Industriarbetarnas tidning

Krönikor är personligt hållna texter. Åsikterna är skribenternas egna.

”Vi kan bygga något bättre”

22 oktober, 2018

Skrivet av

Daniel Mathisen är frilansjournalist och skribent, bland annat som ledarkrönikör på Dagens Arena.

Krönika ”Någonstans längs vägen glömde vi helt enkelt bort hur viktigt det gemensamma är. Ett motmedel till kapitalismens isärdragning, alternativ till rasismens splittring”, skriver Daniel Mathisen.

”Snart kommer de att inse att vi är helt jävla värdelösa!” Det andfådda skriket från Kimmie, huvudkaraktären i bioaktuella Goliat fastnar hos mig, flera dagar senare dyker det upp igen.

Den fiktiva skildringen av en familj i en bruksort, någonstans utanför Norrköping, fäster blicken på något viktigt: ett Sverige där det sociala arvet ritar upp framtiden. När kameran panorerar över rostiga balkonger, låsta fabriksgrindar och flagnad fasadfärg slår det rakt i magen.

Goliat blir som ett kalejdoskop över platserna där trygghet ryckts undan, de fasta punkterna luckrats upp. Det gör något med oss människor, vare sig vi bor i ut- eller inflyttningsorterna.

Lågkonjunkturer, strukturomvandlingar och krympta samhällen sätter sina spår. Blir till psykologiska trauman för generationer som vuxit upp på platser som en gång blomstrade. Välbesökta butiker, bubblande Folkets hus – en känsla av det fanns något gemensamt.

Då är det enkelt att greppa att igenbommade lokaler blir till en plågsam fantomsmärta om hur det en gång varit. Om drömmarna som fanns.

Kanske är det därför Goliat river upp något inom mig. Min barndoms Västerbotten i omstöpning, under åttio- och nittiotalet, rymde just allt det där. Generalangreppen på det gemensamma, det som byggts upp trängdes tillbaka. Kanske är det först nu, i eftertankens vassa ljus, vi ser konsekvenserna. Revorna i det gemensamma. Vård, skola och omsorg med prislapp.

Och kanske är det inte så konstigt att så många känner ett slags gårdagslängtan. Sociologen Zygmunt Bauman har kallat vår förmåga att projicera nostalgiska känslor på en romantiserad gårdag för Retrotopia, en svunnen utopi dit vi flyr när samtiden inte räcker till. Eller som Markus Krunegård sjunger: Tillbaks till där jag kom ifrån, tillbaks till nånting jag förstår.

Det ligger något i det.

Kimmies röst blir ett kollektivt skrik för en generation som växte upp efter att fabriksgrindarna slagit igen för sista gången. Som på bilden där klockan stannat på kvart över fyra. Men det handlar inte om fabrikerna i sig, historien är full med exempel på industriella språng och skiften. Då som nu.

Skillnaden ligger i hur vi – som samhälle – hanterar förändringar. Under många år predikades det att marknadens innovationer, finanskapitalismens triumfer, skulle tända världens lyktor.

Ofta blev det tvärtom, snarare: ”siste man släcker lyset”.

De molntunga, ljusblekta scenerna ur Goliat speglar, i all sin råhet, ett enormt marknads- och politikmisslyckande. Någonstans längs vägen glömde vi helt enkelt bort hur viktigt det gemensamma är. Värdet av att hålla ihop – inte minst när förändringens underströmmar frustar.

Mer än något annat minner rostrealismen i Goliat om att vi behöver motmedel till kapitalismens isärdragning, alternativ till rasismens splittring. Något som flätar samman människor. Ett projekt för jämlikheten, vare sig det är i kransen av bruksorter i Östergötland eller i storstädernas förorter.

Vi behöver ju varandra.

För i sprickan mellan det gamla som inte längre finns och det nya via ännu vet vad det blir kan vi bygga något. Det där igenbommade – Joelssons Livs, Holmens Textil, Boxholm Produktion – kan bli vår tids Folkets hus. Längtan efter gårdag bli tro på morgondag.

Det har ju gått förut, varför skulle det inte gå igen?

En kommentar till “Vi kan bygga något bättre

  • Morgondagen är redan här..titta bara på kommunalråden i olika kommuner, och som exempel kan man nämna kungsbacka, där tar man ut ett arvode som ökat med 30% till kommunordförnaden.
    Morgondagen ville inte att detta skulle bli verklighet, men nu är den det! Ingen som jobbar på toppen i kommunen som politiker är arroganta och verklighetsfrånvända när det kommer till sin egen ersättning. Samtidigt säger dessa herrar och damer som sitter med 80.000 kronor att kommunerna måste spara in på medarbetarnas löner.

    Detta visar hur arroganta dessa kommunalråd är och hur lite empati man har för pengar som är skattebetalrnas. Kan inte tänka mig att detta var vad skattebetalrna ville bekosta.

    Någonstans längs vägen glömde vi helt enkelt bort hur viktigt det gemensamma är. Värdet av att hålla ihop – inte minst när förändringens underströmmar frustar.

    Dessa överbetalda personer som kallar sig politiker borde veta hut.

Lämna ett svar till Tobias Avbryt svar

Håll dig till ämnet och håll en god ton. Det kan dröja en stund innan din kommentar publiceras. Dela gärna artikeln så kan fler delta i debatten! E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

This site is protected by reCAPTCHA and the Google Privacy Policy and Terms of Service apply.

Du kanske också vill läsa…

Ska vi erövra framtiden igen?

Ska vi erövra framtiden igen?

Daniel Mathisen läser Ulf Lundells Vardagar och känner sorgen blandas med hopp.

Vad SR-bossen borde ha sagt

Vad SR-bossen borde ha sagt

Sveriges Radio är inte en rasistisk arbetsplats. Men rasismen finns även där, skriver Alexandra Pascalidou.

Aldrig glömma och alltid bekämpa rasismens idéer

9 november. Minnet av novemberpogromen, den sk Kristallnatten, i nazityskland manar oss att aldrig aldrig upphöra att bekämpa rasismen och antisemitismen varhelst den dyker upp och att alltid värna Människovärdet och demokratin. Det som utspelar sig i USA dessa dagar visar hur snabbt det fullkomligt otänkbara kan bli en normalitet. Gränser förflyttas och extremismens vulgariteter […]

”Inte konstigt att vi är rädda – vi är ju människor”

”Inte konstigt att vi är rädda – vi är ju människor”

Kanske kan våra inre känslostormar peka oss i en ny riktning, skriver Daniel Mathisen.

Ensamheten är inte jämlik 

Coronakrisen fungerar som ett förstoringsglas över känslor vi redan bär på. Ensamhet är inget naturtillstånd – vi kan organisera ett samhälle som inte splittrar oss, skriver Daniel Mathisen.

Alltid minnas, aldrig normalisera

Alltid minnas, aldrig normalisera

Plötsligt har det där brunblå blocket som ansågs omöjligt för några år sedan blivit verklighet, skriver DA:s chefredaktör Helle Klein.

”Hårdför nationalism – en dålig väg framåt för arbetarrörelsen”

”Hårdför nationalism – en dålig väg framåt för arbetarrörelsen”

Arbetarrörelsens framtid ligger inte i att låna in rasistiskt och antidemokratiskt tankegods från SD. Det finns inte tillräckligt många väljare med rasistiska åsikter i Sverige för att det ska löna sig, skriver historikern Henrik Arnstad

När slutade jag vara svensk?

När slutade jag vara svensk?

Att det med tiden skulle bli vår lite mörkare hudfärg som skulle definiera oss fanns aldrig i våra vildaste fantasier, skriver IF Metallaren Emma Eriksson.

När löpbandet blir vår nya skärseld

Det finns något djupt sorgligt i att vi ställer allt större krav på oss själva samtidigt som förväntningarna på samhället omkring oss sjunker, skriver Daniel Mathisen.

Vi har mycket att lära av Ludvika

Vi har mycket att lära av Ludvika

Civilsamhället är avgörande i motståndet mot nazism. Fackföreningar är en del i människovärdets självförsvar, skriver Helle Klein i sin ledare.