Den svenska modellen fyller 80 år

perspektiv I dagarna fyller Saltsjöbadsavtalet 80 år. Bortglömt? Eller högaktuellt? Det beror nog på hur man ser på den svenska modellen. Om det är arbetsmarknadens parter – eller politikerna – som ska bestämma villkoren på jobbet.

Avtalet föddes en decemberdag när mörkret föll över Europa. Det andra världskriget låg inte ens ett år framåt i tiden. Runt om i världen restes protektionismens tullmurar och krigsmakter återupprustades efter att den tidens förödande finanskris lämnat världsekonomin i ruiner. En växande misstro mot den unga demokratin gav grogrund för mörka krafter i land efter land.

Avtalets faddrar, arbetsgivarna i Svenska arbetsgivareföreningen Saf och arbetarnas fackliga centralorganisation LO, hade inte talat med varandra på närmare trettio år, inte sedan den uppslitande storstrejken 1909. De tre decennierna som sedan dess hade förflutit var dramatiska: första världskrigets nödår, hungermarscher, revolutionära stämningar i den framväxande arbetarrörelsen, demokratins genombrott, en efterkrigsekonomi med spekulationskriser, företagskrascher, lönesänkningar, otaliga strejker, ett omfattande strejkbryteri och skotten i Ådalen.

Politikerna var trötta på att Sverige under 1920- och 30-talet hade världsrekordet i arbetsmarknadskonflikter. Därför hotade de att stifta lagar till skydd för ”tredje man”. Just det hotet fick Saf och LO att börja umgås igen. Och umgänget födde den svenska arbetsmarknadens första huvudavtal. Detta, Saltsjöbadsavtalet, undertecknades av arbetsgivarnas och fackföreningsrörelsens företrädare på Grand Hôtel i Saltsjöbaden den 20 december 1938.

Läs också: Sveriges unika lönesättning

Födseln var en följd av en historisk kompromiss. Men handslaget mellan arbete och kapital var också konsekvensen av en samsyn på den tekniska utvecklingen och att rationaliseringar skulle bekosta det framtida välfärdsbygget. Kompromissen förutsatte att fackföreningsrörelsen tog ut måttfulla löner och lät arbetsgivarna sköta företagen mot att arbetsgivarna å sin sida accepterade arbetarrörelsens nyvunna politiska maktposition. Arbetsgivarna fick arbetsfred och dessutom frihet från socialistiska ingrepp.

Men det var inte allt. Handslaget innebar också att LO utlovade en centralisering av den fackliga maktstrukturen.  LO-ledningen skaffade sig ett avgörande inflytande över förbundens lönepolitik och dess möjligheter att gå ut i konflikt. Centraliseringen innebar början till slutet för medlemsomröstningar om avtalen.

Uppgörelsen innebar också att arbetsgivarna lovade att stoppa strejkbryteriet mot att LO bekämpade kommunismen och syndikalismen.

Saltsjöbadsavtalets första år blev skakiga. Första gången det testades var under krigsårens lönestopp 1942-44. Sanktionerat av fackförbunden, impopulärt bland medlemmarna. Missnöjet kom att brisera med den halvårslånga verkstadskonflikten 1945, svensk arbetsmarknads mest omfattande strid någonsin. Den gav fackföreningsrörelsens fotfolk råg i ryggen men dess magra materiella resultat missgynnade strejkens tillskyndare, kommunisterna. Långsiktigt segrade i stället reformismen – och Saltsjöbadsandan.

Problemen för Saltsjöbadsavtalet började i medelåldern. Efter drygt trettio år skulle det utmanas och ifrågasättas på allvar. Den som slog på morgonnyheterna den 9 december 1969 fick höra att 35 arbetare vid LKAB:s Svappavaaragruva hade satt sig. Två dagar senare anslöt sig även gruvorna i Kiruna och Malmberget till strejken som kom att pågå i 57 dagar.

I grunden en ren lönekonflikt eftersom strejken hade utlösts av missnöjet med novemberlönen. Men i förlängningen kom de drygt femtusen strejkande gruvarbetarna att utmana en samförståndsordning som hade rått alltsedan den förra stora konflikten, 1945 års verkstadskonflikt.

Gruvstrejken innebar en legitimitetskris för delar av den svenska efterkrigsmodellen där fackföreningsrörelsen bejakade rationaliseringar och där fackens maktstruktur hade centraliserats. LO tvingades att tänka nytt. Några år senare gick arbetarrörelsen till offensiv, lagstiftningsvägen. En väg som Landsorganisationen tidigare under ordföranden Arne Geijers tid hade hållit sig ifrån.

Men nu klubbade Riksdagen igenom den ena arbetsrättsreformen efter den andra. Lagen om styrelserepresentation 1972, lagen om anställningsskydd 1974, förtroendemannalagen 1974, medbestämmandelagen 1976 och arbetsmiljölagen 1977. Några år senare, i samband med storkonflikten 1980, kopplade arbetsgivarna in politiken i avtalsförhandlingarna med att kräva sänkta marginalskatter och nedskärningar i offentliga sektorn.

Vid Saltsjöbadsavtalets 50-årsdag 1988 var det mesta upp och ner på den röriga arbetsmarknaden. En överhettad ekonomi eldade på inflationen och Sverige rusade mot en krasch. Därför var det många som nostalgiskt längtade tillbaka till avtalets första decennier av centraliserade lönerörelser, arbetsfred och den solidariska lönepolitik som befrämjade de produktivitetsökningar som gav både stigande reallöner och finansierade nya byggstenar till välfärdsbygget.

Men allt slutade med att Saltsjöbadsandan togs till heders igen, med Industriavtalet. Också det fött ur en konflikt: dåvarande Metalls övertidsblockad i 1995 års avtalsrörelse visade den fackliga mobiliseringens slagstyrka i en störningskänslig just in time-ekonomi.
Precis som utgången av 1945 års metallstrejk hade lett till ett genombrott för Saltsjöbadsavtalets samarbetsanda, på samma sätt lade 1995 års konfliktladdade avtalsrörelse grunden för Industriavtalet två år senare. En ny ordning för kollektivavtalsförhandlingar, konfliktlösning och partsrelationer.

Insikten att politikerna ska hålla sig borta från arbetsmarknaden födde en gång Saltsjöbadsavtalet. Lagom till de pågående regeringsförhandlingarna har 80-åringen dykt upp igen.

Mittenpartierna har krävt förändrad arbetsrätt med avskaffade turordningsregler och lågt avlönade introduktionsjobb för nyanlända om de ska släppa fram en socialdemokratisk statsminister.

Arbetsgivarna betackar sig för den hjälpen. De här frågorna bör lösas av arbetsmarknadens parter själva, enligt arbetsgivarna.

– Utgångspunkten för den svenska modellen är att parterna sköter de här frågorna bäst själva. När parterna är överens blir det mer stabilt. Vi är bättre rustade att hantera de här frågorna än vad politikerna är, säger Svenskt Näringslivs Peter Jeppsson till Dagens Nyheter.

Teknikföretagens förhandlingschef Anders Weihe säger till samma tidning:

– Vi har flera gånger tidigare framfört till Allianspartierna att det är mycket vanskligt att försöka lagstifta om kollektivavtalade löner.

På så vis är 80-åringen högaktuell även i dessa dagar. Hur många som kommer att fira jubilaren och verkligen menar det, återstår att se.

Harald Gatu