De stred mot solidariteten

Svartfötter. Så kallades de. Men arbetsgivarna såg dem som arbetsvilliga och de skyddades av polis och militär. Strejkbrytarna tog vilka jobb som helst. Författaren Bengt Ohlssons nya roman utspelar sig i den blodigaste tiden av svensk arbetarhistoria.

De dubbelt så bra heter roma­nen om Arvid och Ragnar. Två strejkbrytare som hjälpte Graningeverken att lasta båtarna med pappersmassa i Lunde i maj 1931. Två unga arbetare som befann sig på andra sidan ledet av beväpnad militär när skotten föll i Ådalen och fem personer dödades.

Strejkbrytare var dubbelt så bra för arbetsgivarna jämfört med de fackligt anslutna. Villiga att arbeta utan att kräva samma villkor som andra arbetare. Villiga att arbeta när andra gick ut i blockad eller strejk. Solidariska med sig själva och med sin uppdragsgivare. De anlitades, som i Ådalen, när de anställda strejkade mot lönesänkningar.

Strejkbrytarna kom från olika håll. Arvid följer med sin arbetssökande, kringflackande pappa på jakt efter påhugg i skogen, vid flottningen eller på byggen. Ragnar är den ideologiskt medvetne, drömmer om en militär karriär och har en bakgrund bland de frivilliga svenskar som slogs mot ”de röda” i inbördeskrigets Finland vintern och våren 1918. En merit som kom att ses med avsky på svenska arbetsplatser. Få ville ha en arbetskamrat som hade deltagit i ”de vitas” slaktarförband. Under inbördeskriget dog uppåt 30 000 personer på den ”röda” sidan (mot cirka 5 000 på den ”vita”), de flesta avrättade eller döda i fångläger.

Arvids och Ragnars vägar korsas och de hamnar i Ådalen där de ska lasta blockerad pappersmassa. I Ådalen sympatistrejkade arbetarna vid Graningeverkens sulfat- och sulfitfabriker med kamraterna vid Marmaverken i Hälsingland. Där strejkade sulfatarbetarna mot företagets krav på sänkta löner. Arbetsuppgifterna hade övertagits av inkallade strejkbrytare.

Varför skriva en roman om strejkbrytare? Den prisbelönta författaren Bengt Ohlsson svarar att han har en naturlig nyfikenhet att skriva om ringaktade människor.

– Jag blir snabbt uttråkad av sånt som jag tycker är självklarheter. Om man inte låter sig utmanas tror jag att man förslappas rent empatiskt.

– Då tror jag att det är mycket mer spännande både för författaren och läsaren att beskriva människor som kan te sig anstötliga eller kontroversiella. Eller moraliskt fördärvliga på olika sätt.

Idén fick han när han hörde en P3-dokumentär om skotten i Ådalen. Han reagerade över hur litet som sades om strejkbrytarna. Vilka de var, varifrån de kom och varför de blev strejkbrytare. Frågor som väckte hans nyfikenhet.

Källorna fanns bland annat i Krigsarkivet, i polisförhören med de strejkbrytare som befann sig på båten Milos i Ådalen dagen före blodsutgjutelsen. Båten, som höll på att lastas med den blockerade pappersmassan, intogs av demonstranter. De hann ifatt åtta av strejkbrytarna som fick rejält med stryk.

I begynnelsen var rättslösheten. 1864 tar Sverige det slutgiltiga steget in i det kapitalistiska marknadssystemet när näringsfriheten infördes. Arbetsmarknaden ses som en ”fri” marknad bland andra, oreglerad så till vida att strejker inte är olagliga, lika lite som strejkbryteri. Däremot kan strejkagitatorer kriminaliseras. Strafflagens ”munkorgsparagraf” förbjuder offentlig uppmaning till våld mot person eller egendom.

Den nya ekonomin råkar dock snart ut för en långvarig kris. Arbetsgivarna kräver att lönerna sänks.

Men arbetarna går samman och förbinder sig att inte sälja sig under ett visst pris. Fackföreningen blir kartellen som stör den rena marknadsekonomin. Arbetarna strejkar för rätten att teckna avtal och för rätten att ansluta sig till en fackförening. Arbetsgivarna svarar med att stänga ute arbetare som strejkar. I stället rekryteras ”arbetsvilliga”.

Jag tror att det är mycket mer spännande att ­beskriva människor som kan te sig anstötliga eller kontroversiella.

Bengt Ohlsson, författare.

Medan romanens Ragnar var mer ideologiskt anstucken råkade Arvid hamna bland strejkbrytarna. Han tillhörde den skara strejkbrytare som enligt Bengt Ohlsson ”helt enkelt inte passade in”. Arvid befann sig på skogsarbete tillsammans med sin far och andra när de en dag får besök i huggarkojan. Besökarna är medlemmar i Skogs- och flottningsarbetareförbundet. De upplyser huggarna om att skogsägaren inte vill skriva avtal och att deras arbetsplats därför är satt i blockad.

Huggarna ställer upp på blockaden. Alla utom några få, däribland Arvid och hans pappa. Varför väljer de bort kollektivet och sammanhållningen? Vore det inte enklare att sluta upp i det fackliga ledet? Bengt Ohlsson:

– Det där är intressant. Men jag vet inte om jag har ett bra svar. Kan bara tycka att det är en hållning som jag både kan känna sympati för, identifiera mig med och samtidigt känna en viss sorg inför.

Bengt Ohlsson får själv ofta höra att han ställer sig utanför och är obekväm på olika sätt.

– Det finns ju ett visst skimmer kring utanförskap som jag tycker är en förenklad syn. Jag tycker själv inte att det är så jävla lustigt att befinna mig utanför.

Vilken sida är du på? En fråga på liv och död för arbetarrörelsen under de decennier den organiserade sig på en arbetsmarknad som tillät strejkbryteri. Ofta skyddades strejkbrytarna av polis och militär. Det hände att även de själva var beväpnade.

Ibland råkade de också illa ut. Som i Malmö hamn 1908 där fartyget Amalthea inhyste ett 80-tal strejkbrytare från England. En ljus sommarnatt rodde en 20-årig skånsk yngling ut till fartyget och placerade genom en glugg 20 kilo dynamit i lastutrymmet med följd att en 34-åring från Hull avled och sju skadades. Senare greps attentatsmannen som dömdes till döden. Hans namn var Anton Nilsson. Nio år efter attentatet, revolutionsåret 1917, benådades han, Sveriges sista dödsdömda fånge. Han kom att bli över hundra år.

Anton Nilsson delade Sverige. Medan kung Gustav V i sällskap med greve Thott och landsfiskal Dahlberg besökte de skadade strejkbrytarna fanns en utbredd sympati för gärningsmannen.

Stödet för honom märktes inte minst i samband med första maj-firandet då många fackliga avdelningar passade på att skicka hälsningar till honom i fängelset.

När bomben sänkte Amalthea var arbetarrörelsen på väg att få sina första kollektivavtal inom delar av industrin. Men samtidigt släppte inte arbetsgivarna rätten att få anlita strejkbrytare.

Vilket visades med all tydlighet efter den långa verkstadskonflikten 1905 som just hade banat väg för det första rikstäckande kollektivavtalet med minimilöner och förhandlingsordning.

Arbetsgivarnas toppförhandlare, Verkstadsföreningens ordförande John Bernström, hade själv stängt ute tusen arbetare under konflikten. De var inte välkomna tillbaka utan ersattes i stället av ”arbetsvilliga”.

Året efter verkstadskonflikten enas Svenska arbetsgivarföreningen Saf och LO om en kompromiss. Saf accepterar arbetarnas rätt att bilda fackföreningar på arbetsplatsen. I gengäld erkänner LO arbetsgivarnas arbetsledningsrätt att ”fritt antaga och avskeda arbetare samt att använda arbetare, oavsett om de är organiserade eller ej”. Strejkbryteriet kan fortsätta.

Sverige var konflikternas rekordland under 1920- och 1930-talet. Inte sällan med dramatiska inslag. Bara några veckor före skotten i Ådalen i maj 1931 hade beväpnade strejkbrytare skjutit mot demonstranter i Halmstad. Året efter, under pappersmasse­strejken, fick två strejkande arbetare i Klemensnäs utanför Skellefteå livshotande skador sedan de beskjutits av polis i samband med en demonstration mot strejkbrytare i hamnen. Veckan efter sköt polisen skarpt mot pappersarbetare vid sulfat­fabriken i Sandarne som demonstrerade av samma skäl.

Sex år senare var allt över i och med Saltsjöbadsavtalet, det första huvudavtalet som fastställde spelreglerna för arbetsmarknaden. 1938 kom LO och Saf överens om den ordning som ska gälla. LO lovar att hålla ett vakande öga på kommunister och syndikalister mot att arbetsgivarna stoppar strejkbryteriet.

Ingen större eftergift för arbetsgivarna, enligt Saf-krönikören Hans de Geer. I boken Arbetsgivarna skriver han att strejkbryteriet vid den tidpunkten hade spelat ut sin roll eftersom arbetsuppgifterna höll på att bli mer specialiserade. ”Den tekniska utvecklingen minskade därigenom arbetarnas utbytbarhet och stärkte deras ställning. Den gav ytterligare motiv för arbetsgivarna att söka en ny, fredligare strategi”, skriver de Geer.

Det är inte så att jag inte förstår raseriet mot strejkbrytarna. Det hade man ju fullgoda skäl till.

 Det är inte så att jag inte förstår raseriet mot strejkbrytarna. Det hade man ju fullgoda skäl till.

Bengt Ohlsson, författare.

Bara några år efter Saltsjöbadsavtalet, 1945, utbryter den konflikt som ska bli den mest omfattande i svensk historia, Metallstrejken. Under den fem månader långa konflikten noteras inte ett enda försök till strejkbryteri. Det närmaste man kom rapporterades från Orsa sågbladsfabrik där ”en del fruar till ingenjörer och övriga personer i befälsställning tagit hand om både stämpling och paketering” enligt Dala-Demokraten. Det var allt.

Hur gick det då för Arvid och Ragnar efter Saltsjöbadsavtalet 1938 när ingen behövde fundera på att anmäla sig som ”arbetsvillig” vid en arbetsplats i strejk? Kände de lättnad? Eller plågades de av skammen att vara strejkbrytare?

Bengt Ohlsson har inte funderat på hur det gick för dem. Bara att det inte var så lätt att bli rentvådd.
– En av dem som var med på strejkbrytarbåten Milos i Ådalen försökte göra avbön. Hans arbetskamrater godtog den. Men fackföreningen hade fått nys om det där och fick honom avskedad.

Tycker du att arbetarrörelsen kunde ha handlat annorlunda?

– Nej det blir lite konstigt om jag, välnärd, satt här och moraliserade och sade att arbetarrörelsen skulle ha gjort på ett annat sätt. Det var ju inga skitsaker folk strejkade för, folk hungrade ju.

– Det är inte så att jag inte förstår raseriet mot strejkbrytarna. Det hade man ju fullgoda skäl till. De hade ett enda vapen mot arbetsgivarna och det kom strejkbrytarna och vred ur händerna på dem.