Industriarbetarnas tidning

Krönikor är personligt hållna texter. Åsikterna är skribenternas egna.

Musik räddar liv

29 mars, 2018

Skrivet av Carl Linneaus

Carl Linnaeus är musikjournalist, författare och förläggare.

Carl LINNAEUSMetallica kan inte hyllas nog för alla de självmord som de hindrat med avskeds­brevet som är Fade to black.

Tatueringar är snyggt. Jag har legat under nålen i kanske hundra timmar. Utspritt över många år, så klart. Armar och ben är täckta av färg. Samtliga av dessa konstverk har inte tryckts in i huden enbart för att de är fina att titta på. Några har större affektionsvärde.

Jag har motiv föreställande Kiss, Alice Cooper och Black Sabbath inpräntade av en anledning. Det är band vars musik är en så stor del av mig att de blivit en del av mitt dna. Det är min lilla hyllning. Att jag valde motivet som utgör omslaget till de sistnämndas album Vol. 4 från 1972 är inte enbart för att bilden på Ozzy Osbourne med armarna uppsträckta i en segergest har blivit ikonisk. Vol. 4 är jag. Därför kommer jag för alltid att bära med mig skivan både på insidan och utsidan.

”Texterna beskriver på pricken mina ­egna känslor. När jag hör Ozzy sjunga om att sitta fast i livets ekorrhjul och oförmågan att kunna fly från sig själv blir jag inte nedtyngd. Tvärtom. Jag blir upplyft.”

För mig har Black Sabbath alltid varit en ventil för att släppa ut sura pustar av ångest. Gruppens gitarrist Tony Iommi berättade en gång för mig hur samtliga medlemmar var deprimerade när de var yngre. Strax därefter talade gruppens basist och huvudsakliga textförfattare Geezer Butler ut om sina depressioner. Jag blev inte förvånad. Däremot kände jag ett ännu större blodsband med dessa musiker.

Varje gång som jag sänker skivnålen på mitt knastriga vinylexemplar av Vol. 4 är det som att Black Sabbath bara finns till för mig. Texterna beskriver på pricken mina ­egna känslor. När jag hör Ozzy sjunga om att sitta fast i livets ekorrhjul och oförmågan att kunna fly från sig själv blir jag inte nedtyngd. Tvärtom. Jag blir upplyft. Jag känner mig renad. Jag är inte längre ensam med mina funderingar. Det finns något fint i det.

Årets Polarpris går till ­Metallica med en luddig ­motivering att de skulle vara virtuoser. Skrattretande. Missförstå mig inte, de är ­absolut värda priset, men några virtuoser är de inte. Däremot kan de inte hyllas nog för alla de självmord som de hindrat med avskedsbrevet som är Fade to black. Låten har gett miljoner av människor förtröstan genom att erbjuda en sorts andligt släktskap.

Musik är underhållning. Musik är också allvar. Musik räddar liv.

Carl Linnaeus är musikjournalist, författare och förläggare.

Kommentera

Håll dig till ämnet och håll en god ton. Det kan dröja en stund innan din kommentar publiceras. Dela gärna artikeln så kan fler delta i debatten! E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

This site is protected by reCAPTCHA and the Google Privacy Policy and Terms of Service apply.

Du kanske också vill läsa…

Sjuka Samhall

Samhall får i år 6,6 miljarder kronor från staten för att utveckla människor med funktionsnedsättningar. De väljer medarbetare som klarar det hårda arbetet ute hos kunderna. Andra sorteras bort. Unga funktionshindrade hamnar utanför arbetslivet.

Unga slås ut – platsar inte på Samhall

Statskontoret slog larm för flera år sedan – fel personer slussas till Samhall. Men ingenting har hänt. Unga med funktionsnedsättning hamnar utanför arbetslivet.
De sociala företagen som tar emot människor med svåra funktionshinder har svårt att klara konkurrensen med statliga Samhall.

”Jag dög inte åt Samhall”

Hos Anna Ytell i Hudiksvall jobbar människor som sorterats bort. Ingen av dem har ens fått frågan om att få komma till Samhall.

Arbetsförmedlare: Samhall ska i princip ha friska människor

Arbetsförmedlare vittnar om att Samhall styr, mer än vad det statliga bolaget självt hävdar.
”Många inskrivna är överhuvudtaget inte aktuella för Samhall, för Samhall tar inte emot dem”, säger en arbetsförmedlare.

Underbemanning tär på Samhalls personal

Samhall i Karlstad har varit framgångsrikt att vinna kunder. Men personalen räcker inte till. Varje morgon träffas driftledarna för att få ihop folk till alla uppdragen. ”Vi bara kör”, säger Robert Hallstensson.

Dagens Arbete granskar Samhall

Statsägda Samhall får miljarder varje år för att utveckla människor med funktionshinder. Men idag styr affärerna.
Kunden är i fokus och medarbetarnas hälsa sätts på spel, särskilt under pandemin. Många är rädda. Men flera väljer nu att vittna.

Dags att agera, närings­ministern

Helle Klein: ”Det sociala företaget blev ett vinstjagande bemanningsbolag som förstör både människor och marknad.”

Samhall struntar i smittan

Människor i riskgrupp städar ­äldreboenden, mat­affärer och gym. Utan skydd. De trängs på bussar och i små fikarum. Samhalls städare glömdes bort under pandemin.

HR styr allt men slipper ta ansvaret

Dagens Arbetes Elinor Torp om en yrkesgrupp som bestämmer allt mer, utan att behöva stå till svars. Det visar sig inte minst i granskningen av Samhall.