Industriarbetarnas tidning

Krönikor är personligt hållna texter. Åsikterna är skribenternas egna.

Du går inte ensam

26 april, 2019

Skrivet av

Anneli Jordahl är författare.

Krönika Det där att en författare har satt ord på läsarens eget liv och arbete kan ge självförtroende. Du går inte ensam, skriver Anneli Jordahl.

Nu åker jag hem till skogen och skriver en roman. En intressant roman. Jag är den enda i det här landet som skriver intressanta romaner.

Orden är Moa Martinsons och jag skrattar högt åt hennes kaxighet.

Arbetarskildrarna var verkligen stjärnor på 30-talet. Utan akademisk utbildning hade författarna funnit ord för att berätta om fattigdom, trälliknande statarliv och stenhårt lågavlönat fabriksarbete. Det blev en succé. Alla ville läsa. Och några valdes in i Svenska Akademien. Där satt Moas make Harry Martinson.

Folkhemmet byggdes och arbetarförfattarna passade perfekt in i tiden.

När jag var ung trodde jag att arbetarlitteratur var aptråkig. Vem fasen ville läsa om monotont fabriksarbete? Ack så fel jag hade. Alla som läst om Rivar-Bohm i Folke Fridells Död mans hand eller om Magda Mejsel i Maria Sandels Virveln vet att man inte har tråkigt en sekund. Det bästa är att fenomenet arbetarlitteratur har fått ett rejält uppsving. Unga och äldre författare skriver om vår tids arbete på fabriker och i servicesektorn. Dikter, seriealbum, romaner, noveller eller barnböcker.

En lördag – när stockholmarna fikade ute med solglasögon på – valde ett gäng entusiaster att samlas på ABF. Där satt vi i fyra timmar och diskuterade hur det är att skriva arbetarlitteratur och att läsa arbetarförfattare.

Maria Hamberg, som jobbat många år på Scania i Södertälje, berättade om skrivarmödan med romanen Drömfabriken.

”För cheferna är arbetarna bara ett nummer, men de är så klart människor med vitt skilda intressen. Någon samlar vin, en annan är svampexpert. Jag ville fånga individen i kollektivet. Människor med både knopp och kropp.”

Ja, vi pratade mycket kropp. Händerna finns alltid med i litteraturen: Grova, svullna och såriga. Micke Evhammar, som var byggnadssmed tills kroppen sa ifrån, skildrar en arbetsplatsolycka i senaste romanen Sju dagar i maj. Aktuellt ämne. En tragedi svår att begripa:

En arbetare i veckan omkommer på jobbet.

”Det händer någonting när man läser”, sade Anders Andersson som är målare, tatuerare och kulturansvarig på Målareförbundet. ”Arbetarlitteratur har en särskild funktion.”

Håller med. Det där att en författare har satt ord på läsarens eget liv och arbete kan ge en självförtroende och tröst. Du går inte ensam.

Dagen avslutades med att Föreningen arbetarskrivare delade ut sitt årliga författarstipendium. Jan Samuelsson klev fram och fick ett fång blommor, diplom och lovord för sin ”stilsäkra och underhållande” novell Maskineriet, som utspelar sig i tillverkningsindustrin.

Förhoppningsvis blir han en kaxig och intressant författare – i Moas anda.

 

Kommentera

Håll dig till ämnet och håll en god ton. Det kan dröja en stund innan din kommentar publiceras. Dela gärna artikeln så kan fler delta i debatten! E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

This site is protected by reCAPTCHA and the Google Privacy Policy and Terms of Service apply.

Du kanske också vill läsa…

Skulle Boden bota min resångest?

Skulle Boden bota min resångest?

Den värsta resfebern lugnas av ett nattåg mot Norrland, skriver Anneli Jordahl.

”I stället för c-ordet – låt oss prata om sexkurvan”

Varje gång jag hör c-ordet nämnas på nyheterna tänker jag säga klitorisollon högt, skriver författare Anneli Jordahl.

Det här borde väl alla chefer fatta

Att ha lite kul på jobbet gynnar inte bara tjänstemän, skriver Anneli Jordahl.

Skulle spelningen göra mig ung igen?

Några håller fast vid det ungdomliga, andra har släppt fram tanten och farbrodern, skriver Anneli Jordahl.

Med tåg – och tid – genom Europa

Anneli Jordahl: När maken föreslog fjällvandrarryggsäck slog jag bakut. Jag ville anlända till en ny stad med stil.

När börjar Putin sticka?

När börjar Putin sticka?

”I Chiles huvudstad Santiago samlas män för att gå kurser i stickning.” Anneli Jordahl skriver om att bryta påtvingade könsroller.

Att håna någons hem är inte ok

”’Sveriges fulaste stad’ är utsedd. Men vilka är det som har gjort det?” Författaren Anneli Jordahl reagerar på att det nästan alltid är arbetarstäder som utnämns till något nedsättande.

Länge leve byfilosoferna!

”Politikerna har tappat nerven som gör det knepiga glasklart”, skriver Anneli Jordahl.

Ungdomarna som inte räknas

Att bo i ytterområden och vara ung är att behöva räkna med att inte få hjälp, skriver författaren Anneli Jordahl.

”Förnekelsen svider för klassresenären”

”Förnekelsen svider för klassresenären”

Anneli Jordahl om att förneka sitt ursprung, förakt för kroppsarbete och en fransk författar­e som fått nog.

Sjuka Samhall

Samhall får i år 6,6 miljarder kronor från staten för att utveckla människor med funktionsnedsättningar. De väljer medarbetare som klarar det hårda arbetet ute hos kunderna. Andra sorteras bort. Unga funktionshindrade hamnar utanför arbetslivet.

Unga slås ut – platsar inte på Samhall

Statskontoret slog larm för flera år sedan – fel personer slussas till Samhall. Men ingenting har hänt. Unga med funktionsnedsättning hamnar utanför arbetslivet.
De sociala företagen som tar emot människor med svåra funktionshinder har svårt att klara konkurrensen med statliga Samhall.

”Jag dög inte åt Samhall”

Hos Anna Ytell i Hudiksvall jobbar människor som sorterats bort. Ingen av dem har ens fått frågan om att få komma till Samhall.

Arbetsförmedlare: Samhall ska i princip ha friska människor

Arbetsförmedlare vittnar om att Samhall styr, mer än vad det statliga bolaget självt hävdar.
”Många inskrivna är överhuvudtaget inte aktuella för Samhall, för Samhall tar inte emot dem”, säger en arbetsförmedlare.

Dagens Arbete granskar Samhall

Statsägda Samhall får miljarder varje år för att utveckla människor med funktionshinder. Men idag styr affärerna.
Kunden är i fokus och medarbetarnas hälsa sätts på spel, särskilt under pandemin. Många är rädda. Men flera väljer nu att vittna.

Underbemanning tär på Samhalls personal

Samhall i Karlstad har varit framgångsrikt att vinna kunder. Men personalen räcker inte till. Varje morgon träffas driftledarna för att få ihop folk till alla uppdragen. ”Vi bara kör”, säger Robert Hallstensson.

Dags att agera, närings­ministern

Helle Klein: ”Det sociala företaget blev ett vinstjagande bemanningsbolag som förstör både människor och marknad.”

Samhall struntar i smittan

Människor i riskgrupp städar ­äldreboenden, mat­affärer och gym. Utan skydd. De trängs på bussar och i små fikarum. Samhalls städare glömdes bort under pandemin.

HR styr allt men slipper ta ansvaret

Dagens Arbetes Elinor Torp om en yrkesgrupp som bestämmer allt mer, utan att behöva stå till svars. Det visar sig inte minst i granskningen av Samhall.