Gula fackföreningar hör inte hemma i Sverige
Fackföreningar ska vara av arbetare – för arbetare Det skriver IF Metalls centrala ungdomskommitté i en insändare
”SD:s oärlighet måste synas i sömmarna”
Publicerad 2018-05-24, 17:07 Uppdaterad 2020-08-25, 13:07
Debatt ”Att Sverigedemokraterna står till höger i svensk politik är inget nytt. Den stora skillnaden mellan Alliansen och Sverigedemokraterna är graden av ärlighet gentemot väljarna”, skriver Tommy Andersson och Julius Petzäll Mendonca från föreningen AGGIS.
Om skribenterna:
Tommy Andersson är tidigare avtalssekreterare på GS och Julius Petzäll Mendonca jobbar på GS med press och opinionsbildning. De är ordförande respektive suppleant för föreningen AGGIS, som är Sveriges äldsta fackliga S-förening, som bildades av grafiker 1891.
Anställningstryggheten är viktig för att en anställd ska våga kräva sin rätt. Det finns därför anledning att för en stund reflektera över vad som händer med just anställningstryggheten om Sverigedemokraternas arbetsmarknadspolitik blir verklighet.
Anställningstryggheten är viktigt för att våga kräva sin rätt, utan att riskera att förlora jobbet. I mitten av 1800-talet åtnjöt typografer en relativt god trygghet genom sin starka ställning på arbetsmarknaden vilket var en starkt bidragande faktor till att de tidigt organiserade sig fackligt. Allt eftersom fler yrkesgrupper organiserade sig kom de att bilda det socialdemokratiska partiet. Detta samarbete mellan fackföreningar och parti har gjort att svenska arbetare åtnjuter en stark ställning på arbetsmarknaden och det har betytt mycket för anställningstryggheten.
Därför är det viktigt att ställa sig frågan hur anställningstryggheten påverkas av Alliansen och Sverigedemokraternas politik?
Med vilket självförtroende kan förtroendevalda arbeta fackligt om arbetsgivaren fritt bestämmer vem som ska sägas upp? Med vilken trovärdighet kan löntagare kräva kollektivavtal utan möjligheten att be kamrater i andra förbund om hjälp?
Tankesmedjan Tiden lanserade nyligen en rapport som på ett mycket bra sätt redogör för Sverigedemokraternas arbetsmarknadspolitik. Som exempel kan nämnas att de vill göra det lättare att avskeda folk genom förändringar i LAS, de röstade mot förslaget om att slopa möjligheten till att stapla tidsbegränsade anställningar och de röstade mot förslaget om att kollektivavtalsenliga villkor ska gälla vid offentlig upphandling. Dessa ställningstagande är typisk högerpolitik och minskar fackföreningsrörelsens inflytande och hotar tryggheten för vanligt folk.
Att Sverigedemokraterna står till höger i svensk politik är inget nytt. Det som är den stora skillnaden mellan Alliansen och Sverigedemokraterna är graden av ärlighet gentemot väljarna.
Alliansen gör ingen hemlighet av att deras politik syftar till att minska LO-medlemmarnas inflytande på arbetsmarknaden. SD å andra sidan försöker framställa sig som ett parti som värnar den svenska modellen och svenska löntagares ställning.
Denna politiska oärlighet måste synas i sömmarna. Hårt arbetandes industriarbetare skulle få det sämre på jobbet om SD och Alliansen fick bestämma, tro inget annat.
127 år efter det att beslutsamma typografer bestämde sig för att inte längre stå med mössan i hand kan vi konstatera att samma fackligpolitiska samarbete är precis lika viktigt då som nu. Hoten mot löntagarnas anställningstrygghet är ständigt överhängande. Låt oss därför lära av historien, vill du ha en fortsatt trygg anställning måste du också rösta därefter.
Tommy Andersson, ordförande AGGIS
Julius Petzäll Mendonca, AGGIS
Alla personer som uttalar sig inom facket ska naturligtvis varna för SD.
Det vekar vara en plikt överordnat allting annat.
Att vänta sig annat av frontfigurer för Sveriges äldsta fackliga S-förening är knappast möjligt.
Av någon anledning tror allt färre fackmedlemmar eller andra på det.
En anledning är att det hela tiden påtvingas dem att tycka rätt av sitt fack och det parti facket är förenat med.
En annan, och den viktigaste, är att de naturligtvis ser verkligheten omkring sig och kan dra egna slutsatser.
Förklara gärna hur det kommer sig att SD har så många sympatisörer inom allt fler områden trots alla varningar?
Är de fackmedlemmarna totalt blåsta och helt saknar både sans och vett?
Trots det verkar de klara sina arbetsuppgifter lika bra som sina arbetskamrater som har den rätta inställningen till hur de ska rösta i val och vad de ska tycka i alla samhällsfrågor.