Lång kamp för ett erkännande

Försäkringspengar Företaget sa att det inte var deras fel att hon blev sjuk. Jaana Isaksson kämpade i tre år för att motbevisa dem.

Jaana Isaksson arbetade skift som CNC-operatör på Indexator och tränade flera gånger i veckan. Hon sprang och styrketränade – orkade mycket. Det var hennes sätt att leva.

Utan problem sprang hon ”Broarna runt”, en slinga i Vindeln på omkring fem kilometer.
Efter att hon blev sjuk förändrades det. När det var som värst blev hon helt slut av att resa sig från soffan och gå till sängen. Vänner och bekanta ringde för att höra hur det var med henne. Men hon orkade inte prata, sa att det kändes som sandpapper i halsen. Svalget var alldeles kärvt.

– Jag grät i tid och otid. Jag var förbannad. Jag var ledsen. Jag trivdes ju så bra, tänkte att jag skulle jobba kvar till pensionen. Det var min plan. Jag hade aldrig trott att det skulle bli så här.

Luften var tung på Indexator i slutet av sommaren 2015. Stod den helt still? undrade Jaana Isaksson. Hennes skjorta blev klibbig och ögonen rann. Huden sved och det stack i ansiktet och på örsnibbarna. Hon hämtade papper och baddade huden. Vad höll på att hända? En känsla: som om någon tryckte en nål mot huden.

Varje morgon när hon kom till jobbet nös hon. Under de kommande veckorna blev hon bara sämre. Ofta var det i närheten av skärvätskan som hon fick influensaliknande symptom. Värst var det när hon öppnade maskinerna för att spola ur dem. Till slut räckte det med att hon befann sig på jobbet.

Hemma kvarstod problemen. Hon kunde inte sova på nätterna för att det brände i låren. Stora, röda utslag blossade upp över bröstet och längs med handlederna. När hennes sambo kom hem från sitt jobb i industrin reagerade hon på kemikalierna i hans kläder. Han fick byta om i källaren och stoppa undan arbetskläderna.

Man tror ju inte att man ska bli sjuk av att gå till sin ­arbetsplats, men jag har fått men
för livet.

Jaana Isaksson.

Tillbaka på jobbet drog svalget ihop sig och huvudvärken kom i stötar. Hon sjukskrev sig ett par dagar. Sedan fick hon nya arbetsuppgifter. Hon arbetade på utlastningen och provade att sitta i receptionen.

Besvären kom åter. Hon misstänkte att hon hade blivit sjuk av skärvätskan. Men hon visste inte. Hon visste bara att hon var så sjuk att hon omöjligen kunde fortsätta.
Jaana Isaksson sjukskrev sig igen. Hon fick tid hos företagshälsovården och därefter en remiss till hudmottagningen på lasarettet i Umeå. Förhoppningsvis skulle hon få svar på varför hon hade blivit sjuk.

Hon fick en uppgift, att fylla provrör med skärvätska från arbetsplatsen. Ett test skulle ge svar på om det fanns ett samband mellan hennes besvär och skärvätskan.

På lasarettet fann hon sig stående framför en box i glas – en exponeringsbox. Här skulle hon sitta under två timmar och andas in skärvätskan som hon hade tagit med sig. Hon tvekade, kände att hon var emot det. Men vad hade hon för val? Arbetsgivaren ville ha svar på varför hon hade blivit sjuk.

Exponeringen inuti boxen skulle vara säker, fick hon veta. Så hon gick in i glasboxen. En maskin bredvid henne förångade skärvätskan. En distinkt, fruktansvärd lukt – som skärvätska som har stått stilla för länge. Hon oroade sig. Hur skulle kroppen reagera?
Hon satt still. Hon väntade. En sjuksköterska kom och gick. Jaana Isaksson sa att det brände på högerarmen. Hon satt kvar. Två timmar. Hon reste sig, lämnade lasarettet och tänkte att det hade gått bra, trots allt.

I bilen, på väg hem från Umeå, brände och stack det i näsan och bakom ögonen. Hon fick nästäppa och det kändes som hon plötsligt blivit sjuk i influensa.

De kommande veckorna låg hon nedbäddad med en kropp som brände och en röst som inte bar. Ändå hade hon så mycket hon måste göra: ringa skyddsombudet på Indexator, prata med Försäkringskassan, gå igenom pappren som skulle skickas in till Afa Försäkring.

Efter jobb på Trygg-Hansa, Försäkringskassan och inom vården hade hon utbildat sig till CNC-operatör. Redan under den tio månader långa utbildningen visste hon att hon ville arbeta på Indexator. Hon fick praktik och senare anställning.

Men nu kändes det bortkastat. Hon funderade på hur hon skulle kunna försörja sig och om hon någonsin skulle kunna arbeta igen. Bara att få rätt till livränta av Försäkringskassan och ersättning av Afa skulle ta henne mer än ett år. Samtidigt var hon tvungen att börja samla in bevis för att så småningom kunna driva sitt fall i Afa:s vållandenämnd.

– Jag slutade nästan sova och var uppe på nätterna. Jag låg bara och oroade mig, visste inte vad jag skulle göra i framtiden.

Efter besöket på lasarettet i Umeå konstaterade Arbets- och miljömedicin att det fanns ett ”väldigt starkt samband” mellan skärvätskan och hennes besvär. Men än var det inte bevisat att företaget hade gjort fel. Ledningen på Indexator nekade och för att få rätt behövde hon motbevisa dem i Vållandenämnden.

– Det är mera jobb än man anar, ett sådant här ärende, säger Christer Eriksson, regionalt skyddsombud och försäkringshandläggare på IF Metall Södra Västerbotten. Han hjälpte Jaana Isaksson att samla in de bevis som behövdes.

När han besökte Indexator blev han inte imponerad. Ventilationen var för klen vid en del av arbetsplatserna och utsugen var inte tillräckliga. Kärlen för skärvätskan stod helt öppna och vätskan kunde avdunsta fritt. Inte heller hade personalen ordentliga arbetskläder: arbetshandskarna var inte kemskyddade och såväl handskar som kläder blev genomblöta efter ett par timmars arbete.

Han upptäckte också något som läkarna på lasarettet i Umeå inte känt till när Jaana Isaksson placerades i exponeringsboxen: att skumdämpare överdoserades kraftigt på arbetsplatsen.

– Under de år som jag har jobbat här har jag aldrig fått veta att det är jättefarligt med skumdämpare. Som vi jobbade med det där, som vi slösade. Flera deciliter om dagen. I dag använder vi en, två matskedar i månaden, säger en anställd.

Företaget medgav, i en skrivelse till Vållandenämnden, att skumdämpare kan ha ”använts i högre utsträckning än nödvändigt”. Anledningen var ”enskilda operatörer”.
Indexator började förbättra arbetsmiljön efter att Jaana Isaksson insjuknat. Något som nämnden borde ha i åtanke, tyckte Christer Eriksson. För vad var det, om inte ett erkännande?

Han sammanställde de insamlade bevisen. Ett solklart fall, tänkte han.

En natt vaknade Jaana Isaksson av smärtan, det brann i huden. Fortfarande fanns dagar och nätter när besvären blev särskilt påtagliga. Hon kunde inte somna om.

På Dagens Arbetets hemsida fann hon en artikel om sin arbetsplats. Företaget hade fått en utmärkelse: ”Indexator Rotator Systems i Vindeln är bäst i Sverige på säker kemikaliehantering. Nu prisas de för sitt jobb med skärvätskor.”

Bäst i Sverige på säker kemikaliehantering? Kunde det verkligen stämma?

Hon läste vidare. Huvudskyddsombudet sa till tidningen: ” Det är ett stigande antal som har fått problem med skärvätskor, inte hos oss men på andra ställen runtomkring.”
Inte hos oss?

På andra ställen runtomkring – ja. Men inte hos oss.

– Jag ville bara grina. Jag var fruktansvärt upprörd.

Precis som Christer Eriksson tänkte Jaana Isaksson att det var solklart, att hon bara måste få rätt. Bevismaterialet var omfattande. Hon samlade det i en pärm hemma i huset i Vindeln. På framsidan tejpade hon Christer Erikssons visitkort. Hans hjälp var anledningen att hon hade orkat kämpa vidare.

Företaget nekade. De menade att ventilationen på arbetsplatsen inte alls hade varit undermålig. Men Jaana Isaksson och Christer Eriksson tyckte att de hade nog med material för att kunna motbevisa före­taget i Vållandenämnden.

– Första gången trodde jag att det skulle beviljas, men tyvärr avslog de prövningen, säger Christer Eriksson.

Indexator var inte ansvarigt för hennes sjukdom, de hade inte agerat vårdslöst, ansåg nämnden.

Jaana Isaksson var chockad.

– Många arbetsgivare erkänner direkt att de har varit försumliga eller inte haft tillräckliga kunskaper. Medan andra företag inte tycker att de har varit försumliga, säger Christer Eriksson.

– Det knepiga här var att företaget tidigare hade fått ett pris för sitt arbetsmiljöarbete. Det här skulle i vissa avseenden kunna fläcka det priset.

Efter avslaget tog de kontakt med LO-TCO Rättsskydd, fackets juridiska byrå. Kanske kunde de hjälpa Jaana Isaksson att driva ärendet?

Nej.

– Jag kände mig maktlös, säger hon.

För henne var det särskilt viktigt att få rätt i Vållandenämnden. Ett bifall skulle betyda att hon fick ytterligare ersättning. Och kanske viktigaste av allt: ett erkännande, svart på vitt.

Men bevisen var inte starka nog. Pappershögen med bevismaterial var redan stor, men för att hon skulle ha en chans måste den växa ytterligare.

Nu fanns inga andra alternativ för henne och Christer Eriksson: de var tvungna att återigen driva ärendet själva.

Jaana Isakssonsarbetskamrater sammanställde ett dokument om arbetsmiljön på Indexator till Vållandenämnden, och bifogade en enkät om hud- och luftvägsproblem på företaget. Den genomfördes av IF Metalls skyddsombud och HR-avdelningen i början av 2017.

Det visade sig att många på Indexator hade upplevt liknande besvär. Av 34 tillfrågade personer svarade 15 personer att de haft problem med huden eller luftvägarna: stickningar, torra och svidande ögon efter en arbetsdag, kliande utslag, brännande känsla i ansiktet, slem i luftvägarna, nästäppa och en kärv känsla i halsen i närheten av skärvätskan.

Bilden bekräftades av Kent-Erik Mattsson, IF Metall-klubbens ordförande och huvudskyddsombud. Jaana Isaksson hade arbetat vid ett av de områden som under lång tid hade haft ”enorma bekymmer” med stillastående luft, skrev han till Vållandenämnden. Han var övertygad om att den bristfälliga ventilationen hade ­spelat en stor roll för hennes bekymmer.

– Men företaget har vidtagit många åtgärder. De har satsat på att förbättra ventilationen och på att följa upp den. I dag har vi en riktigt bra inomhusmiljö, i alla fall utifrån vad vi kan mäta och vad vi kan känna, säger han.

Trots förbättringsarbetet som påbörjats efter att Jaana Isaksson blev sjuk ansåg inte företaget att arbetsmiljön var orsaken till hennes besvär. De var orubbliga också andra gången som hennes fall togs upp i Vållandenämnden.

– Jag har varit i kontakt med dem många gånger. Men jag känner inte att jag har fått någon respons eller gehör. Ofta har jag känt att jag har velat ge upp, säger Jaana Isaksson.

– Men det är ett jävlar anamma i mig som har fått mig att driva på. Jag ger inte upp. Jag vet att de har så fel och att jag har så rätt.

Ett år efter det första avslaget skulle det avgöras. Nu skulle nämnden ännu en gång ta ställning till bevismaterialet. Jaana Isaksson hoppades på det bästa. Tre år efter att hon hade blivit sjuk, tog nämnden sitt slutgiltiga beslut.

Hon fick rätt.

Hennes sjukdom, skrev nämnden, hade orsakats av arbetsgivarens vårdslöshet. Att företaget hade bättrat sig var inte en ursäkt.

– Jag pratade med en kvinna på Afa. Hon sa att det var solklart, att det aldrig fanns någon tvekan. Det var så stark bevisning, säger Jaana Isaksson.

– Och samma dag som jag fick veta det åkte vi till Kroatien. Det var så starkt, alltså vilken känsla. Jag bara skrek rätt ut, det var glädje. Ett erkännande – till slut.

Dagens Arbete har vid tre tillfällen bett om en intervju med Indexators vd Gunnar Bålfors. Han har tackat nej. I ett mejl svarar han:

”Indexator kommenterar inte enskilda personalärenden. Gällande Indexators generella arbete med arbetsmiljö är vi certifierade enligt OHSAS 18001 (arbetar med certifiering enligt ISO 45000) och vi bedriver ett systematiskt arbetsmiljöarbete med ambitionen att leva upp till lagar, avtal och certifieringskrav.”

Sjukdomen gör sig påmind när Jaana Isaksson minst anar det. Parfym klarar hon inte längre av. Tidningar, trycksvärta, datorer, avgaser – kanske reagerar kroppen och säger ifrån. Hon vet aldrig när eller på vad.

– Jag får kanske leva med det här för all framtid. Man tror ju inte att man ska bli sjuk av att gå till sin arbetsplats, men jag har fått men för livet. De har tagit mycket ifrån mig, säger hon.

– Det jag har tyckt har varit roligt, som träningen, har jag fått försaka.

I dag är hennes besvär inte lika påtagliga, men de är fortfarande ett stort bekymmer. Hon har ett nytt jobb, arbetar 60 procent – mer orkar hon inte.