Skutskär blir till tv-spel

Vill locka unga. Hur får man roligare på jobbet? Så roligt att även ungdomar som är torsk på dataspel får upp ögonen för sådant som massa- och papperstillverkning? Genom spel kanske. Stora Enso i Skutskär testar.

Lek med tanken. Tänk dig att du står framför en större pekskärm och betraktar din arbetsplats snett från ovan. Som en 3D-karta, du vet. Ja, med grindar, gator, rör, timmerhögar, kokeri, renseri, blekeri och så vidare ut till det öppna vattnet i bakgrunden.

Zooma dig sedan vidare in till den byggnad, den avdelning där du och dina kollegor brukar hålla till, klicka på skärmen och … voilà!

Du känner genast igen dig – maskinerna, väggarna, dörrarna – och om du därefter trycker på någon av skärmens rutor som det står ”R” eller ”A” på, så får du också snabbt svar på vilka rutinuppgifter eller arbetsorder som väntar. Liksom var och när jobbet ska bli gjort.

Det här är dock ingen tankelek på bruket i uppländska Skutskär. Här, i manöverrummet som ligger vägg i vägg med Blekeri 4, testar man just detta. Gamification, som det kallas. Eller spelifiering. Det är ett relativt nytt fenomen inom svensk industri, där speltänk och spelattribut står i centrum. Men vad innebär det? 

Enkelt uttryckt går det ut på att man ska försöka öka de anställdas arbetslust och engagemang genom att införliva den typ av belöning som just dataspelen är så bra på att ge. Med poäng, avancemang, nya världar, nya figurer.

Tänk Skutskär omskapad till en medeltidsborg, till exempel. Med tinnar, torn och arga häxor. Eller att de där högarna med timmer har förvandlats till högar med choklad i stället, som ett slags kvitto på att du och ditt skiftlag har jobbat på så bra.

Belöningen är förvisso endast visuell, på skärmen bara, men ändå.

– Allt handlar egentligen om feedback, som projektansvarige och tidigare blockchefen Lasse Aspelin summerar saken medan han instruerar framför skärmen.

Syftet är alltså att göra jobbet roligare?

– Ja. När du spelar dataspel så får du feedback hela tiden. Konstant. På ett sätt som man inte är van vid att få på jobbet. Jag menar, när folk går hem klockan två så klappar vi inte dem på axeln och säger ”vad bra ni har jobbat”. Men den feedbacken får man med spel.

Vi måste locka ungdomarna
till vår bransch.

Jonas Heikkinen, operatör.

Idén planterades för några år sedan, berättar Lasse Aspelin. Då han och två operatörer satt och spånade tillsammans med ett gäng it-experter.

– Vi funderade. Vad kan man ta från spelindustrin och föra in i basindustrin för att göra jobbet roligare och mer intressant för morgondagens industriarbetare, ungdomar som spelar dataspel nästan dygnet runt?

– Kanske man kan bygga fabriken som ett tv-spel, tänkte vi. Så att vi i manöverrummet kan se våra maskiner, vad vi har gjort och vad vi ska göra. Synliggöra våra rutinuppgifter bättre. Få feedback på vad man har gjort. 

Idén slog genast rot, speltillverkare kontaktades och när man sedan beviljades pengar från Stora Ensos digitaliseringsfond – ja, då kunde man till slut bygga en prototyp utifrån det spel som verkade mest lämpligt; Sample Runner.

Via skärmen är det alltså tänkt att operatörerna ska få en bättre överblick, se vilka åtgärder som har gjorts och vad som behöver göras. Likaså ska man kunna flagga för zoner och situationer som kräver extra uppmärksamhet, som lutläckage och liknande.

– Det blir också lättare att förklara för nyanställda vad vi håller på med, lära dem att förstå våra rutiner och var alla maskiner finns, säger operatören och Gävlebon Andreas Hörup.

Allting tar ju mycket längre tid än man tror.”

Jonas Heikkinen, operatör.

Han är en av projektets idésprutor och har kokat pappersmassa här i Skutskär sedan 2002. Jag ber honom att följa med mig till den analoga arbetsorderlista som jag tidigare sett hängande på en vägg ett tiotal steg från skärmen. Fullklottrad, och för en oinvigd helt obegriplig. Han svarar innan jag ens hunnit fråga: 

– Ja, tanken är att man sedan ska kunna föra över den där listan till det nya systemet. Då kan man enklare se var jobben är, om de är gjorda och så.

Lasse Aspelin flikar in:

– I dag skrivs det mesta ner på papper som hamnar i pärmar, vilket kanske inte är det första man går igenom när man kommer till jobbet. Men får man däremot upp texten på skärmen så blir man påmind om saker på ett helt annat sätt – ”visst ja …!”

Anders Hörup igen:

– Nu är vi fortfarande i uppbyggnadsfasen, men över huvud taget ser jag bara fördelar med det här systemet. Användningsområdena är många. Och allting som förenklar jobbet är bra.

Testet med gamification pågår nu under sommaren, och i september ska man sedan ta ställning till om och i så fall hur man ska fortsätta dataspelsäventyret. Om exempelvis hela fabriken ska byggas virtuell eller inte. Den utvärderingen får Jonas Heikkinen, Lasses Aspelins efterträdare, ansvara för.

Och Jonas Heikkinen är optimistisk:
– Intresset från de andra Stora Enso-bruken är jättestort, och vi tror verkligen på det här. Poängen är att operatörerna ska få en roligare och intressantare arbetsmiljö. Dessutom måste vi attrahera ungdomarna.

Nyligen besökte han Polhemsskolan, närmare bestämt de elever som går på det nystartade lärlingsprogrammet i Gävle – morgondagens pappersarbetare – och som DA tidigare berättat om.

– Den föreläsningen handlade i och för sig mest om kokning, vår kärnverksamhet. Men visst berättade jag lite om gamification. Vi måste locka ungdomarna till vår bransch, visa dem vad vi har att erbjuda, varför det är så kul att producera papper.

Med sina 28 år tillhör Jonas Heikkinen själv den så kallade yngre generationen, och dataspel – det har han koll på. I vart fall spelar han en del på fritiden, och enligt egen utsago är han ju inte alls främmande för att man också gör det på jobbet. Tvärtom. 

Men, säger han:
– I början var systemet inte användarvänligt för fem öre, och tanken var att vi skulle ha blivit klara i oktober förra året. Allting tar ju mycket längre tid än man tror.

– Och skulle det visa sig att det här bara är nyhetens behag, bara flashigt liksom, då får vi backa eller utveckla det till något annat. 

När du spelar dataspel så får du feedback hela tiden. Konstant.”

Lasse Aspelin, projektledare.

Med vad tycker facket då? Är gamification verkligen framtiden? Något som är värt att satsa på, som de närmast inblandade menar?

Tja, frågar man Mikael Ybert, Pappers avdelningsordförande, så har det inte varit några direkta protester alls. Snarare alla tummar upp.

Jo, förresten, i början var det en och annan som var lite skeptisk till nymodigheterna. Han själv också. Framför allt rynkade man på pannorna när systemets så kallade positionering kom på tal – det vill säga att man ska kunna se om och var det finns personer ute på avdelningen. En ur säkerhetssynvinkel mycket viktig parameter, men som förstås kan upplevas som påfallande integritetskränkande om det vore så att man i skärmen kunde se vilka personerna är och vad de gör.

– Storebror ser dig, ungefär. Men den känslan gick snabbt över när man hade lyssnat och satt sig in i vad det här var för något, säger Mikael Ybert och fortsätter:

– Det blir nog bra, tror jag. Skulle det här underlätta jobbet för operatörerna, att de får en större insikt i vad som görs och inte görs, så är det bara ett plus.       

Pontus Ohlin