”Småföretagen kan inte vänta till 2022”
För att få fart på svensk ekonomi efter coronakrisen måste småföretagens kostnader för att säga upp personal minska redan före 2022, skriver Lise-Lotte Argulander, arbetsrättsexpert på Företagarna.
Industriarbetarnas tidning
Perspektiv är kommenterande texter. Analys och ställningstagande är skribentens.
22 februari, 2019
Skrivet av Harald Gatu
Analys I veckan korsades två samhällsdebatter. Den ena glödhet sedan årtionden tillbaka. Den andra lite mer lågmäld. Men i grunden rör arbetsrätten och korttidsarbetet samma fråga: omställning.
I början av veckan presenterade regeringens specielle utredare, IF Metalls förre förbundsordförande Anders Ferbe, sitt slutbetänkande om korttidsarbete. Alltså den nödåtgärd som företag i tillfällig kris kan ta till för att gå på sparlåga utan att behöva säga upp personal.
Nyheten i Ferbes slutförslag var att företag som inför korttidsarbete ska kunna få statligt stöd för kompetensutveckling där staten betalar upp till 60 procent av kostnaden. Dessutom ska företagen kunna få stöd för validering av sina anställda. Utredningen föreslår också att kompetensåtgärder måste diskuteras av parterna – fack och arbetsgivare – i samband med att korttidsarbetet tillämpas.
Läs också: Korttidsarbete – så kan det bli
En presskonferens i måndags följdes på sin höjd av pliktskyldig nyhetsrapportering. Ingen debatt, inga utbrott i sociala flöden, knappt några ledarkommentarer. Ändå rör frågan om korttidsarbete själva kärnan i den desto mer infekterade och långlivade striden om arbetsrätten: förmågan att ställa om i en föränderlig värld och ge de anställda maximal trygghet i den omställningen. En diskussion som handlar om både pengar och makt.
Läs också: Svenskt Näringsliv vill ha fri uppsägningsrätt
Medan nyheten om kompetensstöd vid korttidsarbete klingade av vässades samtidigt pennorna på Svenskt Näringsliv. I torsdagens DN Debatt skrev arbetsgivarorganisationens vice ordförande Peter Jeppsson hur otidsenlig och oflexibel nuvarande arbetsrätt är.
Kanske var det slutklämmen i hans fempunktsprogram som var mest intressant. Där föreslogs ”effektiva omställningsförsäkringar” som underlättar omställningen och därmed ökar tryggheten för medarbetarna. Dessutom vill arbetsgivarna se ”stärkta förutsättningar för kompetensutveckling”. Kostnaden för kompetensutveckling ska vara avdragsgilla.
Men det finns ett villkor: en genomgripande reformering av lagen om anställningsskydd. Om Las görs om ”kan rätten till omställningsstöd utvidgas till att omfatta fler medarbetare inom de berörda företagen”. Gärna omställningsstöd och kompetensutveckling. Men då ska vi ha mer makt. Så kan arbetsgivarnas hållning sammanfattas.
Den tekniska utvecklingen går rasande fort. Dagens globalisering är inte som gårdagens. Den nya är digitaliserad, framdriven av en internationell bandbredd vars kapacitet ökat 45 gånger de senaste tio åren. Nya kunskaper efterfrågas och den kunskap som är het i dag kan vara iskall nästa vecka. Ett hot mot näringar som inte hänger med. Samtidigt en möjlighet även för mindre företag som nu kan nå världsmarknaden genom globala plattformar.
Den här snabba utvecklingen gör företagen mer beroende av sin personal. Och framöver ännu mer beroende av personalens förmåga att ständigt lära nytt. En överlevnadsfråga.
Medan arbetsgivarna vill styra över vem som ska ingå i den flexibla och ständigt lärande personalgruppen vill facket försäkra sig om att alla ska få chansen att lära sig nytt.
Läs också: Vi måste våga snacka om las
Maktfrågor är alltid de svåraste att lösa. Därför är arbetsrätten en hetare fråga än korttidsarbete. Då spelar det ingen roll hur tunga och ödesmättade ord utredaren Anders Ferbes använder i sitt slutbetänkande: Utvecklingstakten ökar. Många arbetstagare kan inte förlita sig på de kunskaper man förvärvade innan man påbörjade sitt yrkesliv. Arbetsgivarna får allt svårare att möta förändringar i kompetensbehovet genom nyrekryteringar och generationsskiften.
Allvarliga ord inför en krävande och oviss framtid. Men det är maktfrågorna som är de verkligt laddade.
Därför blev den internationella metallfederationen IMF ett verktyg för den amerikanska säkerhetstjänsten.