Industriarbetarnas tidning

Micke Holm: ”Jag sjöng som ett as!”

17 april, 2019

Skrivet av

Tv-stjärna Han sjöng hem hela Talang och blev en halv miljon kronor rikare. Ändå är pappersarbetaren Micke Holm inte riktig nöjd.

Micke Holm

Ålder: 46 år.
Bor: I Roknäs, en by strax utanför Piteå.
Yrke: Processoperatör och instrumenttekniker på SCA Munksund, där han arbetat sedan 1990.
Familj: Barnen ­Malte, 17, och Ebba, 15 år. Katten Sören.
Fritid: Sjunger och spelar i flera lokala band. Tävlar i frisbee. Går på konserter, tittar på tv-serier, umgås med familj och vänner.

Micke Holm väljer …

…  favoritplatta:
Hotter than July av Stevie Wonder. ­
”Alla låtar är bra på den plattan, jag gillar svänget i dem.
Och så Stevies röst förstås!”

Foto: David Lundmark.

… skämsplatta: ­
Time, Love and Tenderness av Michael Bolton. ”Jag vet inte varför jag har den, tror inte jag lyssnat på den en enda gång … Fan, måste du nämna den?”

På en knökfull scen i Stockholm, en sen fredagskväll i mars. Sändningen av Talangfinalen är över, golvet täckt av konfetti och i centrum för allas uppmärksamhet står han, Micke Holm. En märkbart glad och tagen pappers­arbetare från Piteå som halvtimmen innan framförde Radioheads klassiska hit Creep så starkt att många fick gåshud och tårar i ögonen.

Och nu rycker alla i honom. Vill gratulera, fotografera, intervjua, ta selfies. Men för att få det i det här vimlet måste man armbåga sig fram, göra sig sedd och hörd. Till slut så. Hur känns det? Sorlet, allt larm häromkring, tvingar honom att nästan skrika fram ett svar:

– Så jävla overkligt! Jag bara väntar på att nån ska komma fram och säga att det här inte är sant!

Några meter ifrån honom står Alexander Bard, jurymedlemmen som efter Mickes nummer slog händerna i bordet och ropade ut att Micke Holm minsann skulle kunna uppträda och ge hals på ­vilken större musikalscen som helst.

Broadway i New York, West End i London, you name it.

Men vad tror han egentligen, tror Bard att Mickes dagar som industriarbetare nu är räknade?

– Det får han förstås själv bestämma, men nu har han i alla fall sitt livs chans. Nu är allt upp till honom, hur mycket tid och energi han vill lägga på det här. Men han har alla förutsättningar, det tycker jag absolut. Han sjunger ju helt magiskt bra!

Vi backar tiden en månad. Till en betydligt lugnare plats åttiofem mil norrut, till en snötyngd enplansvilla strax utanför Piteå. Det är här han bor, Micke Holm. Tillsammans med tonårsbarnen Ebba och Malte samt en katt som aldrig tycks kunna bestämma sig för om han vill vara inne eller ute.

Vi sitter i köket, dricker perkulatorkaffe, och pratar om hans första uppträdande som sändes för några veckor sedan. Kvällen när han sjöng Bond-låten Writing’s on the wall med sådan röst och övertygelse att han genast skickades till finalen. Ja, ni kanske minns. Hur juryn gapade och tjöt och nästan grät av förtjusning.

Sedan dess har ingenting varit sig likt, berättar han. På flera sätt. Förutom en veritabel älv av gratulationer och uppskattande kommentarer har han också fått ett flertal jobberbjudanden. Mobilen har gått varm.

– Det har varit förslag på än det ena, än det andra. Företagsgig och events av olika slag. Till och med en låtskrivare har hört av sig och vill att jag ska vara med på en låt till Melodifestivalen nästa år. Vi får se vad som händer.

Han ler, fortsätter:

– Jo, allting känns ju fantastiskt kul. Jag hade aldrig kunnat föreställa mig all uppmärksamhet som jag har fått, särskilt här i Piteå, och jag är så tacksam. Det känns faktiskt redan som jag har vunnit. Det spelar ingen roll hur det går i finalen, jag är nöjd hur det än blir.

Uppmärksammad för sin sång har han blivit tidigare, åtminstone här längs Norrbottenskusten. Sedan mitten av nittiotalet har han sjungit i flera lokala band, och sedan ett tiotal år arrangerar han också en årlig musikfestival för amatörer i grannbyn härintill. Soul, bluegrass, heavy metal – ingen musikstil är främmande för honom.

Och även på jobbet – på SCA Munksund som ­ligger på tjugo minuters bilavstånd härifrån – har han gjort musikaliska avtryck. För flera år sedan drog han till exempel i gång en musiksektion där på bruket. Ett initiativ som ledde till att han ärades med Pappers kulturstipendium. Statyetten som han fick, ”Cellulosaarbetaren”, står på en hylla i köket.

Jag hade aldrig kunnat föreställa mig all uppmärksamhet som jag har fått, särskilt här i Piteå.

Som barn var Micke Holm emellertid mer intresserad av hockey än någonting annat. Idrott över huvud taget. Visst hände det att han botaniserade i pappas lp-samling och gnolade med när han hörde tonerna av Elvis och Bill Haley, men inte mer än så.
Körsång, som hans mamma ägnade en stor del av sin fritid åt, intresserade honom inte alls.

Nej, hockey var hans grej, och när han långt senare skulle söka till gymnasiet så föll valet på processteknisk linje – precis som några av hans hockeykompisar. Då var det hårdrock som gällde.

Sjunga började Micke Holm egentligen inte göra förrän i vuxen ålder, när han var färdigutbildad och hade jobbat ett par år på bruket. Och det tack vare en lågkonjunktur, kan man säga.

Så här var det. I början på nittiotalet drabbades SCA Munksund av en djupare ekonomisk kris, och Micke – som hörde till de senast anställda – blev därför uppsagd. Vad skulle han göra nu? Under ett besök på Arbetsförmedlingen upptäckte han en annons som verkade intressant. Där stod det att Medborgarskolan sökte efter sångare till sin musikutbildning.

– Varför inte testa, tänkte jag, och det gjorde jag. Men redan efter några månader gick det bättre för SCA, och då var jag välkommen att börja jobba där igen.

Men sjungandet de månaderna gav honom mer­smak, och på den vägen är det. Och det är på vägen han sjunger också. I bilen. I sin sjutton år gamla Saab, när han ska ta sig till och från jobbet. Det är mest praktiskt så, förklarar han.

– När man är själv i bilen kan man ju vara sig själv, sjunga och spela vad man vill och hur högt man vill. På jobbet vill jag inte, och här hemma går inte. ”Tyst pappa, jag försöker plugga!”

Åka till Teneriffa med barnen. Och byta ut den där förskräckliga Saaben!”

Micke Holm om vad han ska göra med de 500 000 kronor som han vann.

Sjunger du dystra låtar när du åker till jobbet och glada på vägen hem?

– Haha! Nä, det där är helt olika beroende på vilket humör jag är på. Ibland sitter jag bara och gör ifrån mig ljud av olika slag – visslar, trummar med händerna eller låtsas att jag spelar trumpet med munnen.

Att sjunga, vad ger det dig?

– Oj! Det är som en bra och förlösande ventil på något vis. Det liksom både tar och ger en energi. ­Lite terapeutiskt nästan, som att man pratar ut med någon.

När insåg du att du har en bra sångröst?

– Har jag det? Nämen, jo, mina föräldrar och folk runt omkring mig har alltid stöttat mig. I många år har jag ju fått höra: ”Du ska inte jobba på som pappersarbetare, du borde satsa på musiken.”

– Men jag vet inte. Jag har liksom aldrig tyckt att jag är bra nog på det jag gör.

Men Bond-låten framförde du väl ändå med bravur, eller hur?

– Nja, jag vet inte, jag sjöng ju en hel versrad fel. Om man lyssnar noggrant på Youtube kan man höra det. Jag skulle ha sjungit ”And I will always get away”. Men i stället sjöng jag ”I dont know were to end …”

– Jag fick som en blackout!

Du tycks ställa höga krav på dig själv?

– Jo, jag gör det. Nästan för höga kanske. Men jag är en tävlingsmänniska, en sån som hela tiden analyserar och tänker på vad jag kan göra bättre.

Tillbaka till Stockholm igen. Närmare bestämt till ett hotell i Skärholmen där vi träffar Micke dagen efter. Dagen efter finalen. Han har varit uppe och firat till klockan sju på morgonen och att han är lite hes och trött bottnar förstås inte bara i ansträngda stämband, korta nätter eller att han ådrog sig en förkylning i samband med en skotertur häromveckan.

Nedsjunken i en fåtölj i hotellets lobby försöker han summera allting, samtidigt som han undrar vilka dörrar som nu står på glänt. Han känner sig som en öppen bok, säger han.

– Visst skulle det vara kul att testa något nytt, ta lite tjänstledigt och se hur det går. Men samtidigt vill jag inte hoppa på vad som helst. Hade jag varit tjugo kanske jag hade gjort det, men i dag är jag fyrtiosex. En popkarriär är uteslutet, men att sjunga i någon musikal kanske …

– I vart fall vill jag göra något som känns värdigt och seriöst.

Han tystnar några sekunder. Gäspar, ändrar sittställning, gnuggar sig i ögonen. Sedan skakar han lätt på huvudet. Ler. Säger att han inte riktigt kan fatta det än. Han, Micke Holm – Årets Talang.

– Trots att jag sjöng som ett as!

Det kan du väl inte mena?

– Okej, visst, det gick bra. Men två sekunder sjöng jag riktigt jäkla illa och det har liksom etsat sig fast i min hjärna nu. Och så där har det alltid varit med mig. Får jag nittionio positiva reaktioner och en negativ, så fokuserar jag alltid på den negativa.

Att han valde Radioheads Creep kunde inte ha varit mer passande.

– Jag har alltid gillat den låten, och alltid kunnat relatera till den texten. Den är som en serenad för folk med dåligt självförtroende.

Som du ungefär?

– Lite så. Jag har liksom aldrig tyckt att jag varit bra nog, och ofta har jag tänkt på vad andra har tyckt om mig. Även om det har blivit bättre på senare år.

”I want a perfect body, I want a perfect soul …”

– Typ. Men ju äldre man blir desto mindre viktigt blir ju allt sånt där. För när allt kommer omkring så är det ju ändå familjen – den inre cirkeln – som egentligen betyder något.

Det sista du sjöng var ”I don’t belong here …”. Många tyckte uppenbarligen tvärtom.

– Jo, och jag är enormt tacksam för det …
– Och nog kan väl jag börja tro att jag duger till någonting nu.

 

Lyssna också på när Micke Holm sjunger upp i bilen: 

Kommentera

Håll dig till ämnet och håll en god ton. Det kan dröja en stund innan din kommentar publiceras. Dela gärna artikeln så kan fler delta i debatten! E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

This site is protected by reCAPTCHA and the Google Privacy Policy and Terms of Service apply.

Du kanske också vill läsa…

”Lite pirrigt känns det”

”Lite pirrigt känns det”

Julen närmar sig och nu tändas alla julshower igen. I en av dem står industriarbetaren Micke Holm på scen.

”Jag sjöng som ett as”

”Jag sjöng som ett as”

Han sjöng hem hela Talang och blev en halv miljon kronor rikare. Ändå är pappersarbetaren Micke Holm inte riktig nöjd.

Talang-Micke lovar mycket hjärta i kväll

Talang-Micke lovar mycket hjärta i kväll

I kväll sjunger pappersarbetaren Micke Holm från Piteå final i tv-programmet Talang. Exklusivt för DA:s läsare ger han ett smakprov på sin sång från sitt allra vanligaste repetitionsställe.

”Det känns redan som jag har vunnit”

”Det känns redan som jag har vunnit”

Pappersarbetaren Micke Holm känner sig som att han redan har vunnit, oavsett hur det går för honom i Talangfinalen. Men vilken låt han ska framföra, det vill han inte avslöja.

”Nu är man tillbaka i verkligheten!”

Micke Holm, pappersarbetare på SCA Munksund, kan ha en ny karriär på gång. I fredags gjorde han succé i tv-programmet Talang, golvade juryn och gick direkt till final. I dag är det skiftesvardag igen.

En lång pappershistoria går i graven

En lång pappershistoria går i graven

På golvet i Ortviken händer inte mycket längre. Pappersmaskinerna har tystnat och nu står hundratals arbetare i Sundsvall utan arbete, då få läser pappers­tidningar numera.

Mattias Alkberg vägrar göra det förväntade

Mattias Alkberg vägrar göra det förväntade

Mattias Alkberg har gjort kompromisslös pop, skrivit dikter om att önska sina barn döda, kallat Moderaterna för skadedjur och bett grammisjuryn behålla sin skit. Inget var särskilt lönsamt.

Det är något med natten i gruvan

Det är något med natten i gruvan

När kroppen ska sova som djupast dricker vi kaffe och hjälps åt, skriver DA:s nya krönikör, musikern och gruvarbetaren Johan Airijoki.

Varje samtal kan vara det sista

Varje samtal kan vara det sista

Det är ingen slump att det heter death metal, skriver Carl Linnaeus.

Musik för de som lämnats i sticket

Musik för de som lämnats i sticket

Donald Trump lovade att jobben i kolgruvorna skulle komma tillbaka. Men det gjorde de aldrig.

Sjuka Samhall

Samhall får i år 6,6 miljarder kronor från staten för att utveckla människor med funktionsnedsättningar. De väljer medarbetare som klarar det hårda arbetet ute hos kunderna. Andra sorteras bort. Unga funktionshindrade hamnar utanför arbetslivet.

Unga slås ut – platsar inte på Samhall

Statskontoret slog larm för flera år sedan – fel personer slussas till Samhall. Men ingenting har hänt. Unga med funktionsnedsättning hamnar utanför arbetslivet.
De sociala företagen som tar emot människor med svåra funktionshinder har svårt att klara konkurrensen med statliga Samhall.

”Jag dög inte åt Samhall”

Hos Anna Ytell i Hudiksvall jobbar människor som sorterats bort. Ingen av dem har ens fått frågan om att få komma till Samhall.

Arbetsförmedlare: Samhall ska i princip ha friska människor

Arbetsförmedlare vittnar om att Samhall styr, mer än vad det statliga bolaget självt hävdar.
”Många inskrivna är överhuvudtaget inte aktuella för Samhall, för Samhall tar inte emot dem”, säger en arbetsförmedlare.

Dagens Arbete granskar Samhall

Statsägda Samhall får miljarder varje år för att utveckla människor med funktionshinder. Men idag styr affärerna.
Kunden är i fokus och medarbetarnas hälsa sätts på spel, särskilt under pandemin. Många är rädda. Men flera väljer nu att vittna.

Underbemanning tär på Samhalls personal

Samhall i Karlstad har varit framgångsrikt att vinna kunder. Men personalen räcker inte till. Varje morgon träffas driftledarna för att få ihop folk till alla uppdragen. ”Vi bara kör”, säger Robert Hallstensson.

Dags att agera, närings­ministern

Helle Klein: ”Det sociala företaget blev ett vinstjagande bemanningsbolag som förstör både människor och marknad.”

Samhall struntar i smittan

Människor i riskgrupp städar ­äldreboenden, mat­affärer och gym. Utan skydd. De trängs på bussar och i små fikarum. Samhalls städare glömdes bort under pandemin.

HR styr allt men slipper ta ansvaret

Dagens Arbetes Elinor Torp om en yrkesgrupp som bestämmer allt mer, utan att behöva stå till svars. Det visar sig inte minst i granskningen av Samhall.

Kultur & Fritid

”Vi hoppar av glädje när det går bra”

”Vi hoppar av glädje när det går bra”

För drygt 20 år sedan steg Ástrádur ”Asti” Grétarsson ur fiskebåten, lämnade Island och följde med kärleken till Borlänge – och blev en engagerad bågskytt.

”Jag gillar det naturliga”

”Jag gillar det naturliga”

Profilen. När hon var barn ritade Ebba Ohlsson alltid hästar. Som sjuåring började hon på ridskola. När hon köpte sin häst, Nicci, var det självklart för henne att följa sin egen filosofi. Här berättar hon om … Hur chefens hjälp gjorde susen Jag har alltid drömt om en egen häst. Innan hade jag ridit på […]

Jämlikheten som försvann

Jämlikheten som försvann

Bilden av Sverige som ett unikt jämlikt land lever kvar trots att vi i dag har lika djupa klassklyftor som på 1940-talet. Den nyutgivna antologin Klass i Sverige sticker hål på en föråldrad självbild.

Du sköna nya spelvärld

Du sköna nya spelvärld

Banbrytande ljussättning och nästan obefintliga laddningstider kan förändra hur tv-spel ser ut och fungerar. Förhoppningarna efter att Xbox Series X och Playstation 5 lanserades i november är stora.

Frihet på fyra hjul

Frihet på fyra hjul

Fotografen Benjamin Nørskov reser tusen mil för att fånga epa-kulturen.

”Älskade mamma kallar jag den”

”Älskade mamma kallar jag den”

Pappersarbetaren Rainer Paakkinen fortsätter teckna, ge ut böcker, och har tagit sitt livs första högskolepoäng.

Kampen för liv

Kampen för liv

Nora Lorek och Maria Loewen skildrar barnmorskornas arbete i Bangladesh.

Här sköljs oron bort

Här sköljs oron bort

Rädslan för att bli uppsagd. Coronapandemin. Den grå vardagen. Alla tankar på sådant löses upp och försvinner så fort Roger Broman kliver ner i det iskalla vattnet.