Glömskan är satt i system

Gästkrönika ”I detta nysvenska politiska språkbruk betyder alltså ’modernisera’ mer makt till dem som redan makten innehar. Såsom det var förr.”

Historielösheten framstår just nu som monumental. Få eller ingen tycks tänka tillbaka.

Jag tänker på paragraf 20 i överenskommelsen mellan S, MP, C och L. På ett fåtal rader avfärdas anställningstrygghet och medinflytande. Makt ska flyttas tillbaka till arbetsgivarna.

Men så står det förstås inte. Nyckelbegreppet är ”flexibilitet”. Och som hämtat ur en annonskampanj för Svenskt Näringsliv skriver de fyra partierna att arbetsrätten måste ”moderniseras”.

Varför? Det ges inga tydliga och konkreta svar, utan bara ett verbalt flum om behovet av översyn i en tid då arbetsmarknaden påstås ha blivit helt annorlunda och att det därför behövs större frihet för dem som bestämmer.

Ursäkta, men jag hänger inte med.

Vad är det som förändrats så radikalt att det inte längre är bra med regler som kräver att avsked ska genomföras med sakliga skäl?

Vad är för ny verklighet som gör att turordningsregler inte fungerar enligt modellen sist in först ut – när det dessutom går att förhandla om att avvika från detta om det finns goda skäl, som till exempel vikten av att säkra unik kompetens?

Vad är det för stelbenthet som politikerna skyller på – arbetsrättens olika lagar är ju dispositiva, det vill säga, de kan anpassas till enskilda behov genom att parterna förhandlar fram kollektivavtal som ersätter delar av lagarna.

Allt detta borde ju vara bekant för alla!

Och då jag själv faktiskt varit vd i ett helt decennium och då pratat med mängder av direktörskolleger, så kan jag intyga att ytterst få beklagat sig över arbetsrätten och att den skulle lägga hinder i vägen för neddragningar, omplaceringar eller andra stora förändringar av en verksamhet.

Däremot krävs förhandlingar, information och fakta på bordet. Det förutsätter arbetsgivarens respekt för de fackliga organisationerna och medarbetarna.

Lagar som medbestämmandelagen, MBL, och lagen om anställningsskydd, las, har ju inte på något avgörande sätt rubbat arbetsgivarnas makt.

Den förändring som genomfördes i slutet på 1970-talet innebar dock att de anställda fick ett visst skydd mot godtycke och rättsliga övergrepp på jobbet.

Den förhatliga paragraf 32 skrotades, alltså den där seglivade regeln som under decennier gett arbetsgivaren rätten att fritt anta och avskeda, samt leda och fördela arbetet.

Arbetsmarknadens parter skulle genom de nya lagarna kunna mötas i förhandlingar som mer jämbördiga. Arbetsgivarnas planer på förändringar kunde inte längre genomföras ensidigt, även om företaget till slut bestämde.

Försök att minnas hur det såg ut innan lagarna kom till! Protesterna spred sig över hela Sverige i början av 1970-talet. Gruvstrejken i Malmfälten. Städerskor lade ner jobbet. På Domnarvets järnverk blev det strejk. Skogsarbetarna strejkade. Den regerande socialdemokratin insåg att något måste göras för att ge de anställda visst medinflytande på jobbet och bättre anställningstrygghet.

Glömskan är satt i system. Fler minnesluckor. När MBL klubbades i riksdagen i juni 1976 fanns en bred politisk samstämmighet över dåtida blockgränser. Olof Palme talade om den påstådda företagsdemokratin som ett sätt att ”fästa arbetarna närmare vid produktionen och sålunda i hela samhällets intresse skapa en ny sporre till densammas ökning”.

Kring detta rådde stort samförstånd och markerat missnöje från vänster och enskilda fackliga företrädare. Kritiken handlade om att medinflytande inte innebar att någon verklig makt flyttades till facket.

Nu är alltså historien glömd. Och myterna om krångel och byråkrati som förstör för såväl stora som små företag har blivit sanningar.

Det är som om arbetsrättens kritiker glömmer eller förtränger hur det faktiskt ser ut i dag. I småföretagen är de anställda lika utsatta som tidigare. Och i den globala världen med sina gigantiska multinationella bolag flyttas företag och arbetsplatser läggs ned snabbare och enklare än någonsin. Multisar som jagar runt från land till land för lägsta löner, svagaste fackklubbar och lägsta bolagsskatter är ett känt fenomen.

Nya arbetsskador florerar fritt, såsom stress och utbrändhet, hela vägen till fortsatta fysiska skador. Förra året förolyckades 50 personer på jobbet. De senaste åren har dödsolyckorna ökat, enligt Arbetsmiljöverkets statistik.

Är det anpassning till de nya lättrörliga gigantiska internationella bolagen, som nedmonteringen av arbetsrätten gäller? Och bejakande av småföretagens mångåriga gnäll över trygghetsregler och krav på förhandlingar före beslut?

I så fall är den ”modernisering” det nu talas om i överenskommelsen mellan de fyra partierna i vänster–mittenfältet ingenting annat än en dramatisk tillbakagång till den historiska tid då arbetsgivarna bestämde med oinskränkt makt. En tid då anställdas delaktighet och rättssäkerhet inte ansågs betyda något för företagens utveckling och tillväxt.

I detta nysvenska politiska språkbruk betyder alltså modernisera mer makt till dem som redan makten innehar. Såsom det var förr.

Jan Scherman

”Vi ska inte vara rädda för att prata om las”

”Det minst onda är inte nog!”