Löfvens ledarskap behövs
18 januari, 2019
Skrivet av Helle Klein
Stefan Löfven valdes som väntat till statsminister av riksdagen. Nu kan äntligen en regering tillträda och landet börja styras på riktigt. Det har varit en skakig tid i svensk politik och det lär bli skakigt framöver också. Men är det någon som ska kunna klara detta är det en förhandlingsman som Stefan Löfven.
Det som tidigare ansetts ligga Löfven i fatet, att han kommer från fackföreningsrörelsen och den fackliga förhandlingskulturen istället för från politiken visar sig nu vara precis den erfarenhet som en svensk statsminister behöver. Han har visat ett beundransvärt lugn trots det höga tonläget till höger och vänster. Och han har mot alla odds lyckats få till en samförståndslösning i mitten av svensk politik. Det är han värd allt beröm för.
Nu måste han visa att han som statsminister kan vårda samförståndskulturen och bygga förtroende hos Centern och Liberalerna. Samtidigt måste han som partiledare för socialdemokratin se till att den idépolitiska utvecklingen tar fart och arbetarrörelsen återtar sin folkrörelsesjäl. Ett framtidsarbete som svarar på vad S ska vara på 2020-talet måste sättas igång.
Den långa regeringsbildarprocessen har beskrivits som cirkus och politiskt kaos men i själva verket har demokratin visat upp sin bästa sida av just förmågan att hantera ett svårt läge. Dessutom har det politiska intresset bland medborgarna ökat rejält. Sällan har väl så många presskonferenser från riksdagen sänts och haft så höga tittarsiffror. Till och med Liberalernas förtroenderåd beskådades av en intresserad allmänhet. Det pratar politik på caféer och arbetsplatser liksom i medierna.
Det gör gott för demokratin. Däremot måste det höga tonläget som framförallt hörs från besvikna Moderater och Kristdemokrater skruvas ner nu. Besvikelse är en sak men att bittert tala i termer av förräderi, quislingar och kommunistkramare ökar bara den polarisering som göder politikerförakt och ger skjuts åt extremhögerpartier som SD.
Statsministervalet och överenskommelsen mellan liberaler, socialdemokrater och de gröna visar också att ensam är inte stark. Det är inte en hårdnackad Theresa May som vägrat varje förankringsprocess eller för den delen en ensamlirare som Macron som skapar politisk stabilitet och säkrar demokratin. Nej det är genom samarbeten, ibland smärtsamma kompromisser som praktisk reformpolitik kan skapas och demokratin värnas. Den svenska samförståndskulturen är väl värd att vårda.
Sverige kan nu under Löfvens ledning gå sin egen väg och till skillnad från sina nordiska grannländer och många europeiska länder på allvar hålla undan den unkna auktoritära nationalismen och konservatismen. Mittensamverkan kan förhoppningsvis också leda till ett socialliberalt uppvaknande inom borgerligheten så att nästkommande budgetar visar att även nyliberalismens tid är förbi. För den som på allvar vill hålla emot fascism och auktoritär nationalism bör jämlikheten vara ledstjärnan.
Löfven är en smart strateg. Jag tror han lyckas navigera Sverige genom nästa lågkonjunktur bara han får det stöd som behövs.
Han kan, men han kan inte gå längre till höger för då tappar han i trovärdighet hos sina egna väljare, varav många redan gått för långt (både vad gäller riktning och tonläge).
Högerns svans kan inte tillåtas att bli längre, då är Sverige illa ute.
Kanske man kan se på regeringsbildningen i Sverige som ett systemtest?
Som en intervjuad medborgare sade i TV-nyheterna:
Sveriges politiska system har utsatts för ett tryckprov (ungefär som när man testar ångpannor genom att trycksätta med vatten med dubbelt märktryck) – och klarat provet!
Tyvärr tror jag att Löfven med detta ledarskap gjort så att både S och LO nu tappar allt förtroende hos de som tidigare haft sådant.
Det var redan ett stort tapp på båda fronter.
Nu blir det än värre.
Förstår han inte att han kör både S som parti, och LO-fackets förtroende, helt i botten och bäddar för ett mycket litet S i nästa val och kraftigt försvagat LO- fack?
Detta är ett historiskt misstag.
Ett extraval hade varit helt rätt.
Varför är S så otroligt rädda för extraval?
Så rädda att partiets framtid nu istället äventyras.
Nu har S och MP gått i allians med halva ”Alliansen”.
Vänsterinflytande finns bara i form av ”minnesanteckningar” som Löfven säger att bara V har uppskrivna.
Vem ska man tro på inför nästa riksdagsval?
Fackets budskap i valrörelserna brukar vara att det gäller att rösta rött och absolut inte blått.
Nu gäller något helt annat när ”arbetarepartiet” och ”arbetarrörelsen” visar var skåpet ska stå.