Våra kläder är ohållbara

LEDARE Bakom varje klädesplagg finns en livshistoria som alltför ofta handlar om rena slavarbetet. Vi måste börja fråga vem som sytt vår tröja.

Vem har sytt din skjorta? Bakom varje klädesplagg finns en livshistoria som alltför ofta handlar om rena slavarbetet i en undermålig fabrikslokal någonstans i Asien eller Afrika. Flertalet textilarbetare i världen är kvinnor. Deras löner är usla och arbetsmiljöerna livsfarliga.

Dagens Arbetes reporter och fotograf åkte till semesterparadiset Mauritius där stora delar av Europas överklass njuter av värmen och de vackra stränderna. Men bortom lyxresorterna finns textilfabrikerna som befolkas av gästarbetare från Madagaskar, Bangladesh, Indien och Sri Lanka. De producerar kläder för olika västerländska märken, bland annat Levis. Turisternas kläder sys i allt annat än paradisiska miljöer.

Migrantarbetarna bor i särskilda personalbostäder där en sovsal kan bestå av 19 sängar. I tre år bor de ihop i denna sal. Männen är lediga en gång i veckan och kan då göra vad de vill. De kvinnliga migrantarbetarna som DA besöker bor däremot på fabriksområdet innanför ett högt stängsel. Vårt reportageteam får inte gå in på området utan intervjun sker genom stängslet.

De låga lönerna i textilfabrikerna på Madagaskar gör att många väljer att bli migrantarbetare på Mauritius i stället.

För textilarbeterskan Josiane på Madagaskar är migrantarbetet på Mauritius inget alternativ för hon har små barn att ta hand om. Hon har just fått sparken från sitt jobb. Här gäller ingen arbetsrätt. Hennes berättelse från fabrikslivet där stressen är enorm, där cheferna tar tiden på hur länge de är på toaletten och trakasserier är vanligt förekommande gör ont att läsa. Arbetsdagarna är ofta tolv timmar, sex dagar i veckan.

Dagens Arbete har skrivit tidigare om den globala beklädnadsindustrin. När Rana Plaza-fabriken i Bangladesh störtade samman för några år sedan och tusen textilarbetare dödades blev det en väckarklocka. Fackföreningar och människorättsorganisationer började ställa krav på världens stora klädföretag. IF Metall och svenska H&M slöt ett globalt avtal för bättre arbetsvillkor. Mycket återstår att göra.

Textilarbetarskan Josiane tjänade i månaden ungefär hälften av det som tröjan hon sydde kostar i butikerna i Europa.

Vi bär alla på förtryckets och orättvisans världsordning – in på bara kroppen. Våra kläder är ohållbara. Dags att ställa frågor om hur skjortan har tillverkats. Klädindustrin måste ta ansvar.

Helle Klein