Politik i besvikelsens epok
13 januari, 2019
Skrivet av Helle Klein
Vi som satts att leva i besvikelsens epok, ja vad gör vi nu? Vad ska vi tala på för språk, sjöng Monica Zetterlund en gång Tage Danielssons politiskt melankoliska visa.
Just politisk melankoli är väl det som utmärker även vår tid.
Jag hör sången inom mig när jag tar del av överenskommelsen mellan Socialdemokraterna, Miljöpartiet, Liberalerna och Centern. Å ena sidan är lättnaden över att det nu formas ett starkt mittenblock som kan hålla högernationalismen på behörigt avstånd stor. Å andra sidan är uppgörelsens skeva fördelningspolitiska och arbetsmarknadspolitiska kantring åt höger svårsmält.
Någonstans i denna lättnadens besvikelse befinner sig stora delar av arbetarrörelsen i dag. Det är ungefär samma känsla som efter valet då Socialdemokratin gjorde sitt sämsta val någonsin i modern tid samtidigt som SD:s förväntade stora framgångar lyckligtvis aldrig infriades. Efter valet var förlorarna lättade medan vinnarna var besvikna.
Försöken att bilda regering och få fram en statsminister har nu tagit fyra månader. Somliga kallar detta föraktfullt för politisk cirkus. Vi andra ser med tillförsikt att trots det svåra läge som svensk politik befinner sig i och trots det uppskruvade tonläget i debatten vågar partier staka ut samarbeten och kompromisser som möjliggör en regering.
Sverige går återigen sin egen väg. I de nordiska grannländerna och nästan överallt runtom i Europa har de konservativa högerpartierna inlett samarbeten med den auktoritära nationalismens förespråkare och på så sätt normaliserat högerextremismen. Danmark är ett skrämmande exempel på hur Dansk Folkeparti fått stort inflytande över både invandringspolitik och nu senast på mediepolitiken med stora inskränkningar av public services frihet.
Det är just frågan hur man ska se på ett parti som SD som svensk borgerlighet bråkar med varandra om i ett tonläge man inte trodde var möjligt mellan demokratiskt sinnade. Centern och Liberalerna lovade liksom Socialdemokraterna sina väljare att aldrig någonsin låta Sverigedemokraterna få regeringsinflytande. Nu håller de detta existentiellt viktiga löfte. Priset är förstås för de alla att sakpolitiska löften sviks. Vi lever i de politiska besvikelsernas tid.
I det nya politiska landskap som har växt fram efter att SD kom in i riksdagen 2010 måste alla partier omorientera sig. Det är inte lätt och kommer att ta tid. Det leder till konvulsioner inom partierna. Borgerligheten är värre drabbad än de rödgröna. Den riktigt stora partisplittringen finns inom Moderaterna. Partiledningen har med en papegojas envishet upprepat att SD inte är ett parti moderater ska samarbeta med men i Skåne har samma partis företrädare gjort upp med SD i kommun efter kommun. Och på riksplanet valde partiledningen att lansera en regering av M+KD som skulle ha gett SD rejält inflytande över en överskådlig framtid.
Det var Moderaterna som spräckte Alliansen, inte Centern eller Liberalerna. Ulf Kristerssons misslyckande både i valet och nu som presumtiv regeringsbildare är stort.
Konvulsionerna är förstås också rejäla inom Socialdemokratin när nu mittenuppgörelsen börjar ta politisk konkretion. Viljan att ta ansvar för landet har drivit Stefan Löfvens kompromissvilja långt. För långt i vissa stycken kan man på goda grunder tycka. Men vad hade varit alternativet?
Det är trots allt betydligt bättre att Löfven är statsminister än Kristersson, bättre att det nu formas ett rödgrönt mittenblock som kan hålla emot de starka nationalkonservativa vindarna och framförallt är det bättre att en kultur av kompromiss och samförstånd upprätthålls i en tid så präglad av vulgarisering och polarisering.
För demokratins skull är januariuppgörelsen det bästa som kunde hända.
Men för socialdemokratin måste detta också bli startskottet för en rejäl idépolitisk upprustning. Det nya politiska landskapet kräver nya maktanalyser och folkbildning om nationalism och konservatism och om vad socialdemokratins alternativa framtidsväg är.
Här måste fackföreningsrörelsen bli bättre på att prata samhällsfrågor inte bara vart fjärde år utan i en ständig dialog med medlemmarna för att kunna lyssna in vad socialdemokratins uppdrag på 2000-talet ska vara. Ernst Wigforss idé om de provisoriska utopierna som motvikt till den politiska dogmatismen som skyr varje kompromiss vore en intressant ledstjärna.
Socialdemokratin har styrkan av att ha både en parlamentarisk gren och en utomparlamentarisk. Ansvarstagandet för landet får inte hindra idépolitiskt spännande utvecklingsarbete. Besvikelsen måste hanteras och omvandlas till konstruktivt politiskt engagemang – det om något är en folkrörelses uppgift. Låt Löfven regera och arbetarrörelsen resonera.
”Vi som satts att leva i besvikelsens epok
– ja vad gör vi nu? Vad ska vi tala på för språk?
Ett sätt är att, även om det blåser lite kallt,
Tro på det vi trodde på – trots allt!”