100 år av facklig kamp i skogen

Krönika Mycket har blivit bättre, men mycket är också samma som när Skogsarbetareförbundet bildades 1918. Att organisera arbetet så skogsarbetarna blir rättvist belönade, den stafettpinnen bär vi vidare.

I år är det 100 år sedan Skogsarbetareförbundet bildades. Skogen gav vid denna tid arbete åt småbrukare, torpare och egendomslösa. Fattigdom och orättvisor var vardag för dessa människor. Det hade redan tidigare gjorts trevande försök till organisering men skogsbolagens grepp om villkoren var stenhårda. 1918 bestämde sig dock arbetare runt Sollefteå för att det fick vara nog. Ett nytt förbund såg dagens ljus. Bäst kan nog behovet av organisering beskrivas genom Albert Vikstens dikt till kongressen 1922 som börjar så här:

Ty de milsvida skogarnas guldrika fält har man sett blott med krämarens öga
Men de trälande män som ha skapat dess guld har man hittills betraktat så föga
Ty när skogsarbetsmannen huggit en skog och som flottare vågat sitt liv
Vem var det som hela behållningen tog, med självtaget stramt direktiv.

Det är självklart stora skillnader om man jämför dagens skogsarbete med dåtidens.
100 års facklig kamp har lett till bättre villkor och inte minst en bättre arbetsmiljö. Teknisk utveckling har gjort arbetet till ett kvalificerat yrke.

Men det finns också det som är sig likt. För 100 år sedan lade skogsbolagen ut huggarkontrakt på den tidens entreprenörer, oftast hästkörare, som i sin tur fick anställa huggare. Det var inga guldkantade kontrakt för någon, förutom för bolagen.

Detta ledde till ett ökat tryck på skogsbolagen att ta ett större socialt ansvar och sedermera började bolagen i allt större omfattning direktanställa arbetare. Detta var rådande arbetsorganisation tills bolagen för några decennier sedan återgick till strategin med entreprenörer. Frågan är om vi kommer att få en ny rekyl i frågan om hur skogsbruket ska organiseras?

Det är i dag inte mycket som talar för det men om man ser det långsiktiga historiska perspektivet kan det inte uteslutas.

Jag tycker det finns relevanta frågor som skogsbrukets aktörer borde ställa sig. Hur påverkar det fragmentiserade skogsbruket utvecklingen av branschen? Det är svårt för en enskild skogsentreprenör att ta det övergripande branschansvaret.

Vi vet också att det redan i dag är svårt att få tag på arbetskraft. Konkurrensen om arbetskraften hårdnar alltmer och då är frågan om skogsbruket kan öka attraktionskraften i ett system där pressade entreprenörer får ägna sin vakna tid åt att hålla huvudet över vattenytan i stället för att utveckla sitt företag.

Den som lever om 100 år får se. Det enda säkra är att skogen i framtiden kommer att vara ett än viktigare redskap i utvecklingen för ett hållbart samhälle. Skogens arbetare är de som möjliggör detta. För detta bör de bli rättvist belönade. Det är den stafettpinnen vi bär vidare från grundarna 1918.

Per-Olof Sjöö