”Det handlar tamejfan om vår överlevnad”

Debatt ”Ska vi som tvingas resa längst, vi som jobbar mest, med de sämst betalda yrkena stå för allt?” Carl Hällströmer, brevbärare och deltagare i Bensinupproret, svarar Kennet Bergqvist om bensinpriser och nedmontering av samhällsservice i glesbygd.

Det var inte enklare förr och faktum är att det är ännu värre nu. Precis som Kennet Bergqvist gör i sin krönika så tillåter jag mig att börja med slutsatsen. Att påstå att bensinupproret är ett lyxuppror bevisar bara en av två saker. Antingen har man inte begripit vad det handlar om, eller så har man ett annat syfte. Jag återkommer till det senare, men först några ord om min barndom.

Vi växte upp under ungefär samma tid, du och jag. Jag föddes i början av 80-talet och växte upp i Smedjebacken, en liten bruksort i södra Dalarna. Vi hade inte bara en utan flera grundskolor ”nere på byn” och gymnasium i grannkommunen Ludvika. Vi hade affärer, vi hade arbetsförmedling, poliskontor, postkontor, blomsterhandel, leksaksaffär, frisörer och begravningsbyråer. På den punkten hade jag nog tillgång till mer än du, och förmodligen mer än många andra i vårt avlånga land, åtminstone vad gäller samhällsservice. Knäckpunkten här är dock det lilla ordet ”hade”.

Poliskontor: neddraget. Postkontor: borta. Arbetsförmedling: nedlagt. Leksaksaffär: konkurs. Hälften av matvarubutikerna: stängda. Rivna. Begravningsbyråerna och frisörerna är de som hållit ut längst. Under bostadsakutens år passade man också på att riva stora delar av hyresbeståendet, främst de lägenheter som lämpligt nog låg närmast den stora (och i princip enda) arbetsgivaren.

När du satt på bönehuset och spelade Drakborgen, satt jag förmodligen på någon kamrats vind och målade tennfigurer eller spelade rollspel. Det var sånt vi gjorde på den tiden och självklart var det, precis som du skriver okomplicerat. Jag spelade också NES, och pumpade Guns ’n Roses. Fattade inte särskilt mycket av omvärlden.

Du säger att det var enklare då, men du har fel. Vi trodde att det var enklare. Faktum är väl ändå att vi måste haft en skyddad uppväxt, både du och jag, för när jag frågar min mor i dag får jag en helt annan historia.

Det vi bevittnat under de sista trettio åren är en närmast total nedmontering av viktiga samhällsinstitutioner och en liberalisering av samhället.

1980, när min storebror var nyfödd arbetade hon som undersköterska på Säters sjukhus. Varje dag pendlade hon de sex milen tur och retur och för detta betalade hon ungefär 345 kronor i månaden. Samtidigt tjänade hon 3300 kronor och fick ett barnbidrag på 750.

Kostnaden för att överhuvudtaget kunna arbeta var alltså ungefär 8,5 procent av hennes disponibla inkomst. Naturligtvis måste vi också bo någonstans, och den trerummare vi hade kostade ungefär 600 kronor i månaden. För övrigt en av de som sedan revs, men det är ett sidospår. Sammantaget landade det grundläggande bensinkalaset på cirka 10 procent av inkomsten om man också kalkylerar med bostadskostnaden.

Jag skriver kalas, för det är väl det du anser att det var, när du kallar bränslepris för en lyxfråga?

Det var kämpigt redan 1980, och jag vet att både min mor och far gjorde enorma uppoffringar för att vi skulle slippa möta allt slit och vedermödor, för att vi skulle ha en fin barndom.

Detta tionde har ökat med närmare 60 procent, och utgör idag cirka 16 procent av undersköterskans inkomster. Här är jag också snäll, för visst kan man lägga till andra inkomster; bostadsbidrag, föräldrapenning etcetera, faktum är att dessa också är sänkta kontinuerligt fram till i dag.

Kostnaden är alltså ännu högre för min mors moderna motsvarighet. Sannolikt tvingas hon också pendla betydligt mer.

Det vi bevittnat under de sista trettio åren är en närmast total nedmontering av viktiga samhällsinstitutioner och en liberalisering av samhället. Jag växte upp i en tid som präglats av försvinnanden, och detta har naturligtvis drabbat alla. Både då och nu. Jag kan känna både sorg och förtvivlan, men när du sitter fram din dator och kallar ett drägligt liv för lyx, ja då blir jag heligt förbannad!

Försvinnandets och nedmonteringens politik har ökat kraven på arbetaren, på undersköterskan, på läraren, ja på alla som idag tvingas till att pendla för att överhuvudtaget kunna försörja sig, vilket också spiller över på barnen. Det sägs ju att man arbetar för att leva, och lägger man därtill kostnaden för det, för skojs skull den numera välkända men förljugna bilden av glasspriset, så inser man vad det egentligen handlar om.

Marginalerna för att leva ett gott liv i Sverige har för väldigt många människor minskat, och om man som du dömer ut en kamp för att ändra detta så har man siktet inställt mot människans väl och ve. När du säger att bensinupproret är en lyx, säger du egentligen att människan skall leva för att arbeta.

Det må vara att en sänkning av bensinpriset ter sig som ett hot mot andra värden. Klimathotet hänger över oss och klimatstrejker ses som en (mer eller mindre) legitim kamp mot detta. Är det då verkligen så att bensinpriset bidrar till miljön?

Nej, det har visat sig gång efter annan, att vi som pendlar, inte gör det för nöjes skull utan för att vi måste. Är det verkligen undersköterskan som ska betala för klimatomställningen? Ska vi som tvingas resa längst, vi som jobbar mest, med de sämst betalda yrkena stå för allt?

Självklart är det lätt att påstå att det är bilburna vita män, som lyxar till det. De som åker dyr bil och skoter fram och tillbaka måste ju vara bovarna i dramat. Men helt ärligt, inte en enda av de jag talar om skulle ens förmå sig drömma om bilar för 300 000 kronor. Du insåg snart, skriver du, att det inte gick att tjata sig till ett Nintendo på 80-talet. Nej, och lika lite glider vi runt i lyxbilar idag.

Alla måste självklart skära ned på sina transporter, och om du bara visste hur mycket vi hellre skulle slippa köra bil. Hur mycket vi tjatar på att återuppbygga landet. Men lika lite som dina föräldrar lyssnade på detta, lyssnar nu riksdag och regering. Det vet vi, men tjatar ändå. Det handlar tamejfan om vår överlevnad.

Du säger att man ska tänka på T-T-T, “tänk-tryck-tala, men herregud, när ropar du att det är lyxigt att transportera matkassar från Stockholm till välbärgade medborgare i landsbygdstätorterna? Var är dina rop på att industrin skall minska sina utsläpp? Var är din klagan över företagens lagerhållning på vägarna? Var är kampen mot centralisering av produktion och samhällstjänster? Var är din kamp för Sveriges största yrkeskår, undersköterskorna?

Sist men inte minst, var är din kamp för dagens pojkar och flickor, som inget hellre vill än att kunna sitta och spela rollspel, precis som vi, utan tanke på föräldrarnas slit? Det är trots allt det kampen handlar om, och bensinupproret är en del i detta. Det du verkar vilja är att vi ska skita i vilket. Nej, vi säger sänkt bensinpris, eller höjda reallöner, för drägliga liv!

Kamratliga hälsningar
Carl Hällströmer
brevbärare och deltagare i Bensinupproret

”Bensinupproret är ett lyxuppror”