Krönika ”Med svensk industri på högvarv så är mitt liv som ’utbränd överlevare’ en resa genom ett minfält av möjligheter.” Industriarbetaren Tony Fridh, som tidigare bloggat om stress, uppmanar oss att ta vår egen tid – innan någon annan tar den.
Om skribenten:
Tony Fridh arbetar på Emballator Melleruds Plast, och drev tidigare bloggen Metallskallen där han skrev om att vara utbränd.
Tja…va ska man säga egentligen? När orken tar slut innan dagen gör det. Eller när man känner att man ligger på gränsen för vad man klarar, och arbetsgivaren vill att man ska ställa upp och jobba övertid. När man känner sig som en enda stor kvarnsten runt halsen på både arbetskamrater och chefer? Hur ska man kunna förklara? Att soltimmarna vi förlorar på det mörka halvåret verkligen känns i hela kroppen?
Orken och energin ska ju även räcka till familj, sociala kontakter, träning, Facebook, fortbildning, kärlek, sorg, Netflix, barnens läxor, husets underhåll, bromsbyte på bilen, middagsbestyr, tvätt, sex, nöjen, fackliga förtroendeuppdrag …
Livspusslet har väl aldrig innehållit så många pusselbitar som idag. Pusselbitar som ibland tvingas på oss. Men också pusselbitar som vi tar till oss. För att dom är spännande eller utvecklande. Våra mobiler har integrerats i våra liv och surfplattorna uppfostrar våra barn. Allt medan vi bränner livets talgdank i bägge ändar samtidigt.
Med svensk industri på högvarv så är mitt liv som ”utbränd överlevare” en resa genom ett minfält av möjligheter. Min ork åker jojo under veckan och det blir allt mer komplicerat att disponera energin.
Att jag har lätt för att ”ryckas med” i arbetsdagens komplikationer underlättar inte heller. Har så förbannat lätt att engagera mig och börja leta lösningar. Möts inte mina ansträngningar av omgivningen, byts snabbt engagemanget till frustration. Man kan tycka att jag, vid 45 bast, borde lärt mig att bromsa hårdare. Ta ett steg ur situationen och låta andra ta sin del. Men det finns ingen tid över till att låta surdegar ligga och mogna. Desperata tider kräver snabba beslut och effektiv hantering.
Till eftertanke och utvärdering ges ingen tid. Istället matar vi på med mer resurser och mantimmar. Vi måste ju möta ”en ökad kravbild från såväl kunder som konkurrenter”. Bara vi klarar denna veckan så kanske det lugnar ner sig lite.
Övertid blir vardag och någonstans börjar notan skrivas i dubbla rader. Men bara på uttagssidan. En nota som vi sedan ska betala när ledigheter kommer. Storhelger, semestrar och charterresor. Då ska vi minsann njuta och återhämta oss! Leva livets glada dagar och minsann bomba Facebook och Instagram med bilder från grillkvällar eller exotiska resmål.
Och så tickar taxametern på. Det skiljer sig visserligen från person till person. Vissa kan ”släppa taget” och låta stressen, pressen och allvaret rinna av likt vatten på en gås. Men för andra ser det annorlunda ut. En vecka med övertid kostar kanske en helg helt sängliggande? Kanske sker nedvarvningen genom att skallen sups i bitar? Allt för att tysta ångesten.
Min egen räkning kommer oftast i form av en ”lindrig depressiv period”, som min senaste läkare uttryckte sig i sitt utlåtande till Försäkringskassan. Något som gjorde det uppenbart för mig att farbror doktorn uppenbarligen aldrig upplevt det själv. För i så fall hade han inte ens funderat på att använda ordet ”lindrig”.
Men! Du kan hålla allt det här i ett slags balans. Om du kan stanna upp. Lyfta huvudet över alla ”måsten” som du lagt på ditt liv. Spana utåt, framåt. Värdera din tid och hur du släpper ifrån dig den. Erkänn ditt ägarskap över allt som är du. Ingen kommer någonsin att kunna sno din tid eller din energi, du måste faktiskt ge den ifrån dig. Tro mig. Den läxan har jag fått den hårda vägen. Genom den käftsmäll jag behövde.
Ta din tid. Annars så slutar det med att någon annan får den. På din bekostnad!