Industriarbetarnas tidning

Krönikor är personligt hållna texter. Åsikterna är skribenternas egna.

Samma lugn som i livmodern

20 november, 2018

Skrivet av

Carl Linnaeus är musikjournalist, författare och förläggare.

Krönika Mitt prylbegär handlar mest om att komma tillbaka till barndomsåren, skriver musikjournalisten Carl Linnaeus.

Hårdrock och maniskt samlande går hand i hand. Det har inte gått skivbolagen förbi. I dag är det mer regel än undantag att band släpper sitt nya alster i en mängd olika ut­gåvor. En vän slantade upp nästan en halv månadslön på ett bräde för att få alla varianter av ett och samma album. Olika omslag. Olika färger på vinylen. Olika bonuslåtar. Han klämde lite på skivorna innan han arkiverade dem i samlingen för att inte plocka fram dem igen förrän nästa flyttstädning.

Jag samlar också på hårdrock. Historier och fakta som jag arkiverar i huvudet. Som vem som 1982 i hemlighet spelade bas på Kiss-låten Creatures of the night. Men jag ljuger för mig själv. Jag kan också bli uppslukad av prylbegäret. Vad jag lägger pengar på är små tidskapslar. Som fyrtiofem år gamla nummer av musiktidningen Rolling Stone. De var dyra. Men så var de i nyskick också. På så sätt kan jag låtsas att det fortfarande är 70-tal när jag tummar i de olästa sidorna. Psykologer kallar det för regression. Det är inte nyttigt. Jag är sjuk.

Jag vill tro att allt var bättre förr, men det var det kanske inte.

Nyligen la jag alldeles för mycket pengar på ett exemplar av ungdomsromanen Snöret från 1978. Mest för att författaren Lars Peterson i detalj återger Kiss konsert på Gröna Lund två år tidigare. Kapitlet är ofrivilligt komiskt, eftersom det är rent ljug.

Medlemmarna hade aldrig armbindlar med hakkors på. Peterson delar inte min kärlek för amerikansk skräpkultur. Han föraktar populärmusik, hamburgerrestauranger, läskeblask och serietidningar. Författaren var inte ensam om att tycka så. Det var nog ganska grått i Sverige under 70-talet.

Jag inser att det inte är en specifik tidsepok jag vill tillbaka till. Det är barndoms­åren jag vill åt. Jag vill till­baka till en tid när fula ord som ”livspussel” inte fanns i ens vokabulär.

Ju äldre jag blir, desto mer uppskattar jag susande ljud. Ljudet av vågskvalp vid stranden är lugnande. Det ­låter tryggt. Det låter som blodomloppet i livmodern. Ibland känns det som att jag borde ha stannat kvar där. Å andra sidan – allting hade varit ganska meningslöst om jag aldrig fått höra Mike Porcaro från Toto lira bas på den där Kiss-låten från 1982.

Carl Linnaeus är musikjournalist, författare och förläggare.

Kommentera

Håll dig till ämnet och håll en god ton. Det kan dröja en stund innan din kommentar publiceras. Dela gärna artikeln så kan fler delta i debatten! E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

This site is protected by reCAPTCHA and the Google Privacy Policy and Terms of Service apply.

Du kanske också vill läsa…

Sjuka Samhall

Samhall får i år 6,6 miljarder kronor från staten för att utveckla människor med funktionsnedsättningar. De väljer medarbetare som klarar det hårda arbetet ute hos kunderna. Andra sorteras bort. Unga funktionshindrade hamnar utanför arbetslivet.

Unga slås ut – platsar inte på Samhall

Statskontoret slog larm för flera år sedan – fel personer slussas till Samhall. Men ingenting har hänt. Unga med funktionsnedsättning hamnar utanför arbetslivet.
De sociala företagen som tar emot människor med svåra funktionshinder har svårt att klara konkurrensen med statliga Samhall.

”Jag dög inte åt Samhall”

Hos Anna Ytell i Hudiksvall jobbar människor som sorterats bort. Ingen av dem har ens fått frågan om att få komma till Samhall.

Arbetsförmedlare: Samhall ska i princip ha friska människor

Arbetsförmedlare vittnar om att Samhall styr, mer än vad det statliga bolaget självt hävdar.
”Många inskrivna är överhuvudtaget inte aktuella för Samhall, för Samhall tar inte emot dem”, säger en arbetsförmedlare.

Dagens Arbete granskar Samhall

Statsägda Samhall får miljarder varje år för att utveckla människor med funktionshinder. Men idag styr affärerna.
Kunden är i fokus och medarbetarnas hälsa sätts på spel, särskilt under pandemin. Många är rädda. Men flera väljer nu att vittna.

Underbemanning tär på Samhalls personal

Samhall i Karlstad har varit framgångsrikt att vinna kunder. Men personalen räcker inte till. Varje morgon träffas driftledarna för att få ihop folk till alla uppdragen. ”Vi bara kör”, säger Robert Hallstensson.

Dags att agera, närings­ministern

Helle Klein: ”Det sociala företaget blev ett vinstjagande bemanningsbolag som förstör både människor och marknad.”

Samhall struntar i smittan

Människor i riskgrupp städar ­äldreboenden, mat­affärer och gym. Utan skydd. De trängs på bussar och i små fikarum. Samhalls städare glömdes bort under pandemin.

HR styr allt men slipper ta ansvaret

Dagens Arbetes Elinor Torp om en yrkesgrupp som bestämmer allt mer, utan att behöva stå till svars. Det visar sig inte minst i granskningen av Samhall.