Carl Linnaeus är musikjournalist, författare och förläggare.