Alltid minnas, aldrig normalisera

Plötsligt har det där brunblå blocket som ansågs omöjligt för några år sedan blivit verklighet, skriver DA:s chefredaktör Helle Klein.

Replokalen är en magisk plats

Hur mycket får drömmar kosta?, undrar Carl-Einar Häckner.

I gruvornas land

Paus i arbetet. Då åker kortleken fram. 105 gruvarbetare har gått samman och driver sin egen guldgruva. Foto: David Lundmark.
Schaktet till guldgruvan ligger på toppen av en kulle 15 mil norr om Ulan Bator. Foto: David Lundmark.
Dags för ett skift under jord. I två timmar kommer mannen att borra efter guld 20 meter under markytan. Sedan byter han arbetsuppgifter med en kollega. Foto: David Lundmark.
Vinschen används både till att fira människor och säckar med grus och guldmalm. Foto: David Lundmark.
Baatar och Enkhburen väntar på signalen om att det finns malm att fira upp ur schaktet. Foto: David Lundmark.
Det var Dambiisurenjav som såg till att gruvarbetarna gick samman och förhandlade till sig rättigheten att bryta guld i berget utanför Tunkhel. Sedan 2010 har de fått hjälp och utbildning av en organisation som vill öka säkerheten, miljön och hälsan i och runt mikrogruvor. "Jag önskar att alla gruvarbetare i Mongoliet kunde få samma hjälp som vi för att kunna göra samma sak som vi har gjort." Foto: David Lundmark.
Khangal har varit illegal guldgrävare. Nu ingår han i ett av de registrerade arbetslagen i gruvan. Foto: David Lundmark.
Några mil bort ligger en annan arbetarägd guldgruva. Just nu går de igenom en process för att få ett Fairmined-certifikat. Foto: David Lundmark.

Metallerna ska lyfta Mongoliet

Lyssna på reportaget:

Mitt i Gobiöknen växer världens största koppargruva fram. Samtidigt gräver människor på landsbygden efter guld och kol för hand. Några har fått chansen att starta lagliga ­smågruvor. Med hjälp av fynden under Mongoliets jordyta ska landet resa sig ur fattigdom.

Mongoliet

Folkmängd: 3,2 miljoner.
Huvudstad: Ulan Bator.
Statsskick: Republik. Val vart fjärde år. Nästa val 2019.
Yta: 1,5 miljoner ­kvadratkilometer.
Arbetslöshet: 7,5 procent.
Fattigdom: 30 procent räknas som ­fattiga med mindre än 700 ­kronor i månaden att leva på. 3 procent
lever i ­extrem ­fattigdom.

Var världens största land

På 1200-talet var Mongoliet världens största rike. Sträckte sig från dagens Östeuropa till Stilla havet i öst. Riket splittrades och föll under kinesiskt styre på 1600-talet.

Med rysk hjälp besegrades kineserna 1921. Mongoliet utropades till en folk­republik, blev en sovjetisk lydstat med socialistisk planekonomi.

Under Sovjetunionens sönderfall tvingade demonstrationer i Mongoliet fram politiska förändringar. 1992 blev landet en demokratisk republik och gick över till marknadsekonomi.

5 procent jobbar i gruvor

Gruvnäringen, landets tillväxt­motor, står för nästan 30 procent av BNP, men bara 5 procent av landets arbetstillfällen.

Flest försörjer sig på boskaps­skötsel och jordbruk.

Snittlönen i landet är 3 400 kronor per månad. Betydligt högre i gruv­näringen: 7 600 kronor.

Kol står för 40 procent av landets exportintäkter och koppar för nästan 30 procent. På tredje plats (7 %) ­kommer textil, till exempel ­kaschmir­ull.

Oyu Tolgoi

Koppargruvan sysselsätter 16 000 personer (varav 13 000 ­jobbar för underentreprenörer) och är Mongoliets största investering hittills.

När underjordsgruvan tas i drift 2020 har totalt 14 miljarder dollar investerats. En av världens
största kopparfyndig­heter, runt 20 miljoner ton. Även guld, silver och molybden. Mongoliska staten
äger 34 procent. Resten ägs av Turqoise Hills som till största delen ägs av ­gruvjätten Rio Tinto.

Spåren efter något som en gång varit en väg korsar mellan grushögar och övergivna gruvhål. Ett järnvägsspår har länsats på räls, och mycket lägligt ligger ett kinesiskt smälteri en bit bort. En tegelstensfabrik, också den ägd av kineser, skymtar på andra sidan en soptipp.

I övrigt finns inga arbetstillfällen här. Bara gruvhål. I ett av dem dog fyra unga män för bara några dagar sedan.

– De hade inte ens fyllt 20. De var oerfarna och jobbade fast det regnade, berättar Altankhuyag.

Han jobbar själv med att gräva upp kol ur ett av de 150 aktiva gruvhålen i Nalaikh, några mil utanför Mongoliets huvudstad Ulan Bator. Men när det regnar ska man inte gå ner, säger han, för då rinner vatten och jord ner i gruvgången och täpper till.

Efter dödsolyckan kom polisen och klippte elledningarna, så just nu kan inte Altankhuyag få upp mer kol ur marken. I vanliga fall kör han en eller två turer per dag med kol in till huvudstaden och får ihop mellan 45 och 90 kronor.

Han har alltid varit gruvarbetare, precis som sina föräldrar. När kolgruvan i Nalaikh startade för nästan 100 år sedan var det den första i Mongoliet. När den stängde på 90-talet fanns inga andra möjligheter att försörja sig, så många fortsatte helt enkelt att gräva efter kol själva.

Att sälja säckarna med kol är inte särskilt svårt. Miljonstaden Ulan Bator ligger bara några mil bort. Där bor halva landets befolkning och luften är tjock av diesel­avgaser och kolrök. Runt den växande stadskärnan sprider hundratusentals småhus, skjul och traditionella tält ut sig. Alla eldar med kol för att hålla värmen och när utomhustemperaturen kryper ner mot minus 40 på vintern går det åt stora mängder. Nästan all energi i Mongoliet kommer från kol.

De hade inte ens fyllt 20. De var  oerfarna och jobbade fast det regnade.

Altankhuyag berättar om de fyra män som dog i ett gruvhål några dagar tidigare.

Gruvområdet i Nalaikh är inte unikt. När Sovjetunionen föll samman 1991 förlorade Mongoliet det ekonomiska stöd de fått. Samtidigt valde landet att lämna den socialistiska planekonomin och införde demokrati och marknadsekonomi. Omställningen blev tuff och många företag gick i konkurs.

Lämnade utan försörjning såg sig många tvingade att gå över till ett traditionellt nomadliv. Andra anslöt sig till de guld- och kolgruvearbetare som stannade kvar i nedlagda gruvområden, trots att det var förbjudet.

Mongoliet är beroende av främst två näringar – gruvor för den ekonomiska tillväxten och boskapsskötsel för arbetstillfällen. En tredjedel av befolkningen livnär sig som nomader. Det är ett utsatt liv. Med jämna mellanrum blir vintrarna så hårda att upp till en tredjedel av boskapen dör. Då kan resterna efter nedlagda gruvor erbjuda en räddning även för utblottade nomader.

Fram till 2010 var all småskalig gruvverksamhet olaglig i Mongoliet. Men regeringen ansåg till slut att det är bättre att ge människor möjlighet att få tillstånd att driva gruvor. När de inte längre riskerar att arresteras kan de betala skatt och investera i säkerhet och ordentlig utrustning.

Dambiisurenjav bor i samhället Tunkhel, 15 mil norr om Ulan Bator, och valdes nyligen till ordförande för över 100 gruvarbetare, som tillsammans driver och arbetar i en guldgruva i bergen utanför staden. Han har just satt sin signatur och en stämpel på ett dokument som ska skickas in till ­landets gruvmyndighet. De senaste åtta åren har de haft kommunens tillstånd att bryta guld, men nu vill de även ha ett ­officiellt certifikat. Då skulle de kunna utöka ännu mer med hjälp av pengar från investerare.

När stadens stora träindustri gick i konkurs 1995 kunde Dambiisurenjav aldrig tro att livet skulle vända och bli så bra som det känns nu. De första 15 åren var en kamp för överlevnad. De visste ingenting om gruvbrytning och kördes ofta bort av bolag som redan intecknat rätten att bryta guld.

– Jag tänkte att om vi organiserar oss i en stor grupp så kan vi förhandla med kommunen och bolagen om rätten att bruka marken, säger Dambiisurenjav.

Han vet inte varför, men ett gruvbolag backade och lät dem ta över berget där de än i dag bryter guld.

De har fått mycket hjälp från en internationell organisation som jobbar för att stärka småskaliga gruvarbetare, hjälpa dem att organisera sig, förbättra säkerheten, hälso­arbetet och även miljön runt gruvorna. En del av Dambiisurenjavs uppgift är att ha koll på lagstiftningen och se till att de följer alla regler.

Mongoliets första kolgruva finns i Nalaikh utanför Ulan Bator. Den stängdes på 90-talet, men folk gräver fortfarande efter kol här. Foto: David Lundmark.
Altankhuyag jobbade för kolgruvan när den lade ned. Han stannade och gräver ännu efter kol, men hans barn får inte jobba här, säger han. Vad som helst, men inte detta. Foto: David Lundmark.
Alla värmer sina bostäder med kol. Foto: David Lundmark.
Altankhuyags gruvhål står stilla. Elen har stängts av och vajerspelet går inte att köra. Foto: David Lundmark.
Lite längre bort fungerar elen. En gruvarbetare firas upp ur hålet med ett lass kol. Foto: David Lundmark.
Den gamla järnvägsstationen på kolfältet. Förr fraktades kol in till Ulan Bator med tåg. I dag ligger enstaka bitar av räls kvar. Foto: David Lundmark.

Just nu är två gruvschakt öppna. I ett av de 20 meter djupa hålen sänks en man ner av sina arbetskamrater med en vinsch. I två timmar kommer han att borra i djupet och skicka upp säckar med malm. Sedan byter de arbetsuppgifter och någon annan sänks ner i mörkret. Här finns mycket guld och de kan få ihop mellan 5 000 och 10 000 kronor var i månaden. En del investerar de i gruvan eller använder till försäkringar och avgifter. Resten behåller de själva.

Nu när de har byggt upp verksamheten är Dambiisurenjav glad att det inte var ett gruvbolag som öppnade här och gav dem anställning.

– Det är mycket bättre för oss att driva våra egna gruvor. Vi arbetar för oss själva och får vår inkomst varje dag. Förr var det för att överleva, men nu är jag verkligen insatt och intresserad av gruvbrytning. Vi kan det här. Vi är professionella.

Mongoliet kämpar för att lämna fattigdomen bakom sig. Nästan var tredje invånare räknas som fattig med mindre än 700 kronor att leva på varje månad.

Under jordytan finns enorma rikedomar av koppar, guld och kol och regeringen sätter hoppet till naturresurserna för att få fart på landets ekonomi. Men de behöver kapital från internationella investerare för att ha råd att starta nya gruvor.

I Gobiöknen, 55 mil söder om Ulan Bator, ligger prestigesatsningen Oyu Tolgoi. Namnet som betyder turkosa bergen skvallrar om att man i flera tusen år har vetat att det finns koppar i marken. Men att det skulle handla om en av världens hittills största fyndigheter visste man inte förrän ett kanadensiskt gruvbolag noga undersökt berggrunden.

Nu har gruvan varit i drift i fem år och den ägs till största delen av gruvjätten Rio Tinto. Här jobbar över 16 000 personer, men inte ens 3 000 är anställda av gruvbolaget. Resten jobbar för underentreprenörer, och det är en av anledningarna till att det globala facket IndustriAll har startat ett projekt i landet.

Det är mycket bättre för oss att driva våra egna gruvor. Vi arbetar för oss själva och får vår inkomst varje dag.

Dambiisurenjav, ­ordförande för gruvan ­utanför Tunkhel.

På ett hotell i Ulan Bator har ett 30-tal personer samlats i ett konferensrum. De jobbar alla i gruvindustrin, många av dem för olika underentreprenörer till Rio Tinto. De har bjudits hit av mongoliska gruvarbetarfacket MEGM och IndustriAll.

En kvinna berättar att den som råkar göra ett misstag på hennes arbetsplats får sparken direkt. Andra berättar om sena löner, obetald övertid, isolering och trakasserier. Men framför allt att ingen vågar ta upp problem av rädsla för att bli av med jobbet. Skillnaden mellan att vara anställd av Rio Tinto och att jobba för en underentreprenör är stor, berättar de.

Mötet i Ulan Bator är en del av projektet som IndustriAll och MEGM driver. De försöker stötta anställda hos underentreprenörerna att organisera sig. Dessutom vill de få Rio Tinto att se och ta ansvar för problemen hos underentreprenörerna och trycker på för att fler ska anställas direkt av gruvbolaget.

Glen Mpufane, högst ansvarig för gruvsektorn i IndustriAll, är på plats i Ulan Bator. När han har hört deltagarnas berättelser begär han ordet.

– Vi hade ett mycket intressant möte med ledningen för Rio Tinto i går. För fyra år sedan fick jag inte ens komma in på deras kontor. Så saker förändras. Nu vill Rio Tinto prata med facket.

Det här är också en anledning till att de är i Mongoliet. För första gången upplever IndustriAll och Glen Mpufane att en internationell gruvjätte har öppnat upp för samtal och samarbete med facket.

Gruvnäringen i världen utnyttjar människor hårt. Men Rio Tinto
har valt en annan väg nu.

Glen Mpufane, högst ­ansvarig för gruvsektorn i globala facket IndustriAll.

Det tar ett tag att förstå hur stort gruvhålet är. Först när ögonen ser att prickarna som rör sig på andra sidan avgrunden i själva verket är dumprar som lastar 300 ton malm, får hjärnan svindel. Hålet är enormt, men det är ändå bara starten på gruvan i Oyu Tolgoi. Några kilometer bort pågår ett intensivt arbete med att förbereda för gruvbrytning under jord, och när den sätts i gång kommer gruvan att tredubbla produktionen av kopparmalm och guld.

Omgiven av Gobiöknen liknar de utspridda anläggningarna mest en rymdstation på mars. De fackliga gästerna från IndustriAll och MEGM får en heldags guidning runt området med buss, men hinner ändå inte se allt. På kvällen kliver de till slut in i en kontorsbyggnad för ett möte som de har väntat länge på.

De sitter på samma sida om sammanträdesbordet som Oyu Tolgois högsta HR-chef, Michael Gavin. På andra sidan sitter representanter för ett stort antal underentreprenörer. Michael Gavin inleder mötet.

– Vi har en uppförandekod för entreprenörer här på Oyu Tolgoi, och våra gäster vill veta om den följs. Alla som arbetar här har rätt att gå med i facket. Vi har en god relation till facket och det bygger på en ömsesidig respekt för varandra.

Avståndet tvärs över dagbrottet i Oyu Tolgoi är 2,5 kilometer. Varje nivå är 15 meter hög. Lastbilarna som lastar 300 ton malm syns knappt. Foto: David Lundmark.
28 lastbilar kör ner och upp ur gruvan dag efter dag med tung last. Just nu ska en efter en utrustas med en utbyggnad av flaket för att öka kapaciteten ännu mer. Mekanikerna är utbildade på plats. Foto: David Lundmark.
Det dammar rejält runt dagbrottet. 70 chaufförer har utbildats av gruvbolaget för att köra de stora lastbilarna. Foto: David Lundmark.
Svetsarbete på ett gruvspel från ABB som installeras i tornet (gruvlaven) som reser sig över ett av gruvschakten. 150 personer jobbar med konstruktionen av ett av de två gruvschakten till underjordsgruvan som ska tas i drift 2020. Foto: David Lundmark.
Gruvspelet sett uppifrån gruvlaven. Foto: David Lundmark.
I anrikningsverket används 12 000 kubikmeter vatten varje timme. 88 procent återanvänds, men resten pumpas upp ur Gobiöknens grundvatten. Foto: David Lundmark.
Än så länge drivs gruvan av el från Kina, men Rio Tinto väntar på att kolgruvan Tavan Tolgoi 15 mil bort ska bygga ett utlovat kolkraftverk. Foto: David Lundmark.
Inne på det inhägnade gruvområdet bor flera tusen anställda, ofta i perioder om två veckor innan de är lediga lika länge. På området finns bio, sporthall, butiker och mycket annat för att fritidslivet under arbetsveckorna ska fyllas med något. Foto: David Lundmark.
Danspass på gymmet. I gruvans gigantiska sportkomplex kan mängder av idrotter utövas, bland annat pingis, tennis, fotboll, basket eller volleyboll. Foto: David Lundmark.
En ny avdelning för styrkelyft har öppnats. Foto: David Lundmark.
Efter en incident är det förbjudet att dricka alkohol på gruvområdet. Det hindrar inte ett arbetslag från att fira någons födelsedag på den lokala baren. Foto: David Lundmark.
Gäster som besöker gruvan får bo i traditionella tält (jurtor). Temperaturen sjunker rejält under Gobiöknens stjärnklara nätter. Foto: David Lundmark.

För Glen Mpufane är det som händer en ny upplevelse. Aldrig tidigare har han bjudits in till ett möte av ett gruvbolag som vill visa upp en enad front med facket på det här sättet. Han är lågmäld, men det finns ingen tvekan i hans röst.

– Vi kan inte ignorera de allvarliga anklagelser som vi hör från våra medlemmar. Lyssna på era anställda och ta det ni hör på allvar, innan vi hamnar i strid. Och gå nu inte tillbaka och jaga rätt på de personer som har berättat saker för oss. Då gör ni bara situationen än mer allvarlig.

Mötet fortsätter utan att några detaljer tas upp, men bakom orden finns händelser som facket och Rio Tinto har fått berättade för sig. Bland annat om en anställd som ska ha slagits av sin arbetsledare, om förolämpningar och trakasserier från utländska chefer.

Efter besöket i Oyu Tolgoi känner sig Glen Mpufane försiktigt optimistisk. Bakom sig har han och IndustriAll många års kampanjer mot gruvjätten Rio Tinto, men det kyliga förhållandet har tinat upp sedan bolaget fick en ny vd 2016.

– Gruvnäringen i världen utnyttjar människor hårt. Men Rio Tinto har valt en annan väg nu. Det tar lång tid att svänga en så stor skuta, men i Oyu Tolgoi visade de öppet att de vill ha dialog i stället för strid med facket.

Han hoppas att andra gruvbolag noga iakttar vad som händer.

Att investera 14 miljarder dollar för att starta en gruva mitt i en öken i ett land med bristfällig infrastruktur och instabil ekonomi kräver försäkringar. Avtalet mellan Rio Tinto och Mongoliet är omfattande och ger bland annat skatterabatter.

Samtidigt har gruvbolaget förbundit sig att 90 procent av arbetskraften ska vara från Mongoliet och helst från regionen, vilket innebär att de yrkesutbildar många tidigare nomader och boskapsskötare. De bidrar dessutom med 5 miljoner dollar varje år till en fond för utveckling av det närmsta samhället Khanbogd. Ett sjukhus, en skola och ett vattenverk har byggts och ett helt nytt bostadsområde planeras.

Borgmästaren har bara gott att säga om Oyu Tolgoi, där 1 600 av hans 7 000 medborgare har fått jobb. Men han tycker att deras kommun borde få mer pengar från staten, som tar provision på varje kilo koppar och guld som grävs upp ur deras mark.

Supergruvan bär nationens hopp om ekonomisk utveckling, men projektet är kontroversiellt på flera sätt. Gruvnäring kommer till ett pris, bland annat för miljön och för de nomader som levde på platsen förut. Gruvdrift kräver stora mängder vatten och här i Gobiöknen används grundvatten. Något som måste hållas under noggrann uppsikt, konstaterade utredare i en rapport förra året.

Förväntningarna på att hela Mongoliet ska gynnas av gruvan är hög, och många är otåliga.

Fram till vintern bor guldvaskarna Oyuna och Lkhagvaa vid den gamla guldgruvan i ett skjul som de byggt av träreglar och en presenning. Foto: David Lundmark.
Oyuna och Lkhagvaa bryter inte guldet ur berggrunden, utan vaskar grusrester från en nedlagd guldgruva. Foto: David Lundmark.
Lkhagvaa har grävt fram en säck grus till och burit ner till vattendraget. Foto: David Lundmark.
Fyndigheterna i grushögen som de grävt i den senaste månaden är ganska dåliga. I morgon ska de börja gräva i en annan hög. Foto: David Lundmark.
Förut jobbade både Oyuna och hennes man Lkhagvaa som vägarbetare. När firman gick i konkurs fanns inga andra jobb. Guldvaskningen var enda sättet att försörja familjen. Om några år fyller Oyuna 55 och kan plocka ut sin pension. Foto: David Lundmark.
Ungefär 1,2 gram guldflagor, gissar Lkhagvaa. De kan ge runt 300 kronor när de säljs. Foto: David Lundmark.
Lkhagvaas och Oyunas fyra döttrar är vuxna och färdigutbildade nu. Egentligen behöver de inte fortsätta att vaska guld, men de trivs med livet i naturen och vill fortsätta. De jobbar inte lika hårt som förut och övervintrar inte vid gruvan. Foto: David Lundmark.

Vid ett vattendrag i en dalgång i norra Mongoliet sitter en kvinna och rullar sand och vatten i en balja. Hon stannar upp och pillar försiktigt med pekfingret på något som glänser i botten. Är det guld? Men så sköljer hon ut resterna. Inget fynd den här gången.

Hon heter Oyuna och har varit guldgrävare i 15 år. Hennes man Lkhagvaa gräver tunnlar i en av alla grushögar som lämnats kvar efter en nedlagd guldgruva. Men den senaste månaden har de inte hittat så mycket guld. I morgon ska de byta plats, berättar de.

Så drar mannen fram en påse, vecklar upp ett papper och häller ut innehållet i handflatan. Guldflisorna blåser nästan bort när han visar dem. 1,2 gram gissar han och de kan ge drygt 300 kronor när de säljs.

Deras arbete är olagligt. De saknar tillstånd att vara här, skulle kunna köras bort när som helst och bli av med det guld som de inte sålt. Men de är inte oroliga. Ingen bryr sig om att de är här.

De har noga följt rapporteringen om Oyu Tolgoi.

– Den borde kunna ge inkomster till hela landet, men vi har inte märkt av några fördelar än, säger Lkhagvaa.

De små guldflagorna i hans hand kan framstå som små smulor i jämförelse med utvinningen i Oyu Tolgoi. Men sammantaget gräver, vaskar, borrar och spränger både illegala och lagliga småskaliga gruvor fram mer guld än vad de stora gruvorna gör tillsammans. I den senaste offentliga utredningen visar staplarna att 60 procent av guldet som Bank of Mongolia köpte 2016 kom från privatpersoner.

De småskaliga gruvorna bygger inte bara upp landets guldreserv. De är livsviktiga för samhällena på landsbygden. Här stannar vinsterna från gruvorna lokalt. En certifierad gruva i närheten har använt en del av vinsten till att starta tillverkning av cementmurar och gett flera personer jobb. Det är vanligt att gruvarbetarna satsar av sina egna pengar på olika affärsidéer vid sidan om gruvarbetet och för många är det en möjlighet att låta barnen utbilda sig.

Guldvaskaren Oyuna vet inte om hon vågar tro på en ljusare framtid för Mongo­liet. De som styr landet är för måna om att ge sig själva stora fördelar, säger hon.

– Mongoliet är ett rikt land. Om alla hade jobb med bra lön och det inte fanns korruption så skulle det bli bra. Vi måste använda vår rikedom på ett bra sätt. Vi är bara tre miljoner invånare, vår levnadsstandard borde vara bra. Det borde inte vara svårt.

När solen går ner samlas människor på en höjd i utkanten av Ulan Bator. Röken från kolkraftverken är nästan vacker i motljuset, men året går mot vinter och luften blir snabbt sämre.

Högsäsongen närmar sig för gruvarbetarna på det gamla kolfältet i Nalaikh, och det är bråttom för Altankhuyag att få tillbaka elen igen.

Från ett slitet kontorsrum i stadens kulturhus kämpar sedan många år den tidigare gruvarbetaren Ganbold med att de 800 människor som sliter i kolschakten ska få laglig rätt att bruka marken. Allra helst borde en stor gruva öppna igen, tycker han. Då skulle folk få riktiga jobb i en säker arbetsmiljö. Då skulle ingen mer behöva dö under rasmassorna i ett svart hål.

Fotnot:

Reportageresan till Mongoliet har ­betalats av ett stipendium från biståndsorganisationen Union to Union.

IF Metall stöttar, via IndustriAll, fack­förbundet MEGM (energi, geologi- och gruvarbetarförbundet) i Mongoliet. MEGM har kontor i Ulan Bator med endast en handfull ­funktionärer. Ord­förande Buyanjargal Khuyag och sekreterare Bayarkhuu ­Oyundorj utgör kärnan av facket, som nu arbetar för att organisera arbetare bland gruvindustrins underentreprenörer.

Foto: David Lundmark.
Foto: David Lundmark.

Läs mer: DA rekommenderar


me@da.se

Vad tycker du?

Håll god ton, håll dig till ämnet och skriv gärna kort.

Läs mer på samma tema:

”Vi ville inte flytta”

När den gigantiska koppargruvan Oyu Tolgoi började anläggas mitt i den mongoliska Gobiöknen, förlorade nomaderna sitt bästa vinterbete. När bolaget erbjöd för dålig kompensation gick nomadfamiljerna samman och tog strid.

 

Ninjorna samlar Mongoliets guldskärvor

Tiotusentals mongoler försörjer sig som ninja miners, illegala gruvarbetare som letar kol eller guld i nedlagda gruvor. DA har mött Oyuna och Lkhagvaa som förlorade sina jobb som vägarbetare för 15 år sedan.

 

Läs mer från Dagens Arbete:

DA-fotograf kan prisas på ”Årets Bild”

En av de nominerade till den prestigefyllda Årets Bild är Dagens Arbetes fotopraktikant Lina Larsson.

Pappersarbetare andades in livsfarlig gas

ArbetsplatsolyckaAspa bruk i Olshammar står still sedan gasläckan på söndagen. – Det är mycket som snurrar i huvudet på folk, säger Sonny Johansson, arbetsställets huvudskyddsombud.

Fängelse för nazisten som hotat Helle Klein

Nazisten som trakasserat och hotat DA:s chefredaktör Helle Klein och två andra kvinnliga opinionsbildare döms till sex månaders fängelse.

Äntligen! Nu öppnar sågen på Seskarö igen

För tolv år sedan lades sågen ner. Men Seskaröborna gav aldrig upp. Tillsammans har de kämpat för att väcka den till liv igen.

En bra svets låter som en arg humla

Tips från proffsetKanske har du en gammal bil som du drömmer om att fixa eller ett smidesstaket som faller isär? Luis Olivares visar att det inte alls är svårt att lära sig svetsa – var bara nyfiken och våga.

Avtal 2020

Vem vinner matchen?

Avtal 2020Lönen, flexibiliteten och arbetsmiljö är några de stora frågorna som står på spel i avtalsrörelsen.

Avtalsrörelsen från a till ö

OrdlistaVad betyder lönepott, fredsplikt, reallön? Här är guiden för dig som är vilse i avtalsspråket. Dagens Arbete hjälper dig att förstå de vanligaste orden som har med dina villkor att göra. Från a till ö.

Pappers avtalskrav: ”Vår bransch tål fyra procent”

Fyraprocentiga löneökningar, utökad ATK och högre delpension. Det är några krav som Pappers lämnade över till Industriarbetsgivarna under fredagen.

Kampen om flexibiliteten har börjat – igen

PERSPEKTIVArbetstid, bemanning, lön. Där står slaget om flexibiliteten. Om den handlar avtalsrörelsen, skriver DA:s Harald Gatu.

”Ge oss en välfärd att lita på, politiker”

DebattVälfärd är plötsligt ordet på alla politikers läppar. Bra så, men vi måste också kunna lita på att vi får del av den, skriver Thomas Nilsson, ordförande i Pappers avd 11.

4

Ladda ner senaste e-DA här!

Dagens Arbete finns som gratis e-tidning. Här finns också ett sökbart arkiv två år bakåt, du når lätt våra inlästa reportage och kan länka till spännande vidareläsning. Här kan du ladda ner appen.

3

Knarket i industrin

”Utan rehabilitering föds farlig tystnadskultur”

DebattLagstiftningen måste bli tydligare på vilket ansvar som åligger arbetsgivarna om de inte förstår fördelarna att agera på ett ansvarsfullt och humant sätt, skriver Erik Arnberg, som bland annat jobbat med rehabilitering för SSAB.

Sju industriföretag: så drogtestar vi vår personal

EnkätHur företagen hanterar drogtester och om någon åker fast skiljer sig åt. DA frågade sju stora industriföretag om drogtester och rehabilitering.

Måste jag kissa när andra ser på?

Koll påDrogtester av anställda ökar och fler åker fast. Bra för säkerheten, men vad händer med den personliga integriteten?

7

Maries son dog av en överdos

Marie hade förberett sig på det värsta. Men när sonen Pontus varit drogfri i flera veckor började hon hoppas.

Efter överdosen – här möts Viktor och Marie

DA dokumentärMarie förlorade sin son Pontus i en drogöverdos för snart två år sedan. Viktor, hans kompis, tog också en överdos vid samma tid, men överlevde. DA var med när de möttes igen, ett och ett halvt år efter Pontus begravning.

”Jag vill försöka vara drogfri”

Viktor fuskade sig genom drogtest flera gånger. Efter en överdos kom vändpunkten. Kompisen Pontus hade inte samma tur. Han dog.

1

Dagens Arbete granskar knarket i industrin

Fabriksgolven är knarklangarnas nya arena. Polisen står handfallen. Dagens Arbete granskar knarket i industrin. Läs de anställdas berättelser om hur de knarkat på jobbet.

2

”Allt gick att få tag på inne på Volvo”

Folk gick in på toaletten och knarkade. I nästan ett år jobbade Josef på Volvo i Göteborg – sida vid sida med påtända kollegor.

Droger på arbetsplatsen hotar arbetarens trygghet

DEBATTUnder för lång tid har politiken inte tagit det växande problemet med droger på arbetsplatsen på allvar, skriver riksdagspolitikern Mattias Jonsson (S).

Årtiondets första utmaningar är här

KRÖNIKADet är inte lätt att sia om framtiden. Men klart är att två stora fackliga utmaningar väntar oss redan i närtid. Ett nytt kollektivavtal och förhandlingarna om arbetsrätten, skriver GS ordförande Per-Olof Sjöö.

Skyddsom­buden är livsviktiga

KRÖNIKASedan några månader tillbaka pågår en het debatt om de regionala skyddsombuden. För IF Metall råder det ingen tvekan om att regionala skyddsombud är ovärderliga, skriver IF Metalls ordförande Marie Nilsson.

Smörgåsbordet är dukat, varsågoda!

KRÖNIKAArbetsgivarna vill minska fackets inflytande över lönen, tiden och arbetsmiljön. Nu är det viktigt att vi håller ihop så vi får tyngd bakom våra krav.

”Därför ska du inte proteströsta på SD”

DEBATTLåt mig berätta vilken politik Socialdemokraterna vill genomföra – och hur SD röstat i viktiga frågor som rör din ekonomi och ditt arbetsliv, skriver Ermine Khachatryan (S).

4
Foto: Adam Daver

En sista vända med svarven

ÖgonblicketKlockan är 13.41 på Xylem Emmaboda

”Det är en jävla tur att det finns händiga människor”

KRÖNIKATill alla er händiga, som jobbar så att vi andra har en fungerande maskin att köra eller en travers att åka i: I salute you, skriver industriarbetaren Marcus Raihle.

Gasutsläppet höll på att ta Claes liv

GasutsläppSkyddsmasken hjälpte inte. Claes Karlsson fick ingen luft och sprang för sitt liv. – Jag tänkte bara bort, bort, bort, säger han.

Mer nerv, mindre splatter

SKRÄCKFILMModern skräck drar samtiden till sin spets. Visst är filmerna fasliga, men också underhållande. Och framför allt säger de någonting om världen i dag.

Han ser varför döds­olyckorna sker

DA MÖTERMichael Nilsson ser mönstret. Varför döds­olyckor sker. Han är inspektör på Arbetsmiljöverket och har i mer än tjugo år utrett vad som leder fram till tragedin i just industrin.

Nu drömmer han om ett ännu större legobygge

VAD HÄNDE SEN?Legofabriken är fortfarande det största skogsarbetaren Anders Nilsson hittills byggt. Men nu hoppas han kunna överträffa den med ett drömprojekt.

Hämta mer

Jag förstår DA använder cookies enbart för att läsa av besöksstatistik. Läs mer om vår integritetspolicy här​. Genom att fortsätta surfa på sidan godkänner du insamlandet av din IP-adress.