Metallerna ska lyfta Mongoliet

Mitt i Gobiöknen växer världens största koppargruva fram. Samtidigt gräver människor på landsbygden efter guld och kol för hand. Några har fått chansen att starta lagliga ­smågruvor. Med hjälp av fynden under Mongoliets jordyta ska landet resa sig ur fattigdom.

Spåren efter något som en gång varit en väg korsar mellan grushögar och övergivna gruvhål. Ett järnvägsspår har länsats på räls, och mycket lägligt ligger ett kinesiskt smälteri en bit bort. En tegelstensfabrik, också den ägd av kineser, skymtar på andra sidan en soptipp.

I övrigt finns inga arbetstillfällen här. Bara gruvhål. I ett av dem dog fyra unga män för bara några dagar sedan.

– De hade inte ens fyllt 20. De var oerfarna och jobbade fast det regnade, berättar Altankhuyag.

Han jobbar själv med att gräva upp kol ur ett av de 150 aktiva gruvhålen i Nalaikh, några mil utanför Mongoliets huvudstad Ulan Bator. Men när det regnar ska man inte gå ner, säger han, för då rinner vatten och jord ner i gruvgången och täpper till.

Efter dödsolyckan kom polisen och klippte elledningarna, så just nu kan inte Altankhuyag få upp mer kol ur marken. I vanliga fall kör han en eller två turer per dag med kol in till huvudstaden och får ihop mellan 45 och 90 kronor.

Han har alltid varit gruvarbetare, precis som sina föräldrar. När kolgruvan i Nalaikh startade för nästan 100 år sedan var det den första i Mongoliet. När den stängde på 90-talet fanns inga andra möjligheter att försörja sig, så många fortsatte helt enkelt att gräva efter kol själva.

Att sälja säckarna med kol är inte särskilt svårt. Miljonstaden Ulan Bator ligger bara några mil bort. Där bor halva landets befolkning och luften är tjock av diesel­avgaser och kolrök. Runt den växande stadskärnan sprider hundratusentals småhus, skjul och traditionella tält ut sig. Alla eldar med kol för att hålla värmen och när utomhustemperaturen kryper ner mot minus 40 på vintern går det åt stora mängder. Nästan all energi i Mongoliet kommer från kol.

De hade inte ens fyllt 20. De var  oerfarna och jobbade fast det regnade.

Altankhuyag berättar om de fyra män som dog i ett gruvhål några dagar tidigare.

Gruvområdet i Nalaikh är inte unikt. När Sovjetunionen föll samman 1991 förlorade Mongoliet det ekonomiska stöd de fått. Samtidigt valde landet att lämna den socialistiska planekonomin och införde demokrati och marknadsekonomi. Omställningen blev tuff och många företag gick i konkurs.

Lämnade utan försörjning såg sig många tvingade att gå över till ett traditionellt nomadliv. Andra anslöt sig till de guld- och kolgruvearbetare som stannade kvar i nedlagda gruvområden, trots att det var förbjudet.

Mongoliet är beroende av främst två näringar – gruvor för den ekonomiska tillväxten och boskapsskötsel för arbetstillfällen. En tredjedel av befolkningen livnär sig som nomader. Det är ett utsatt liv. Med jämna mellanrum blir vintrarna så hårda att upp till en tredjedel av boskapen dör. Då kan resterna efter nedlagda gruvor erbjuda en räddning även för utblottade nomader.

Fram till 2010 var all småskalig gruvverksamhet olaglig i Mongoliet. Men regeringen ansåg till slut att det är bättre att ge människor möjlighet att få tillstånd att driva gruvor. När de inte längre riskerar att arresteras kan de betala skatt och investera i säkerhet och ordentlig utrustning.

Dambiisurenjav bor i samhället Tunkhel, 15 mil norr om Ulan Bator, och valdes nyligen till ordförande för över 100 gruvarbetare, som tillsammans driver och arbetar i en guldgruva i bergen utanför staden. Han har just satt sin signatur och en stämpel på ett dokument som ska skickas in till ­landets gruvmyndighet. De senaste åtta åren har de haft kommunens tillstånd att bryta guld, men nu vill de även ha ett ­officiellt certifikat. Då skulle de kunna utöka ännu mer med hjälp av pengar från investerare.

När stadens stora träindustri gick i konkurs 1995 kunde Dambiisurenjav aldrig tro att livet skulle vända och bli så bra som det känns nu. De första 15 åren var en kamp för överlevnad. De visste ingenting om gruvbrytning och kördes ofta bort av bolag som redan intecknat rätten att bryta guld.

– Jag tänkte att om vi organiserar oss i en stor grupp så kan vi förhandla med kommunen och bolagen om rätten att bruka marken, säger Dambiisurenjav.

Han vet inte varför, men ett gruvbolag backade och lät dem ta över berget där de än i dag bryter guld.

De har fått mycket hjälp från en internationell organisation som jobbar för att stärka småskaliga gruvarbetare, hjälpa dem att organisera sig, förbättra säkerheten, hälso­arbetet och även miljön runt gruvorna. En del av Dambiisurenjavs uppgift är att ha koll på lagstiftningen och se till att de följer alla regler.

Just nu är två gruvschakt öppna. I ett av de 20 meter djupa hålen sänks en man ner av sina arbetskamrater med en vinsch. I två timmar kommer han att borra i djupet och skicka upp säckar med malm. Sedan byter de arbetsuppgifter och någon annan sänks ner i mörkret. Här finns mycket guld och de kan få ihop mellan 5 000 och 10 000 kronor var i månaden. En del investerar de i gruvan eller använder till försäkringar och avgifter. Resten behåller de själva.

Nu när de har byggt upp verksamheten är Dambiisurenjav glad att det inte var ett gruvbolag som öppnade här och gav dem anställning.

– Det är mycket bättre för oss att driva våra egna gruvor. Vi arbetar för oss själva och får vår inkomst varje dag. Förr var det för att överleva, men nu är jag verkligen insatt och intresserad av gruvbrytning. Vi kan det här. Vi är professionella.

Mongoliet kämpar för att lämna fattigdomen bakom sig. Nästan var tredje invånare räknas som fattig med mindre än 700 kronor att leva på varje månad.

Under jordytan finns enorma rikedomar av koppar, guld och kol och regeringen sätter hoppet till naturresurserna för att få fart på landets ekonomi. Men de behöver kapital från internationella investerare för att ha råd att starta nya gruvor.

I Gobiöknen, 55 mil söder om Ulan Bator, ligger prestigesatsningen Oyu Tolgoi. Namnet som betyder turkosa bergen skvallrar om att man i flera tusen år har vetat att det finns koppar i marken. Men att det skulle handla om en av världens hittills största fyndigheter visste man inte förrän ett kanadensiskt gruvbolag noga undersökt berggrunden.

Nu har gruvan varit i drift i fem år och den ägs till största delen av gruvjätten Rio Tinto. Här jobbar över 16 000 personer, men inte ens 3 000 är anställda av gruvbolaget. Resten jobbar för underentreprenörer, och det är en av anledningarna till att det globala facket IndustriAll har startat ett projekt i landet.

Det är mycket bättre för oss att driva våra egna gruvor. Vi arbetar för oss själva och får vår inkomst varje dag.

Dambiisurenjav, ­ordförande för gruvan ­utanför Tunkhel.

På ett hotell i Ulan Bator har ett 30-tal personer samlats i ett konferensrum. De jobbar alla i gruvindustrin, många av dem för olika underentreprenörer till Rio Tinto. De har bjudits hit av mongoliska gruvarbetarfacket MEGM och IndustriAll.

En kvinna berättar att den som råkar göra ett misstag på hennes arbetsplats får sparken direkt. Andra berättar om sena löner, obetald övertid, isolering och trakasserier. Men framför allt att ingen vågar ta upp problem av rädsla för att bli av med jobbet. Skillnaden mellan att vara anställd av Rio Tinto och att jobba för en underentreprenör är stor, berättar de.

Mötet i Ulan Bator är en del av projektet som IndustriAll och MEGM driver. De försöker stötta anställda hos underentreprenörerna att organisera sig. Dessutom vill de få Rio Tinto att se och ta ansvar för problemen hos underentreprenörerna och trycker på för att fler ska anställas direkt av gruvbolaget.

Glen Mpufane, högst ansvarig för gruvsektorn i IndustriAll, är på plats i Ulan Bator. När han har hört deltagarnas berättelser begär han ordet.

– Vi hade ett mycket intressant möte med ledningen för Rio Tinto i går. För fyra år sedan fick jag inte ens komma in på deras kontor. Så saker förändras. Nu vill Rio Tinto prata med facket.

Det här är också en anledning till att de är i Mongoliet. För första gången upplever IndustriAll och Glen Mpufane att en internationell gruvjätte har öppnat upp för samtal och samarbete med facket.

Gruvnäringen i världen utnyttjar människor hårt. Men Rio Tinto
har valt en annan väg nu.

Glen Mpufane, högst ­ansvarig för gruvsektorn i globala facket IndustriAll.

Det tar ett tag att förstå hur stort gruvhålet är. Först när ögonen ser att prickarna som rör sig på andra sidan avgrunden i själva verket är dumprar som lastar 300 ton malm, får hjärnan svindel. Hålet är enormt, men det är ändå bara starten på gruvan i Oyu Tolgoi. Några kilometer bort pågår ett intensivt arbete med att förbereda för gruvbrytning under jord, och när den sätts i gång kommer gruvan att tredubbla produktionen av kopparmalm och guld.

Omgiven av Gobiöknen liknar de utspridda anläggningarna mest en rymdstation på mars. De fackliga gästerna från IndustriAll och MEGM får en heldags guidning runt området med buss, men hinner ändå inte se allt. På kvällen kliver de till slut in i en kontorsbyggnad för ett möte som de har väntat länge på.

De sitter på samma sida om sammanträdesbordet som Oyu Tolgois högsta HR-chef, Michael Gavin. På andra sidan sitter representanter för ett stort antal underentreprenörer. Michael Gavin inleder mötet.

– Vi har en uppförandekod för entreprenörer här på Oyu Tolgoi, och våra gäster vill veta om den följs. Alla som arbetar här har rätt att gå med i facket. Vi har en god relation till facket och det bygger på en ömsesidig respekt för varandra.

För Glen Mpufane är det som händer en ny upplevelse. Aldrig tidigare har han bjudits in till ett möte av ett gruvbolag som vill visa upp en enad front med facket på det här sättet. Han är lågmäld, men det finns ingen tvekan i hans röst.

– Vi kan inte ignorera de allvarliga anklagelser som vi hör från våra medlemmar. Lyssna på era anställda och ta det ni hör på allvar, innan vi hamnar i strid. Och gå nu inte tillbaka och jaga rätt på de personer som har berättat saker för oss. Då gör ni bara situationen än mer allvarlig.

Mötet fortsätter utan att några detaljer tas upp, men bakom orden finns händelser som facket och Rio Tinto har fått berättade för sig. Bland annat om en anställd som ska ha slagits av sin arbetsledare, om förolämpningar och trakasserier från utländska chefer.

Efter besöket i Oyu Tolgoi känner sig Glen Mpufane försiktigt optimistisk. Bakom sig har han och IndustriAll många års kampanjer mot gruvjätten Rio Tinto, men det kyliga förhållandet har tinat upp sedan bolaget fick en ny vd 2016.

– Gruvnäringen i världen utnyttjar människor hårt. Men Rio Tinto har valt en annan väg nu. Det tar lång tid att svänga en så stor skuta, men i Oyu Tolgoi visade de öppet att de vill ha dialog i stället för strid med facket.

Han hoppas att andra gruvbolag noga iakttar vad som händer.

Att investera 14 miljarder dollar för att starta en gruva mitt i en öken i ett land med bristfällig infrastruktur och instabil ekonomi kräver försäkringar. Avtalet mellan Rio Tinto och Mongoliet är omfattande och ger bland annat skatterabatter.

Samtidigt har gruvbolaget förbundit sig att 90 procent av arbetskraften ska vara från Mongoliet och helst från regionen, vilket innebär att de yrkesutbildar många tidigare nomader och boskapsskötare. De bidrar dessutom med 5 miljoner dollar varje år till en fond för utveckling av det närmsta samhället Khanbogd. Ett sjukhus, en skola och ett vattenverk har byggts och ett helt nytt bostadsområde planeras.

Borgmästaren har bara gott att säga om Oyu Tolgoi, där 1 600 av hans 7 000 medborgare har fått jobb. Men han tycker att deras kommun borde få mer pengar från staten, som tar provision på varje kilo koppar och guld som grävs upp ur deras mark.

Supergruvan bär nationens hopp om ekonomisk utveckling, men projektet är kontroversiellt på flera sätt. Gruvnäring kommer till ett pris, bland annat för miljön och för de nomader som levde på platsen förut. Gruvdrift kräver stora mängder vatten och här i Gobiöknen används grundvatten. Något som måste hållas under noggrann uppsikt, konstaterade utredare i en rapport förra året.

Förväntningarna på att hela Mongoliet ska gynnas av gruvan är hög, och många är otåliga.

Vid ett vattendrag i en dalgång i norra Mongoliet sitter en kvinna och rullar sand och vatten i en balja. Hon stannar upp och pillar försiktigt med pekfingret på något som glänser i botten. Är det guld? Men så sköljer hon ut resterna. Inget fynd den här gången.

Hon heter Oyuna och har varit guldgrävare i 15 år. Hennes man Lkhagvaa gräver tunnlar i en av alla grushögar som lämnats kvar efter en nedlagd guldgruva. Men den senaste månaden har de inte hittat så mycket guld. I morgon ska de byta plats, berättar de.

Så drar mannen fram en påse, vecklar upp ett papper och häller ut innehållet i handflatan. Guldflisorna blåser nästan bort när han visar dem. 1,2 gram gissar han och de kan ge drygt 300 kronor när de säljs.

Deras arbete är olagligt. De saknar tillstånd att vara här, skulle kunna köras bort när som helst och bli av med det guld som de inte sålt. Men de är inte oroliga. Ingen bryr sig om att de är här.

De har noga följt rapporteringen om Oyu Tolgoi.

– Den borde kunna ge inkomster till hela landet, men vi har inte märkt av några fördelar än, säger Lkhagvaa.

De små guldflagorna i hans hand kan framstå som små smulor i jämförelse med utvinningen i Oyu Tolgoi. Men sammantaget gräver, vaskar, borrar och spränger både illegala och lagliga småskaliga gruvor fram mer guld än vad de stora gruvorna gör tillsammans. I den senaste offentliga utredningen visar staplarna att 60 procent av guldet som Bank of Mongolia köpte 2016 kom från privatpersoner.

De småskaliga gruvorna bygger inte bara upp landets guldreserv. De är livsviktiga för samhällena på landsbygden. Här stannar vinsterna från gruvorna lokalt. En certifierad gruva i närheten har använt en del av vinsten till att starta tillverkning av cementmurar och gett flera personer jobb. Det är vanligt att gruvarbetarna satsar av sina egna pengar på olika affärsidéer vid sidan om gruvarbetet och för många är det en möjlighet att låta barnen utbilda sig.

Guldvaskaren Oyuna vet inte om hon vågar tro på en ljusare framtid för Mongo­liet. De som styr landet är för måna om att ge sig själva stora fördelar, säger hon.

– Mongoliet är ett rikt land. Om alla hade jobb med bra lön och det inte fanns korruption så skulle det bli bra. Vi måste använda vår rikedom på ett bra sätt. Vi är bara tre miljoner invånare, vår levnadsstandard borde vara bra. Det borde inte vara svårt.

När solen går ner samlas människor på en höjd i utkanten av Ulan Bator. Röken från kolkraftverken är nästan vacker i motljuset, men året går mot vinter och luften blir snabbt sämre.

Högsäsongen närmar sig för gruvarbetarna på det gamla kolfältet i Nalaikh, och det är bråttom för Altankhuyag att få tillbaka elen igen.

Från ett slitet kontorsrum i stadens kulturhus kämpar sedan många år den tidigare gruvarbetaren Ganbold med att de 800 människor som sliter i kolschakten ska få laglig rätt att bruka marken. Allra helst borde en stor gruva öppna igen, tycker han. Då skulle folk få riktiga jobb i en säker arbetsmiljö. Då skulle ingen mer behöva dö under rasmassorna i ett svart hål.