Industriarbetarnas tidning

Här bloggar Dagens Arbetes chefredaktör, Helle Klein, om alltifrån möten med fackliga medlemmar runtom i Sverige till debatter med makthavare i samhälls- och arbetslivet. Här blandas högt och lågt, allvar och roligheter, det politiska med det mer personliga.

Kungen pekade ut riktningen

25 september, 2018

Skrivet av

Riksmötet öppnades till jazz och icke-politik. Statsministern hade avsatts och ingen regeringsförklaring kunde därför hållas. Kungen var ende talare men han lyfte åtminstone fram 1918 och rösträttsreformen. Monarkin hyllar demokratin. Vad annat är att vänta i en tid när ingenting är sig likt?

Det är ett dramatiskt skede i svensk politik. Talmansvalet i måndags tydliggjorde att det trots allt finns en anständighetens gräns. SD:s Björn Söder röstades bort som andre vice talman tack vare Socialdemokraternas, Miljöpartiets och Vänsterpartiets röster på Lotta Fornarve (V). De borgerliga partierna röstade blankt, en strategi som vid förra veckans presskonferens betecknades av de själva som ett stöd för att SD skulle ha andre vice talmansposten. (För proportionalitetsprincipen var sååå viktig.) Att i efterhand försöka få det att framstå som att man röstat nej till Björn Söder är bara pinsamt.

Allianspartierna började sen demokratins högtidsdag med att tillsammans med Sverigedemokraterna rösta bort statsminister Löfven och den rödgröna regeringen. Därmed synliggjordes ett blåbrunt block som kan komma att bli regeringsunderlag framöver. Om det vill sig riktigt illa.

Det beror helt på Centerns och Liberalernas politiska vägval. En regelrätt Alliansregering är ett icke-alternativ. Det förstår alla som kan räkna mandat och som lyssnar på vad som sägs från olika partiledare. En Alliansregering måste söka stöd från SD om den ska kunna regera. Och det har Centern och Liberalerna sagt är uteslutet.

Så vad händer nu?

I en normal värld skulle talmannen ha gett Stefan Löfven, som leder riksdagens i särklass största parti och största regeringsunderlag, i uppdrag att bilda regering. Men just nu råder varken matematikens eller förnuftets lagar.

Talmanscirkusen och statsministeromröstningen kan ses som de borgerliga partiernas behov av att brösta upp sig inför sina egna och få det att se ut som att de ändå gjorde det de sagt i valrörelsen att de skulle: byta ut Löfven-regeringen.

Första talmansrundan kan tyvärr bli en fortsättning på detta valrörelseskådespel. Men när Moderaten Ulf Kristerssons försök att bilda en Alliansregering utan stöd från SD har misslyckats inträder förhoppningsvis en mer sansad och konstruktiv anda i Sveriges riksdag.

Då måste rimligen Centern och Liberalerna sätta sig med Socialdemokraterna och Miljöpartiet och diskutera ett mittenalternativ, en center-vänsterregering som kan stävja Sverigedemokraternas inflytande.

Det finns såklart stora problem med en sådan regeringskonstellation, inte minst Centern står miltals ifrån Socialdemokratin i flera avgörande frågor. Ändå har just de två partierna lyckats komma överens tidigare i historien. Liberalerna har en inneboende socialliberal själ som borde må bra av ett närmande till Socialdemokratin. Alliansbygget må ha gett partiet statsrådsposter men själen har gått förlorad och väjarna har svikit. Det faktum att KD är större än L borde vara ett bevis om något att det är dags för Björklund att befria Liberalerna från det moderata Alliansbygget.

Självklart måste en mittenregering innebära uppoffringar också från Socialdemokratins sida. Här behövs en stor portion ödmjukhet och vilja till konstruktivt handlande istället för plakatpolitik. Det faktum att regeringen Löfven under sina fyra år har fått till stånd 26 blocköverskridande överenskommelser säger ändå att viljan och förmågan finns.

En del S-märkta opinionsbildare drömmer om att Socialdemokraterna bör gå i opposition och strunta i att bilda regering över blockgränsen. Det är såklart lockande och rent partiegoistiskt förmodligen en god tanke. Men för landet vore det katastrofalt om en blåbrun regering tog över. På fyra år kan alltför mycket förändras som får konsekvenser för jobb, välfärd och jämlikhet, ja konsekvenser för demokratin som vi känner den. Dessutom vore det en djupt olycklig normalisering av ett fascistiskt och rasistiskt parti som SD.

Stefan Löfven bör därför göra sitt yttersta för att få till en mittenregering, när han väl får chansen av talmannen.

Nu är det upp till bevis för Liberalerna och Centern. Vill de vara med och bygga Sverige starkt och bevara öppenheten och mångfalden eller låter de det blåbruna blocket bildas som kan förändra Sverige i grunden?

Kungens historiska exposé vid Riksmötets öppnande var välfunnet. Den liberala demokratin står på spel. Måtte svensk liberalism stå pall för trycket från höger även 2018.

En kommentar till “Kungen pekade ut riktningen

Lämna ett svar till Thorsten Schütte Avbryt svar

Håll dig till ämnet och håll en god ton. Det kan dröja en stund innan din kommentar publiceras. Dela gärna artikeln så kan fler delta i debatten! E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

This site is protected by reCAPTCHA and the Google Privacy Policy and Terms of Service apply.