Valet där allt blev förvridet
Våra politiker fjäskar för de förmögna medan de riktar kniven mot människor som flytt krig, skriver Anneli Jordahl.
Industriarbetarnas tidning
Krönikor är personligt hållna texter. Åsikterna är skribenternas egna.
26 april, 2019
Skrivet av Anneli Jordahl
Krönika Det där att en författare har satt ord på läsarens eget liv och arbete kan ge självförtroende. Du går inte ensam, skriver Anneli Jordahl.
Nu åker jag hem till skogen och skriver en roman. En intressant roman. Jag är den enda i det här landet som skriver intressanta romaner.
Orden är Moa Martinsons och jag skrattar högt åt hennes kaxighet.
Arbetarskildrarna var verkligen stjärnor på 30-talet. Utan akademisk utbildning hade författarna funnit ord för att berätta om fattigdom, trälliknande statarliv och stenhårt lågavlönat fabriksarbete. Det blev en succé. Alla ville läsa. Och några valdes in i Svenska Akademien. Där satt Moas make Harry Martinson.
Folkhemmet byggdes och arbetarförfattarna passade perfekt in i tiden.
När jag var ung trodde jag att arbetarlitteratur var aptråkig. Vem fasen ville läsa om monotont fabriksarbete? Ack så fel jag hade. Alla som läst om Rivar-Bohm i Folke Fridells Död mans hand eller om Magda Mejsel i Maria Sandels Virveln vet att man inte har tråkigt en sekund. Det bästa är att fenomenet arbetarlitteratur har fått ett rejält uppsving. Unga och äldre författare skriver om vår tids arbete på fabriker och i servicesektorn. Dikter, seriealbum, romaner, noveller eller barnböcker.
En lördag – när stockholmarna fikade ute med solglasögon på – valde ett gäng entusiaster att samlas på ABF. Där satt vi i fyra timmar och diskuterade hur det är att skriva arbetarlitteratur och att läsa arbetarförfattare.
Maria Hamberg, som jobbat många år på Scania i Södertälje, berättade om skrivarmödan med romanen Drömfabriken.
”För cheferna är arbetarna bara ett nummer, men de är så klart människor med vitt skilda intressen. Någon samlar vin, en annan är svampexpert. Jag ville fånga individen i kollektivet. Människor med både knopp och kropp.”
Ja, vi pratade mycket kropp. Händerna finns alltid med i litteraturen: Grova, svullna och såriga. Micke Evhammar, som var byggnadssmed tills kroppen sa ifrån, skildrar en arbetsplatsolycka i senaste romanen Sju dagar i maj. Aktuellt ämne. En tragedi svår att begripa:
En arbetare i veckan omkommer på jobbet.
”Det händer någonting när man läser”, sade Anders Andersson som är målare, tatuerare och kulturansvarig på Målareförbundet. ”Arbetarlitteratur har en särskild funktion.”
Håller med. Det där att en författare har satt ord på läsarens eget liv och arbete kan ge en självförtroende och tröst. Du går inte ensam.
Dagen avslutades med att Föreningen arbetarskrivare delade ut sitt årliga författarstipendium. Jan Samuelsson klev fram och fick ett fång blommor, diplom och lovord för sin ”stilsäkra och underhållande” novell Maskineriet, som utspelar sig i tillverkningsindustrin.
Förhoppningsvis blir han en kaxig och intressant författare – i Moas anda.