Samma lugn som i livmodern

Krönika Mitt prylbegär handlar mest om att komma tillbaka till barndomsåren, skriver musikjournalisten Carl Linnaeus.

Hårdrock och maniskt samlande går hand i hand. Det har inte gått skivbolagen förbi. I dag är det mer regel än undantag att band släpper sitt nya alster i en mängd olika ut­gåvor. En vän slantade upp nästan en halv månadslön på ett bräde för att få alla varianter av ett och samma album. Olika omslag. Olika färger på vinylen. Olika bonuslåtar. Han klämde lite på skivorna innan han arkiverade dem i samlingen för att inte plocka fram dem igen förrän nästa flyttstädning.

Jag samlar också på hårdrock. Historier och fakta som jag arkiverar i huvudet. Som vem som 1982 i hemlighet spelade bas på Kiss-låten Creatures of the night. Men jag ljuger för mig själv. Jag kan också bli uppslukad av prylbegäret. Vad jag lägger pengar på är små tidskapslar. Som fyrtiofem år gamla nummer av musiktidningen Rolling Stone. De var dyra. Men så var de i nyskick också. På så sätt kan jag låtsas att det fortfarande är 70-tal när jag tummar i de olästa sidorna. Psykologer kallar det för regression. Det är inte nyttigt. Jag är sjuk.

Jag vill tro att allt var bättre förr, men det var det kanske inte.

Nyligen la jag alldeles för mycket pengar på ett exemplar av ungdomsromanen Snöret från 1978. Mest för att författaren Lars Peterson i detalj återger Kiss konsert på Gröna Lund två år tidigare. Kapitlet är ofrivilligt komiskt, eftersom det är rent ljug.

Medlemmarna hade aldrig armbindlar med hakkors på. Peterson delar inte min kärlek för amerikansk skräpkultur. Han föraktar populärmusik, hamburgerrestauranger, läskeblask och serietidningar. Författaren var inte ensam om att tycka så. Det var nog ganska grått i Sverige under 70-talet.

Jag inser att det inte är en specifik tidsepok jag vill tillbaka till. Det är barndoms­åren jag vill åt. Jag vill till­baka till en tid när fula ord som ”livspussel” inte fanns i ens vokabulär.

Ju äldre jag blir, desto mer uppskattar jag susande ljud. Ljudet av vågskvalp vid stranden är lugnande. Det ­låter tryggt. Det låter som blodomloppet i livmodern. Ibland känns det som att jag borde ha stannat kvar där. Å andra sidan – allting hade varit ganska meningslöst om jag aldrig fått höra Mike Porcaro från Toto lira bas på den där Kiss-låten från 1982.

Carl Linnaeus är musikjournalist, författare och förläggare.