På världens mest ensamma arbetsplats
Ensamarbetare finns det gott om. Men ingen har varit så ensam på jobbet som amerikanen Michael Collins. Någonsin.
Industriarbetarnas tidning
27 april, 2018
Skrivet av Pontus Ohlin
SKRUVAT Valaffischen har vandrat från propaganda till ironi. Vårt bildspel här uppe visar hur det har sett ut.
Visst har papperet framtiden framför sig. Trots all digital high-tech kommer våra gator och torg att snart tapetseras med allsköns analoga affischer igen.
Japp, valdagen närmar sig och än har det här drygt hundraåriga inslaget i den offentliga miljön inte förpassats till historien. Tvärtom tycks den rent utav ha framtiden för sig, om man frågar Nicklas Håkansson, docent i medie- och kommunikationsvetenskap vid Göteborgs universitet.
– Valaffischer är ju något väldigt känt och etablerat, något som signalerar att nu är det val. Vi nästan förväntar oss att det ska finnas valaffischer, säger han.
Valstrategerna har säkert börjat snickra på årets affischbudskap, vilka de blir vet vi inte förrän någon månad före valet. Men om vi sedan påverkas av dem är desto svårare att svara på eftersom de numera bara utgör en mindre del i det alltmer brusiga medielandskapet.
Till skillnad från på Tage Erlanders tid och tidigare har vi väljare i dag också ett helt annat sätt att ta till oss information. Ja, vi har blivit mer reklammedvetna, menar Håkansson. Något som i sin tur avspeglas i affischernas uttryck och budskap – med mer humor, ironi och underfundigheter.
– Förr var de mer propagandabetonade med väldigt igenkännbara och grova symboler.
Knuten näve, typ?
– Ja, sådant ser vi ju inte i dag. Snarare mycket tvetydiga ord och bilder, och det tror jag att vi kommer att få se även i fortsättningen.