”Skyddsombud, agera”
15 november, 2018
Krönika Att träna hårt och inte få återhämtning ger skador. Det fick industriarbetaren och DA:s gästkrönikör Kennet Bergqvist lära sig den smärtsamma vägen. Nu efterlyser han samma kunskap i arbetslivet: ”Det är vad jag vet, väldigt få ledningsgrupper som mäter och följer nyckeltalet återhämtning”.
Om skribenten:
Kennet Bergqvist bor i Umeå och jobbar på industriföretaget Indexator Rotator Systems AB.
Utlandsveteran som tjänstgjort i Bosnien och Kosovo. Är också ultralöpare, äventyrare och fackligt förtroendevald.
Jag tränar ofta. Jag springer ibland distanser över 70 km, och som mest har jag kutat 22 kuperade mil på en vecka. Jag har cyklat över 40 mil. Jag har sprungit hem från jobbet som är knappa 6 mil, fast fågelvägen över skogar och berg, och har simmat över Vindelälven i vårflod. Jag gillar lite galna utmaningar helt enkelt.
För några år sen tränade jag alldeles för ofta och helt utan tanke på vilket resultat jag vill ha med min träning. Jag bara körde på och reflekterade inte över att det krävs vila ibland.
Sen sa det bara pang och jag fick en inflammation i hälen. Men jag fortsatte ändå. Voltaren, tejp, stretch och timmar av googlande på olika förebyggande övningar. Fortsatte att träna, bet ihop, och det gjorde ont. No brain, no pain.
Det gick några månader, sen läkarbesök, ultraljud, remisser, operation och som om det inte räckte blev det sedan ett års rehabilitering.
Detta är resultatet av att bara köra på utan att ge kroppen en chans till återhämtning.
Precis samma sak ser vi i dagens arbetsliv – särskilt inom svensk industri som går på högvarv. Det är högkonjunktur och pressen på arbetstagarna är påtaglig.
Även på mitt jobb arbetas det en hel del övertid, särskilt på verkstaden. Grejerna ska fram. Det tecknas lokala produktionsövertidsavtal där lockande ersättningar utgår.
Priset är dock högt för vissa. Jag har sett både tjänstemän och verkstadsarbetare som blivit utbrända. En dag kommer de inte till jobbet, och det kan ta år innan de kommer tillbaka.
Problemet är att alla vill ställa upp. Företaget vill klara leverans till kunderna, arbetstagarna vill hjälpa företaget samt tjäna en extra slant och facket vill både hjälpa företaget men även se till att medlemmarna får lite mer i lönekuvertet.
Ska vi komma till bukt med problemet är det först och främst företagen, som genom sina ledningar behöver ta ett större ansvar. Varje gång en chef beordrar någon att arbeta övertid, tar den av fritid och möjlighet till återhämtning.
En tränare i skidlandslaget räknar på träningstid och vilken vilotid skidåkaren behöver. En stor del av tränarens jobb är att begränsa skidåkaren så att denne inte övertränar.
Chefen som beordrar övertid har samma ansvar som landslagstränaren – dock är det vad jag vet, väldigt få ledningsgrupper som mäter och följer nyckeltalet ”återhämtning”. Kanske vore det nått att föra in i Svenskt Näringslivs chefsutbildningar.
Sen har både fack och arbetstagare ett ansvar att säga ifrån – och det är inte lätt då lönen baseras på subjektiva kriterier som medarbetarskap eller flexibilitet, och viljan att arbeta övertid påverkar dessa kriterier. Facken hamnar dessutom ofta i gisslansituationer då de har ett medlemstryck på att skriva på produktionsövertidsavtal som ger högre ersättning, men också garanterar arbetsgivaren ett stort antal övertidstimmar.
När jag ser tillbaka till tiden innan min kropp sa ifrån hade jag fått flera signaler på att jag tränade för mycket. Det gjorde ont, både under och efter träning. Jag hade verkligen behövt någon som försökt stoppa mig. Fritt översatt hade jag helt enkelt behövt ett skyddsombud som vakade över min träning och till slut lagt ett skyddsombudsstopp.
Skyddsombuden på arbetsplatsen har förmodligen den makt som krävs för att påverka arbetsgivare i denna fråga. De kan stoppa ohälsosamt arbete men framför allt kan de kräva att arbetsgivaren vidtar åtgärder. Ni som är skyddsombud – agera.
I mitt fall fick jag operera en hälsena, det gick att laga och jag är helt återställd – jag kan träna för fullt igen – och jag har lärt mig en läxa. För flera av de som går in i väggen i arbetslivet är det värre, har man tur kan man jobba 100 procent igen – den som har otur kommer aldrig tillbaka.
Kennet Bergqvist
Läs mer: Arbetsmiljö | Kenneth Bergqvist | Krönikor | Opinion
