”Släpp partiledarna loss det är valår!”

Krönika Almedalen fyller 50 år och i det växande tingeltanglet av åsikter och kommers krymper utrymmet för de politiska partierna. Tv-producenten och journalisten Jan Scherman önskar att de politiska partierna gemensamt står upp för Almedalens grundtanke, och skapar öppna forum där allmänheten får prata med partiledarna.

För 50 år sedan stod Olof Palme på ett lastbilsflak och talade i Almedalen i Visby.

Några förundrade åhörare hade samlats i den vackra parken, som gränsar till ringmuren. Palme talade om Vietnamkriget och om läget i Tjeckoslovakien. Han berättade om små nationers frihetsdrömmar, som hotades av Sovjet och USA. Han kom också in på studentprotesterna, som svepte genom Europa – från Paris till Stockholm.

1968 blev ett historiskt år, som kom att symbolisera uppror mot alla former av auktoritär makt. Sprickorna i demokratin blev synliga i form av ojämlikhet och orättvisor. Ja, klassklyftor. Rik och fattig. Mäktig och maktlös. De folkvalda blev ifrågasatta.

Nu 50 år senare och precis ett sekel sedan vår demokrati med allmän och lika rösträtt antogs i riksdagen befinner vi oss i en ny orostid, där vår demokrati attackeras från en rad håll.

Jag tänker på tiden från 1968 till 2018 och på den sammanhållande länken – Almedalen.

Tänker på dess unika betydelse för det demokratiska samtalet. Denna originella svenska mötesplats för demokrater, som blev beundrad av omvärlden och kopierad i flera andra länder. Alla dessa möten under en intensiv vecka, mellan människor som i okonventionell dialog vill utveckla sina idéer.

Och jag önskar att Almedalen detta jubileumsår kunde bli en stark manifestation för demokratin. Att denna politiska vecka återerövrades av de demokratiska partierna. Och blev ett avstamp för en valrörelse där partiernas idéer och visioner fick en central plats.

Så här tänker jag:

Från den politiska tummelplatsen har Almedalen förändrats i takt med tiden. I början av 1980-talet tog Kjell-Olof Feldt initiativet till ett ekonomiskt seminarium, som komplement till partiledartalen.

Ingen tycks minnas att näringsminister Krister Wickman också talade i Visby den där dagen då Palme stod på lastbilsflaket. Han pratade om statens insatser för tillväxt i ekonomin. Det kunde nog ha kallats för idén om det starka samhället, något som ju uppenbarligen föll i glömska.

Allt medan åren gick engagerade sig fler partier och den politiska veckan växte. Här gjordes politiska utspel, här fanns det plats för visionerna.

Men under 2000-talet har det liksom exploderat och nu räknas seminarierna i tusental. Inresta besökare i tiotusental. Mötesplatsen är fortfarande unik, men de politiska partierna har trängts tillbaka och fastnat i sina former med partiledare som håller sig i talarstolen och nogsamt följer de talepunkter rådgivarna formulerat.

Almedalen väcker blandade känslor. I finfina Dagens Nyheter gör sig en av tidningen ledarskribenter lustig över 50-åringen, som beskrivs som ett rosévinsdrickande hav bestående av en depraverad maktelit där media och politiken kramar om varandra i något slags nysymbiotisk anda.

Dagens Nyheter är bara en av många i den här kören av ironiserande proffstyckare, som i drevets form kommit på att det är inne att kritisera fenomenet Almedalen.

Jag tillhör dem som schizofrent både älskar och hatar. Men jag vill verkligen vara där, för att det mänskliga mötet är så viktigt.

Nåväl. Näringslivet, lobbyföretag, investerare, konsulter, pressekreterare, journalister. Även kommers i form – från stora bilföretag som visar senaste modellerna, hela vägen till lokala matproducenter som bjuder ut grillad lammkorv och hemslungad honung.

Mitt i detta tingeltangel av åsikter och kommers krymper utrymmet för de politiska partierna. Och mitt i scenförändringen trängde sig förra året Nordiska Motståndsrörelsen in med talarplats och eget tält i Visby hamn.

Nazisterna ägnade sig åt burop när andra talade. De viftade med sina flaggor längst bak i Almedalsparken. De störde presskonferenser. De skrek ” hell seger” i gathörnen. De rev ner ett monument till minne av förintelsen. Själv blev jag kallad ”äcklig jude”. Det räknades till mer än 50 incidenter, vilket betyder lika många misstänkta brott där bevisläget är mycket gott. Hittills har dock inte en enda nazist blivit dömd.

I Almedalen förra året talade alla riksdagspartier om klyftorna i samhället, som om de haft en gemensam talskrivare. Inkomstklyftor, utanförskap, landsbygd kontra stad, maktlöshet – från vänster till höger. Ingen talade om hoten mot demokratin. Att partierna tappar medlemmar, att hot och hat mot politiker ökar dramatiskt, att extremhögern växer i Europa där länder som Ungern, Polen, Tjeckien och Turkiet gör inskränkningar i yttrandefriheten. Och att USA har en president som dagligen attackerar medierna. Mest uppmärksamhet i medierna fick Nordiska Motståndsrörelsen, NMR, enligt en Novus-undersökning. Det blev mer än 2 000 artiklar om nazisterna. Bland allmänheten var NMR det parti som de flesta hört talas om, hela 23 procent av de tillfrågade.

Almedalen blev en PR-succé för NMR.

Samtidigt sjunker det positiva intresset för Almedalsveckan, som nu droppat från toppar på nära 80 procent positivt intresse till förra årets lägsta notering på 60procent. Stefan Löfven valde att göra kommunbesök på fastlandet.

Hur ska det blir i år – jubileumsåret efter Olof Palmes premiärtal?

Jag önskar:

Att alla demokrater samlar sig till en gemensam demonstration längs hamnen i Visby och sedan tågar genom Visby för att avslutningsvis fylla hela Almedalen under parollen ”Demokrati och mångfald”. För de flesta av riksdagspartierna borde detta vara en självklarhet.

Och jag önskar att de politiska partierna släpper sargen, alltså talarstolen, och skapar öppna forum där allmänheten kan få snacka med partiledarna. Fyll Visby Domkyrka om det regnar!

Hitta nya mötesformer! Fyll på de talrika ekonomiska seminarierna med temamöten om sjukvård, skola, åldringsvård och snacka om hur vi ska se till att integrationen fungerar bättre.

Jag ber en världslig bön om att de politiska partierna återtar Almedalen och gör det till en mötesplats för politiska visioner. Att partiledarna kommer loss. Att de befriar sig själva och slutar vara fångade av talepunkter och taktik.

Eller för att travestera den klassiske visdiktaren Birger Sjöberg – släpp partiledarna loss det är val i år!

Jan Scherman