Industriarbetarnas tidning

Krönikor är personligt hållna texter. Åsikterna är skribenternas egna.

Musik räddar liv

29 mars, 2018

Skrivet av Carl Linneaus

Carl Linnaeus är musikjournalist, författare och förläggare.

Carl LINNAEUSMetallica kan inte hyllas nog för alla de självmord som de hindrat med avskeds­brevet som är Fade to black.

Tatueringar är snyggt. Jag har legat under nålen i kanske hundra timmar. Utspritt över många år, så klart. Armar och ben är täckta av färg. Samtliga av dessa konstverk har inte tryckts in i huden enbart för att de är fina att titta på. Några har större affektionsvärde.

Jag har motiv föreställande Kiss, Alice Cooper och Black Sabbath inpräntade av en anledning. Det är band vars musik är en så stor del av mig att de blivit en del av mitt dna. Det är min lilla hyllning. Att jag valde motivet som utgör omslaget till de sistnämndas album Vol. 4 från 1972 är inte enbart för att bilden på Ozzy Osbourne med armarna uppsträckta i en segergest har blivit ikonisk. Vol. 4 är jag. Därför kommer jag för alltid att bära med mig skivan både på insidan och utsidan.

”Texterna beskriver på pricken mina ­egna känslor. När jag hör Ozzy sjunga om att sitta fast i livets ekorrhjul och oförmågan att kunna fly från sig själv blir jag inte nedtyngd. Tvärtom. Jag blir upplyft.”

För mig har Black Sabbath alltid varit en ventil för att släppa ut sura pustar av ångest. Gruppens gitarrist Tony Iommi berättade en gång för mig hur samtliga medlemmar var deprimerade när de var yngre. Strax därefter talade gruppens basist och huvudsakliga textförfattare Geezer Butler ut om sina depressioner. Jag blev inte förvånad. Däremot kände jag ett ännu större blodsband med dessa musiker.

Varje gång som jag sänker skivnålen på mitt knastriga vinylexemplar av Vol. 4 är det som att Black Sabbath bara finns till för mig. Texterna beskriver på pricken mina ­egna känslor. När jag hör Ozzy sjunga om att sitta fast i livets ekorrhjul och oförmågan att kunna fly från sig själv blir jag inte nedtyngd. Tvärtom. Jag blir upplyft. Jag känner mig renad. Jag är inte längre ensam med mina funderingar. Det finns något fint i det.

Årets Polarpris går till ­Metallica med en luddig ­motivering att de skulle vara virtuoser. Skrattretande. Missförstå mig inte, de är ­absolut värda priset, men några virtuoser är de inte. Däremot kan de inte hyllas nog för alla de självmord som de hindrat med avskedsbrevet som är Fade to black. Låten har gett miljoner av människor förtröstan genom att erbjuda en sorts andligt släktskap.

Musik är underhållning. Musik är också allvar. Musik räddar liv.

Carl Linnaeus är musikjournalist, författare och förläggare.

Kommentera

Håll dig till ämnet och håll en god ton. Det kan dröja en stund innan din kommentar publiceras. Dela gärna artikeln så kan fler delta i debatten! E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

This site is protected by reCAPTCHA and the Google Privacy Policy and Terms of Service apply.

Du kanske också vill läsa…

Även hårdrockare tappar sitt svall

Även hårdrockare tappar sitt svall

Carl Linnaeus: Tack vare Lars är det inte längre fult att åldras som hårdrockare.

Varje samtal kan vara det sista

Det är ingen slump att det heter death metal, skriver Carl Linnaeus.

Jag blir ledsen när mystiken är borta

När tuffa rockband går från gåtfull image till spel på en ostgitarr, skriver Carl Linnaeus.

Gamla dängor ger oss trygghet

Mat, sömn och vila. Men själen måste också hållas levande, skriver musikjournalisten Carl Linnaeus. 

Konserten var som ett väckelsemöte

Krönikören Carl Linnaeus om konserten som var ett väckelsemöte, och att börja stå för vem man är.

Det är något med natten i gruvan

Det är något med natten i gruvan

När kroppen ska sova som djupast dricker vi kaffe och hjälps åt, skriver DA:s nya krönikör, musikern och gruvarbetaren Johan Airijoki.

Är det Tom Cruise som räddar oss?

Är det Tom Cruise som räddar oss?

Det finns tid för tankar nu när verkligheten har blivit som en film, skriver Carl-Einar Häckner.

Skulle spelningen göra mig ung igen?

Skulle spelningen göra mig ung igen?

Några håller fast vid det ungdomliga, andra har släppt fram tanten och farbrodern, skriver Anneli Jordahl.

”Jag hyllar dem som faktiskt härdar ut”

I betraktarens öga ter sig konstnärsmyten romantisk. För de som balansera­r på dess tunna egg är den allt annat än just det, skriver Carl Linnaeus.

”Äntligen slipper jag verka dryg”

”Solglasögon fyller en viktig funktion för oss inåtvända individer.” Carl Linnaeus tackar våren för att han kan ta fram solglasögonen utan att verka dryg.

Industrin och klimatet

Från alger i barnpooler till rening av tungmetaller

Från alger i barnpooler till rening av tungmetaller

Algodlingen på bakgården vid Bäckhammars pappersbruk blev framgångsrik. Nu har algerna renat metaller på Boliden – och forskarna vill satsa i stor skala.