Industriarbetarnas tidning

Vulkrök – bortglömt risk i gummi­industrin

12 juni, 2019

Skrivet av

Bortglömd risk Gummibranschen har en mörk historia. Men nu är arbetsmiljön bättre. Eller? Ingen vet vad gummiröken innehåller, så arbetarna har hittat egna sätt att skydda sig.

VULKRÖK

Röken är en komplex blandning av olika ämnen och kemikalier. Endast en del av vulkrökens komponenter har kunnat identifieras. Forskare menar att det i dag finns bättre möjligheter att försöka sätta gränsvärden för vulkrök.

Färre kemikalier

I dag används mindre bly, kadmium, zink och klorerade lösningsmedel. Högaromatiska oljor (HA-oljor) är utfasat hos flera företag. 2007 infördes EU:s kemikalieförordning Reach som innebär att företag ska riskbedöma och redovisa hur ämnena kan hanteras säkert.

Patrik Holmgren håller andan. När gummipressen öppnas brukar han göra det. Vit vulkrök, som bildas vid upphettning av gummi, pyser ut. Kåporna runt maskinen och luftutsugen fångar upp det mesta av röken. Resten skingras i lokalen och ligger sedan som en tunn dimma under lysrören.

I 13 år har han arbetat på Metso Sweden AB i Ersmark, Skellefteå. Han vet inte om det hjälper att hålla andan precis när de första puffarna av rök frigörs från gummipressen. Men han hoppas. Att hålla andan har blivit ett sätt att skydda sig.

Ett annat sätt är att gå undan, förklarar hans arbetskompis, skyddsombudet Lars
Öhlund.

– Vi betraktar röken som hälsofarlig och går ifrån i tio minuter när pressarna öppnas, så att det hinner ryka av. Vi får hålla reda på varandra så att ingen går fram för tidigt och utsätter sig för exponering, säger Lars Öhlund.

Likadant låter det i flera av gummifabrikerna runt om i landet som Dagens Arbete har kontaktat. I Skåne, Halland, Jönköpings län och Västerbotten: ”När pressarna öppnas går vi iväg och väntar i tio till femton minuter tills röken lagt sig.” ”Det är en ren överlevnadsinstinkt, att vända bort huvudet.”

Det är som en oskriven regel. Och nyanställda tar efter.

Många arbetare inom gummiindustrin exponeras dagligen för inomhusluft som innehåller rök från upphettat gummi.

Röken består av hundratals ämnen, varav några kan ge upphov till cancer, luftvägssjukdomar och hjärt-kärlsjukdomar.

I dag finns inte något krav på hur ofta arbetsgivaren ska mäta inomhusluften, bara att de ska se till att exponeringen för skadliga ämnen är så låg som möjligt för de anställda.

Men hur kan de göra det, när de inte vet vad luften innehåller och när flera av företagen inte mäter luften regelbundet?

Svaren ska visa sig variera.

På Trelleborg Sealing Solution AB i Ersmark mätte man senast för fyra år sedan. I Skåne, på Trelleborg AB, uppger de, att de regelbundet gör mätningar av inomhusluften.
Men vill inte lämna ut resultatet på mätningarna till Dagens Arbete.

På Metso Sweden AB utanför Skellefteå gjordes en mätning av inomhusluften senast för sju år sedan.

Jaana Valkonen suckar. Hur kan det vara möjligt att man fortfarande inte har bättre koll? Hon minns hur lukten av bränt gummi stack i näsan när hennes pappa Eino Valkonen kom hem efter en arbetsdag i Viskafors gummifabrik utanför Borås på 80-
talet. Han var täckt av svart sot. Hon kommer ihåg när hennes mamma oroligt frågade om han verkligen skulle gå till jobbet – han mådde ju så dåligt. ”Jag har en spann jämte mig som jag kan kräkas i”, svarade hennes pappa. Han stod vid gummipressen, kräktes och jobbade.

Han hade arbetat på fabriken sedan 1968. Man skulle göra rätt för sig och maten på bordet skulle betalas.

Arbetarna i fabriken blandade kemikalier för hand, saknade ventilation och stod dagligen med huvudet i gummiröken. Precis som i flera andra gummifabriker under tidigt 80-tal då däcktillverkningen dominerat branschen i 30 år.

Det var också då flera larm kom om att arbetare inom gummiindustrin blev svårt sjuka.
I Viskafors krävde facket att arbetsgivaren skulle vidta åtgärder. Efter muntliga löften om att en ny fabrik skulle byggas backade facket. Men det blev aldrig någon ny fabrik.

Arbetsgivarna borde skämmas för att de inte tog arbetsmiljön på allvar.

Eino Valkonen fick första cancern 1985, i matstrupen. Han opererades och återgick till arbetet. Jaana Valkonen hörde aldrig sin pappa klaga. Efter sju år kom cancern tillbaka. Han orkade inte en gång till.

Jaanas bror hittade honom i hallen. Han hängde från taket.

– Arbetsgivarna borde skämmas för att de inte tog arbetsmiljön på allvar. Det är så många familjer som förlorat sina nära och det kanske inte hade behövt hända. Mina barn hade kanske haft en morfar i dag, säger Jaana Valkonen.

Hösten 1992 var det bråttom. Den nytillträdda borgerliga regeringen hade beslutat att lagen om arbetsskadeförsäkring skulle ändras. Det skulle bli svårare att få en skada godkänd som arbetsskada.

I sista stund grep fackförbundet Fabriks in och uppmanade alla avdelningar att granska sina cancerfall bland medlemmarna i syfte att kartlägga och anmäla cancerfall som orsakats av kemikalier i gummiindustrin.

Omkring 300 skador anmäldes varav cirka 160 var cancerfall. Det rörde sig om olika former av cancer som leukemi, lungcancer och cancer i urinblåsan. Ett 50-tal av fallen kom från Viskafors. Flera erkändes som arbetsskador. Men långt ifrån alla.

Pauli Kuitunen tittar ut över industriområdet i Viskafors. Taket har rasat in i den gamla industribyggnaden och hålet gapar som ett öppet sår i gummifabriken.

– Det är för jävligt! Att människor i dag fortfarande betalar priset för den dåliga arbetsmiljön som var då.

Han var en av dem som försökte hjälpa drabbade och anhöriga i sin roll som ombudsman för Industrifacket och regionalt skyddsombud i Borås. Ibland funderar han över hur de som var ansvariga för fabriken kan sova om nätterna efter allt de ställt till med.

– Alla visste vad som hände på fabriken och hur folk mådde. Ingen kan säga att de inte visste. Men lönsamheten var viktigare än människan.

– Vi får aldrig glömma vad som har hänt, då missar vi problemen som finns framför oss i dag, säger Pauli Kuitunen.

I dag är det oklart var anmälningarna, personalregistren, läkarintygen, rapporterna och den övriga dokumentationen från gummiprojektet finns.

Har vi glömt? En som funderat på det är Margareta Littorin, tidigare överläkare på Arbets- och miljömedicin vid Lunds universitet. Hon var en av åtta forskare som försökte ta reda på hur exponeringen såg ut för 16 år sedan. Det är senast ett omfattande försök gjorts för att utreda exponering för arbetare inom gummiindustrin.

– Vi kunde konstatera att arbetare exponerades för giftiga kemikalier. Vi kunde inte se att de undersökta arbetarna hade större risk att drabbas av cancer. Men uppföljningstiden var för kort, dessutom delades de anställda inte upp efter avdelning eller arbetsuppgift vilket hade kunnat avslöja risker i vissa situationer.

Hon säger att hålla andan och gå undan inte hjälper eller ger tillräckligt skydd.

– Rök som inte fångas upp sprider sig i lokalen vilket gör att det blir en låg exponering under hela dagen.

Mätningar som företagen gör visar ofta bara nivåer av partiklar och det tycker hon är en svaghet.

– De visar sällan ämnen och typ av partiklar i röken. Man ser heller inte hur arbetarna påverkas av det som finns i luften eller det man tar upp genom huden.

Vi vet att röken är komplex och innehåller cancerframkallande ämnen, därför måste man arbeta för att minska exponeringen

Marianne Walding, sakkunnig om kemiska arbetsmiljörisker, på Arbetsmiljöverket.

2012 fastslog internationella cancerinstitutet IARC i Lyon, riskerna med att arbeta i gummiindustrin: ”Bevisen är starka för ökad risk för leukemi och att utveckla cancer i mage, lungor, lymfkörtel, urinblåsan för arbetare i gummiindustrin.” ”Man kan också se en ökad risk för cancer i matstrupe, struphuvud och prostata.”

Trots det saknas gränsvärden i Sverige för flera hälsofarliga ämnen som förekommer i inomhusluften i gummifabriker. En blind fläck är vulkrök, rök från upphettat gummi.

– Vi har inte några gränsvärden för vulkrök. Vi har inte resurser att ta fram gränsvärden för allt. Vi vet att röken är komplex och innehåller cancerframkallande ämnen, därför måste man arbeta för att minska exponeringen, säger Marianne Walding, sakkunnig om kemiska arbetsmiljörisker, på Arbetsmiljöverket.

Frågar du en arbetare i gummiindustrin i dag vad den största skillnaden mellan att arbeta i branschen nu och då är så svarar flera, ”klockan på väggen”. För 30 år sedan skymdes den av rök och sot. I dag syns klockan tydligt och röken har blivit en tunn dimma. Gummiföretagen har arbetat med att få bort flera kemikalier, ventilationen är bättre och de flesta maskiner har luftutsug.

– Men vi vet i dag inte vad röken innehåller eller vad arbetarna inom gummi-
industrin exponeras för. Nya studier skulle behövas, säger Margareta Littorin.

Platschefen: ”Vi anser att hälsoeffekterna är små”

På Metso Sweden AB i Ersmark mätte man inomhusluften för sju år sedan.

Varför mäter ni inte inomhusluften?

– Tidigare mätningar som vi gjort på till exempel vulkröken för utsläpp i luft har legat under detektionsnivåerna. Då mätte vi den koncentrerade röken som dras ut i utsuget i gummipressen, säger Camilla Ulander, platschef Metso i Ersmark.

Mätningarna som hon hänvisar till gjordes i annat syfte än för arbetsmiljön, berättar hon.

Kan man då använda sig av resultat från den mätningen för att säkra arbetsmiljöns inomhusluft?

– Vi anser inte att halterna i inomhusluften kan vara högre än det koncentrerade utsläppet.

Betraktar ni vulkröken som hälsofarlig?

– Jag skulle inte säga att den är ofarlig. Men vi anser att hälsoeffekterna är små om man jobbar enligt de rutiner vi har med att öppna pressen med stängda luckor och låta det ryka av innan den töms. Det finns också ventilationsmasker för de anställda som känner sig oroliga.

Vet ni om att era anställda håller andan?

– Den informationen har jag inte fått. Det är inte rimligt att det ska behöva vara så, säger Camilla Ulander.

Efter att Dagens Arbete uppmärksammat inomhusluften för gummiarbetare har nu arbetsgivaren Metso Sweden AB i Ersmark bestämt sig för att utreda om man ska göra mätningar av partikelnivåer i inomhusluften.

 

130 år av gummiindustri

 

1890

De första gummifabrikerna startade: Skandinaviska Gummi AB i Viskafors och Helsingborgs Gummifabriks AB. Senare på 1890-talet grundade Svenska Gummifabriks AB i Gislaved och Ryska Gummifabriks AB i Malmö. Där tillverkades galoscher och andra gummiskor.

1896

Första cykelringsfabriken startade i Trelleborg, AB Velox, som 1905 ombildades till Trelleborgs Gummifabriks AB. Trelleborg specialiserade sig på industrigummi och fordonsringar. Helsingborgsfabriken producerade gummiskor av märket Tretorn.

1938

Amerikanska Good-year uppförde en fabrik i Norrköping, och Viskaforsfabriken byggdes om för däckproduktion 1939.

1939

Andra världskriget innebar, liksom det första, ett kraftigt avbräck för importen av rågummi till Sverige. Ansträngningar gjordes för att ta fram syntetiskt gummi. Den tekniska utvecklingen ökade gummits användbarhet på allt fler områden.

1946

Produktionen av däck och slangar översteg definitivt fotbeklädnader i tillverkningsvärde. Däcktillverkningen fortsatte öka fram till mitten av 1960-talet.

 

1970

Över 15 000 människor sysselsattes i svensk gummiindustri. Introduktionen av stålradialdäcken blev inledningen till den utdragna ”bildäckskrisen”, som under 1970-talet fördjupades av oljekris.

1975

Tre av de stora tillverkarna – Trelleborg, Goodyear och Firestone, lägger ned produktionen av bildäck mellan 1975 och 1981. Goodyear slog igen sin Norrköpingsfabrik 1981. Viskafors avvecklades hösten 1990.

1996

Cirka 6 200 personer arbetade på 79 arbetsställen inom gummiindustrin.

2002

Däcktillverkningen i Gislaved avvecklades, som då var enda producenten av bildäck i Sverige.

2019

Cirka 4 000 personer uppskattas arbeta inom gummiindustrin i Sverige.

2019

Nu dominerar industrigummi och gummitillverkning till den inhemska biltillverkningen. I en modern bil räknar man med att det ingår över tusen gummidetaljer.

Kommentera

Håll dig till ämnet och håll en god ton. Det kan dröja en stund innan din kommentar publiceras. Dela gärna artikeln så kan fler delta i debatten! E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

This site is protected by reCAPTCHA and the Google Privacy Policy and Terms of Service apply.

Du kanske också vill läsa…

Hur har du det på jobbet under pandemin?

Hur har du det på jobbet under pandemin?

Alla jobbar hemma, eller? Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek vill få en bredare bild av hur vi har det under pandemin. Därför efterlyser de fler berättelser från de som jobbar inom LO:s område.

Oro, tristess – och lättare att delta i viktiga möten

Oro, tristess – och lättare att delta i viktiga möten

Dagens Arbete hörde av sig till tre av dem vi mötte under pandemins början. Vad har påverkat mest under coronaåret?

Fackförbunden: Så kan vi motverka belastnings­skador

Fackförbunden: Så kan vi motverka belastnings­skador

Arbetsmiljö Ett regelverk som gör det lättare att få arbetsskador godkända, fler ergonomi-skyddsronder, mer varierade uppgifter och tid att använda de hjälpmedel som finns. Det efterlyser tre arbetsmiljöansvariga på IF Metall, GS och Pappers. Angelika Lang, IF Metall: Måste bli lättare att få skadan godkänd Problemet med belastningsskador är mer utbrett än vad statistiken visar, […]

Mindre belastnings­skador med ett knapptryck

Mindre belastnings­skador med ett knapptryck

Den automatiska tvätten har sparat axlar på Atlas industrial print i Motala.

Han har gått 75 fackliga utbildningar

Han har gått 75 fackliga utbildningar

Skyddsombudet Momodou Lamin Sanneh har 75 fackliga utbildningar i bagaget. Men han är fortfarande hungrig på kunskap.

”Jag lägger mig i lite överallt”

”Jag lägger mig i lite överallt”

Möte med Jobbet på Berendsens tvätteri i Ockelbo ska bli roligare och mer varierat. Marianne Sund leder ett projekt för att arbetskamraterna ska hålla hela arbetslivet. Redan för några år sedan gjordes ett försök att införa rotation mellan arbetsuppgifter på tvätteriet, men den gången gick projektet i baklås. − Jag tror att det gick för […]

Schystare säkerhet på sågen

Schystare säkerhet på sågen

Iaktta och prata – utan pekpinnar. Så hjälper anställda på SCA:s sågverk i Rundvik varandra att välja säkra beteenden framför osäkra.

Virtuell värld skyddar montörer

Virtuell värld skyddar montörer

VR-glasögon och smarta kläder ska förhindra att du blir skadad på jobbet.

Stora arbetsmiljörisker på tunga industrier

Stora arbetsmiljörisker på tunga industrier

Nio av tio tunga industrier har brister i arbetsmiljön. Det konstaterar Arbetsmiljöverket efter inspektioner av 480 kemi- och processintensiva företag.

Verktyg med gummi skyddar montörerna

Verktyg med gummi skyddar montörerna

Vibrationsskador har länge plågat svenska industriarbetare. Men kanske finns en enkel lösning? På Volvo i Arvika pågår ett forskningsprojekt för att ta fram verktyg som inte skadar montörerna.

Sjuka Samhall

Samhall får i år 6,6 miljarder kronor från staten för att utveckla människor med funktionsnedsättningar. De väljer medarbetare som klarar det hårda arbetet ute hos kunderna. Andra sorteras bort. Unga funktionshindrade hamnar utanför arbetslivet.

Unga slås ut – platsar inte på Samhall

Statskontoret slog larm för flera år sedan – fel personer slussas till Samhall. Men ingenting har hänt. Unga med funktionsnedsättning hamnar utanför arbetslivet.
De sociala företagen som tar emot människor med svåra funktionshinder har svårt att klara konkurrensen med statliga Samhall.

”Jag dög inte åt Samhall”

Hos Anna Ytell i Hudiksvall jobbar människor som sorterats bort. Ingen av dem har ens fått frågan om att få komma till Samhall.

Arbetsförmedlare: Samhall ska i princip ha friska människor

Arbetsförmedlare vittnar om att Samhall styr, mer än vad det statliga bolaget självt hävdar.
”Många inskrivna är överhuvudtaget inte aktuella för Samhall, för Samhall tar inte emot dem”, säger en arbetsförmedlare.

Underbemanning tär på Samhalls personal

Samhall i Karlstad har varit framgångsrikt att vinna kunder. Men personalen räcker inte till. Varje morgon träffas driftledarna för att få ihop folk till alla uppdragen. ”Vi bara kör”, säger Robert Hallstensson.

Dagens Arbete granskar Samhall

Statsägda Samhall får miljarder varje år för att utveckla människor med funktionshinder. Men idag styr affärerna.
Kunden är i fokus och medarbetarnas hälsa sätts på spel, särskilt under pandemin. Många är rädda. Men flera väljer nu att vittna.

Samhall struntar i smittan

Människor i riskgrupp städar ­äldreboenden, mat­affärer och gym. Utan skydd. De trängs på bussar och i små fikarum. Samhalls städare glömdes bort under pandemin.

Dags att agera, närings­ministern

Helle Klein: ”Det sociala företaget blev ett vinstjagande bemanningsbolag som förstör både människor och marknad.”

HR styr allt men slipper ta ansvaret

Dagens Arbetes Elinor Torp om en yrkesgrupp som bestämmer allt mer, utan att behöva stå till svars. Det visar sig inte minst i granskningen av Samhall.