”Det finns en gräns för flexibiliteten”

Debatt Arbetsrätten har blivit central i regeringsdiskussionen mellan S och C. Samtidigt har Svenskt Näringsliv och Timbro lyckats trumma ut den mediala bilden att las är krånglig och inte är anpassad för dagens arbetsmarknad. Men vad är det som är så svårt?

Las är krånglig. Och det är krångligt att säga upp. De argumenten hörs ofta från Svenskt Näringsliv och dem som vill förändra (läs: ta bort) lagen om anställningsskydd, las. Flera politiska partier har också hakat på, med Centern i spetsen.

Att S är villiga att ta in denna fråga i regeringsdiskussionerna gör mig orolig. För när man lyssnar på Centerns och även Liberalernas syn på arbetsrätten, så är det inte frågan om någon anpassning av las eller utveckling av den svenska modellen. Det är frågan om en helt annan syn på arbetsrätten, las, de fackliga organisationerna och den svenska modellen än vad Socialdemokraterna har. Det blir som jag ser det en fråga om S är beredda att ge upp delar av kärnan i sin ideologi.

Innan vi går vidare så vill jag klar göra en sak att jag i denna text konsekvent kommer att använda benämningen medarbetare. En benämning som arbetsgivare, enligt min erfarenhet, gärna vill använda – utom i uppsägningssituationer. Då används benämningen arbetstagare gärna i stället.

Det finns det tre sätt att säga upp en medarbetare: arbetsbrist, uppsägning på grund av personliga skäl och avsked.

Om vi börjar med turordningsreglerna. Dessa regleras i las via paragraf 22 –23. Kortfattat innebär de att arbetsgivaren vid arbetsbrist skall upprätta en lista över medarbetarna med utgångspunkten deras anställningstid i företaget i dagligt tal kallad LAS-lista.

Utöver detta kan arbetsgivaren göra undantag.  Finns det högst tio medarbetare får två  undantas från listan. Det finns även regleringar om hur en laslista tas fram om en arbetsgivare har flera driftsenheter.

De sista raderna i paragrafen 22 är oerhört viktiga i sammanhanget. Kan en medarbetare endast efter omplacering beredas fortsatt arbete hos arbetsgivaren så måste medarbetaren har tillräckliga kvalifikationer för att få företräde.

Alla som deltagit i turordningsförhandlingar vet att dessa rader kan vara oerhört utslagsgivande för slutresultatet. Och ofta till arbetsgivarens fördel om det går till centrala förhandlingar.

Detta, och det faktum att det är upp till arbetsgivaren att enskilt bestämma om det är arbetsbrist i verksamheten (vilket är helt i sin ordning), gör det svårt att förstå varför las inte är nog anpassad till dagens arbetsmarknad.

Är det otidsenligt att värna om medarbetare med lång anställningstid och därmed hög kompetens? Nu säger nog vän av ordning att anställningstid och kompetens inte alltid går hand i hand. Men då kommer nästa fråga: hur kommer det sig att arbetsgivaren haft en medarbetare med otillräcklig kompetens anställd i många år och vad säger det om arbetsgivaren sett det i många ur utan att erbjuda viktig kompetensutveckling?

När det gäller uppsägning på grund av personliga skäl så har jag ingen förståelse alls hur denna del av las är krånglig eller gammaldags.

Uppsägning på grund av personliga skäl regleras i las paragraf 7–10. Enkelt uttryckt gäller det för en arbetsgivare som vill säga upp en medarbetare på grund av personliga skäl att:

1. Meddela detta skriftligt

2. Informera medarebetaren  om hens rättigheter

3. Hålla sig till de reglerade tidsfristerna i las

4. informera eventuellt berörd facklig organisation.

Vad är det som är krångligt och otidsenligt med detta?

Att ”utveckla” eller ”anpassa” las till dagens arbetsmarknad inger mig och många andra förtroendevalda med skepsis (för att utrycka det diplomatiskt). Det finns framkomliga vägar. När det gäller turordningsreglerna finns exempelvis förslag på att i utbyte förbättra omställningsförsäkringen. Men här har inte Svenskt Näringsliv varit särskilt intresserade tidigare. I stället för att diskutera eventuella förbättringar i de gemensamma försäkringarna har man tvärt om, begärt ut allt överskott i utdelning. Så det krävs en hel del om Svensk Näringsliv  nu ska övertyga i den frågan

Slutligen. Det finns vissa delar av las som är inte så bra anpassade för dagens arbetsmarknad. Men jag menar att det inte alls är de delar Svenskt Näringsliv eller nämnda politiska partier tycker.

Att kunna ta till ”hyvling” exempelvis. Det innebär att antalet arbetstimmar minskas på en arbetsplats i stället för antalet medarbetare. Medarbetaren får färre timmar och minskad lön. Dem som tackar nej riskerar 45 dagars avstängning från a-kassan. Vi har ett annat uttryck som är relativt nytt på arbetsmarknaden, ”stapling”, där flera visstidsanställningar läggs på i följd, vilket kan på i åratal. Att människor kan gå på korta visstidsanställningar i åratal talar sitt tydliga språk. Det kan väl inte av någon anses vara en bra anpassning för medarbetaren på dagens arbetsmarknad.

Det måste helt enkelt vara någon måtta på flexibiliteten. Det har alltid funnits branscher där verksamheten kräver ett visst mått av flexibilitet. Det kan och bör lösas med förhandlingar. I förhandlingen är båda parterna intresserade av verksamhetens fortsatta överlevnad. Att då i stället lösa flexibiliteten via en mer eller mindre en kreativ tolkning av las är varken klokt eller tidsenligt. Och framför allt så är det inte schysst mot medarbetarna.

Den största svårigheten att hantera las tror jag snarare ligger någon annanstans. Att personalavdelningarna på många företag decimerats kraftigt under många år. Och att den managementkultur som varit och är populär i nuläget inte ger utrymme för några personalavdelningar värda namnet.

Detta är enligt mig största orsaken till att arbetsgivarna tycker att las är krånglig.

Mikael Ybert
Avdelningsordförande Pappers, Skutskär.