Datorspel som tar tid och berör

Långsamma spel.Nytänkande spelutvecklare utmanar idén att datorspel alltid måste vara roliga. I stället tillåts vardagslivet ta plats och tid.

Allt det som är tröttsamt i verkligheten får nu ett särskilt skimmer i digital form. Raka sig, äta havregrynsgröt och tvätta kläderna. Vardagen har till sist fått en självklar plats också i datorspelen.

En ny våg av storspel, nu senast Rockstar Games Red Dead Redemption 2, har övergivit tanken på att utesluta tråkiga och repetitiva spelmoment. Tvärtom gör spelen en stor sak av livets måsten: äta, sova och spara ihop pengar till tågbiljetten. Allt tvingas du göra själv.

På ett sätt är det en svårbegriplig trend. Länge var datorspelen rena nöjesprodukter, tänkta att underhålla för stunden och ge snabb tillfredsställelse. Hur spelet kändes var viktigast. Något så enkelt som hur högt karaktären hoppade kunde vara avgörande för hur det togs emot av kritiker och konsumenter.

Kraftigare datorer och konsoler har möjliggjort vidöppna spelvärldar och en valfrihet som åtminstone upplevs som obegränsad. Ett tekniksprång som har använts till att skapa än mer bombastiska spelupplevelser, men också världar där varje liten detalj lever och andas. För första gången verkar det vara inom räckhåll att återge vardagslivets svårfångade komplexitet.

Mindre spelutvecklare har länge intresserat sig för vad som kan beskrivas som ”tråkiga” spel. Papers, Please av Lucas Pope utforskade arbetet som passkontrollant i en fiktiv öststat, medan en uppsjö av simulatorspel har erbjudit realistiska återgivningar av bland annat livet som truckförare och lagerarbetare.

Men att kalla spelen för tråkiga är egentligen orättvist. Snarare är det en fördjupning av vad som gjorde spelmediet så engagerande till att börja med: känslan av delaktighet, att själv kunna påverka utgången. När vardagssysslorna inkluderas även i de största spelproduktionerna förstärks upplevelsen av att det är på riktigt.

Vardagens intrång har ytterligare en konsekvens: att underhållningsvåldet har blivit svårare att distansera sig ifrån. Inte för att våldet är grövre än tidigare, utan för att det numera existerar i en värld där människor går till jobbet på morgonen och kommer hem på kvällen.

Att själv spänna hanen och skjuta någon som du nyss delat en middag med är så mycket svårare än att meja ner de horder av nazister som sedan Wolfenstein 3D befolkat moderna storspel. Och kanske är detta ett tecken på att idén om vad ett datorspel är har breddats?

Vardagen får ett särskilt skimmer i digital form för att den betyder och berättar något. Tanken på att spel först och främst ska vara roliga tycks förlegad. I stället växer en ny generation av utvecklare och spelare fram som vill beröra och bli berörda.

Rasmus Lygner