Politik är att vilja, inte att följa

Ledare Det går bra för Sverige nu, men hur blir det efter valet? Det är den oron som bör odlas. Lämna SD:s dagordning och prata om det socialdemokratiska samhällsbygget som hör till världens bästa samhällsidé, skriver Dagens Arbetes chefredaktör Helle Klein.

Socialdemokratins kris ältas nu i TV-program och på ledarsidor. Från högerhåll kryddas resonemangen med en stor portion skadeglädje. Som om inte Moderaterna befinner sig i en lika stor kris. Som om inte alla de demokratiska partierna är i kris. Den enda framgångssagan heter just nu Sverigedemokraterna.

Men vad är egentligen deras framgång? Jo de har lyckats odla de opinionsvindar som blåser åt det auktoritära och nationalistiska hållet och tyvärr har de etablerade partierna blåst med. Partiet i sig har ju inte bidragit ett dugg till de verkliga förändringarna som betyder något för det stora flertalet medborgare – nämligen sänkt arbetslöshet och bättre ekonomi.

Socialdemokraterna kan å ena sidan skönja sakpolitiska framgångar men å andra sidan en opinionsmässig katastrof. Paradoxen beskrivs utmärkt av DN:s Peter Wolodarski.

”Under hela 2000-talet har andelen sysselsatta aldrig varit så hög som nu. Ytterst få svenskar, inklusive regeringen, tycks medvetna om denna historiska framgång”, skrev DN:s chefredaktör i söndags.

Diskrepansen mellan stämningsläget i ekonomin och stämningsläget hos folket är märkligt stort. Alla kurvor pekar åt rätt håll uppåt men de regeringsbärande partierna rasar nedåt i väljarnas förtroende.

Självklart finns det en mängd samhällsproblem som måste bekämpas, inte minst de växande sociala och ekonomiska klyftorna mellan människor liksom stad-landklyftan. Politik är ju just till för att samhället aldrig blir färdigbyggt. Men den systemkollaps som politiker från höger till vänster talade om vid vårt stora flyktingmottagande hösten 2015 har på intet sätt inträffat.

Det var nödvändigt att slå till bromsen ett tag och ordna med mottagandet men att arbetslösheten nu ligger runt 6 procent mot 8 procent för fyra år sedan visar att Sverige står starkt trots vårt generösa flyktingmottagande (eller kanske tack vare). I våras nådde sysselsättningsgraden en toppnotering med 68 procent sysselsatta i åldrarna 15–74 år. Ungdomsarbetslösheten är i det närmaste utrotad.

Till och med sysselsättningen bland utlandsfödda går åt rätt håll. Det är förvisso fortfarande ett alltför stort gap mellan inrikes födda och utlandsfödda. För fyra år sedan, våren 2014 låg sysselsättningsgraden bland utlandsfödda på 58 procent. I dag ligger den på 62 procent, enligt SCB. Det är den högsta nivån sedan 2005.

Varför pratar inte politikerna om detta?

”Mest besynnerlig är regeringens strategi. Från Rosenbad är det tyst om det som går bra. Det verkar som om Socialdemokraterna inte själva tror på framgången”, fortsätter Peter Wolodarski i liberala Dagens Nyheter.

Den socialdemokratiska (och även den moderata) valstrategin är sannerligen en gåta. Den som inte förstår att till politik hör både rationalitet och känslor kommer lätt vilse.

Forskare brukar tala om maktens tre dimensioner: makten att påverka, makten över dagordningen och makten över tanken. Historikern Jens Ljunggren för in en fjärde dimension i boken ”Den uppskjutna vreden – socialdemokratisk känslopolitik från 1880 till 1980-talet”, nämligen makten över känslorna.

Ljunggren beskriver historiskt alltifrån hur arbetarrörelsens agitatorer framkallade vreden för politisk mobilisering till det mer etablerade och statsbärande partiets omformande av vreden till oro som gick att bemästra med trygghet. Socialismens historia var den uppskjutna vredens historia, menar Ljunggren.

Faktum är att vår tid i dag påminner mycket om 1900-talets början där de starka känslorna, upprorsstämningarna, hatpropagandan hotade den sköra demokratin.

Liberaler och Socialdemokrater lyckades tillsammans värna demokratin mot högerkrafterna och få med folket på en reformistisk politisk agenda. De ställde sig i allians med framtiden och lovade att alla skulle få del i den.

Dagens politiker verkar snarare i allians med dystopin än med utopin. Det rimmar illa med ett i grunden progressivt och framtidsoptimistiskt parti som Socialdemokratin. Men även liberalismen far illa i pessimismens tid. Medan de konservativa tillbakablickande politiska krafterna gynnas.

Jens Ljunggren använder i sin bok begreppet ”tillgängliggöra känslor”. Tillgängliggörande handlar om att bekräfta och därmed legitimera känslor.

Att det i dag föreligger ett socialt missnöje varken bör eller kan man förneka men tillgängliggörandet av känslor handlar om hur detta missnöje ska tolkas och hanteras. Är det känslan av katastrof eller känslan av orättvisa som ska legitimeras exempelvis? Är det verkligen rädslan för det nya eller är det inte snarare oron för att inte få del av framtiden som missnöjet ska tolkas som?

Här har tyvärr både Socialdemokraterna och Moderaterna gjort det som många varnat för, nämligen gått de auktoritära känslorna till mötes. Vi håller nu snabbt på att få en dansk utveckling, där de etablerade partierna (och medierna) anpassade sig till Dansk Folkepartis upprörda och dystopiska idéer om hur muslimerna tar över och hur invandringen förstör det gamla hederliga Danmark. När debatten började föras på deras planhalva så växte Dansk Folkeparti på de andra partiernas bekostnad. Snart satt det tidigare icke rumsrena partiet i regeringsställning.

I Sverige har vi nu det absurda läget med en valrörelse som handlar om politiska pseudofrågor som böneutrop och moralpoliser. Alltmedan verkligt tunga samhällsfrågor som pensionssystemet, miljö- och klimatomställningen, infrastrukturen, bostäderna, skolan och vården försvinner bort till periferin.

Socialdemokraternas partisekreterare har i varje intervju de senaste veckorna just ojat sig över att allt bara handlar om migration. Partiet får inte ut alla sina goda reformförslag på andra områden. Hur vore det med lite självkritik? Socialdemokratins migrationsutspel nyligen legitimerade just de auktoritära vindar som SD underblåser. I stället för att prata förnuftigt med väljarna om en bättre integration ägnar man sig åt hopplös signalpolitik mot flyktingar och lyckas därmed både göra sig ovän med partiets kärntrupper och förlora fler väljare till ”originalpartiet” SD.

Nu är det hög tid att göra om och göra rätt. Det går inte att bara följa opinioner och triangulera sina budskap. Ett parti har en själ och måste både kunna entusiasmera sina valarbetare, som är socialdemokrater av solidariska och humanistiska skäl, och berätta för väljarna om hur Sverige ska bli ännu bättre – för alla.

Socialdemokratin måste ta ledningen i att mota antidemokratin och den auktoritära nationalismen i grind. Det går bra för Sverige nu men hur blir det efter valet – det är den oron som bör odlas. Lämna SD:s dagordning och prata om det socialdemokratiska samhällsbygget som hör till världens bästa samhällsidé.

Politik är att vilja, inte att följa.