Vulkrök – bortglömt risk i gummi­industrin

Bortglömd risk Gummibranschen har en mörk historia. Men nu är arbetsmiljön bättre. Eller? Ingen vet vad gummiröken innehåller, så arbetarna har hittat egna sätt att skydda sig.

Patrik Holmgren håller andan. När gummipressen öppnas brukar han göra det. Vit vulkrök, som bildas vid upphettning av gummi, pyser ut. Kåporna runt maskinen och luftutsugen fångar upp det mesta av röken. Resten skingras i lokalen och ligger sedan som en tunn dimma under lysrören.

I 13 år har han arbetat på Metso Sweden AB i Ersmark, Skellefteå. Han vet inte om det hjälper att hålla andan precis när de första puffarna av rök frigörs från gummipressen. Men han hoppas. Att hålla andan har blivit ett sätt att skydda sig.

Ett annat sätt är att gå undan, förklarar hans arbetskompis, skyddsombudet Lars
Öhlund.

– Vi betraktar röken som hälsofarlig och går ifrån i tio minuter när pressarna öppnas, så att det hinner ryka av. Vi får hålla reda på varandra så att ingen går fram för tidigt och utsätter sig för exponering, säger Lars Öhlund.

Likadant låter det i flera av gummifabrikerna runt om i landet som Dagens Arbete har kontaktat. I Skåne, Halland, Jönköpings län och Västerbotten: ”När pressarna öppnas går vi iväg och väntar i tio till femton minuter tills röken lagt sig.” ”Det är en ren överlevnadsinstinkt, att vända bort huvudet.”

Det är som en oskriven regel. Och nyanställda tar efter.

Många arbetare inom gummiindustrin exponeras dagligen för inomhusluft som innehåller rök från upphettat gummi.

Röken består av hundratals ämnen, varav några kan ge upphov till cancer, luftvägssjukdomar och hjärt-kärlsjukdomar.

I dag finns inte något krav på hur ofta arbetsgivaren ska mäta inomhusluften, bara att de ska se till att exponeringen för skadliga ämnen är så låg som möjligt för de anställda.

Men hur kan de göra det, när de inte vet vad luften innehåller och när flera av företagen inte mäter luften regelbundet?

Svaren ska visa sig variera.

På Trelleborg Sealing Solution AB i Ersmark mätte man senast för fyra år sedan. I Skåne, på Trelleborg AB, uppger de, att de regelbundet gör mätningar av inomhusluften.
Men vill inte lämna ut resultatet på mätningarna till Dagens Arbete.

På Metso Sweden AB utanför Skellefteå gjordes en mätning av inomhusluften senast för sju år sedan.

Jaana Valkonen suckar. Hur kan det vara möjligt att man fortfarande inte har bättre koll? Hon minns hur lukten av bränt gummi stack i näsan när hennes pappa Eino Valkonen kom hem efter en arbetsdag i Viskafors gummifabrik utanför Borås på 80-
talet. Han var täckt av svart sot. Hon kommer ihåg när hennes mamma oroligt frågade om han verkligen skulle gå till jobbet – han mådde ju så dåligt. ”Jag har en spann jämte mig som jag kan kräkas i”, svarade hennes pappa. Han stod vid gummipressen, kräktes och jobbade.

Han hade arbetat på fabriken sedan 1968. Man skulle göra rätt för sig och maten på bordet skulle betalas.

Arbetarna i fabriken blandade kemikalier för hand, saknade ventilation och stod dagligen med huvudet i gummiröken. Precis som i flera andra gummifabriker under tidigt 80-tal då däcktillverkningen dominerat branschen i 30 år.

Det var också då flera larm kom om att arbetare inom gummiindustrin blev svårt sjuka.
I Viskafors krävde facket att arbetsgivaren skulle vidta åtgärder. Efter muntliga löften om att en ny fabrik skulle byggas backade facket. Men det blev aldrig någon ny fabrik.

Arbetsgivarna borde skämmas för att de inte tog arbetsmiljön på allvar.

Eino Valkonen fick första cancern 1985, i matstrupen. Han opererades och återgick till arbetet. Jaana Valkonen hörde aldrig sin pappa klaga. Efter sju år kom cancern tillbaka. Han orkade inte en gång till.

Jaanas bror hittade honom i hallen. Han hängde från taket.

– Arbetsgivarna borde skämmas för att de inte tog arbetsmiljön på allvar. Det är så många familjer som förlorat sina nära och det kanske inte hade behövt hända. Mina barn hade kanske haft en morfar i dag, säger Jaana Valkonen.

Hösten 1992 var det bråttom. Den nytillträdda borgerliga regeringen hade beslutat att lagen om arbetsskadeförsäkring skulle ändras. Det skulle bli svårare att få en skada godkänd som arbetsskada.

I sista stund grep fackförbundet Fabriks in och uppmanade alla avdelningar att granska sina cancerfall bland medlemmarna i syfte att kartlägga och anmäla cancerfall som orsakats av kemikalier i gummiindustrin.

Omkring 300 skador anmäldes varav cirka 160 var cancerfall. Det rörde sig om olika former av cancer som leukemi, lungcancer och cancer i urinblåsan. Ett 50-tal av fallen kom från Viskafors. Flera erkändes som arbetsskador. Men långt ifrån alla.

Pauli Kuitunen tittar ut över industriområdet i Viskafors. Taket har rasat in i den gamla industribyggnaden och hålet gapar som ett öppet sår i gummifabriken.

– Det är för jävligt! Att människor i dag fortfarande betalar priset för den dåliga arbetsmiljön som var då.

Han var en av dem som försökte hjälpa drabbade och anhöriga i sin roll som ombudsman för Industrifacket och regionalt skyddsombud i Borås. Ibland funderar han över hur de som var ansvariga för fabriken kan sova om nätterna efter allt de ställt till med.

– Alla visste vad som hände på fabriken och hur folk mådde. Ingen kan säga att de inte visste. Men lönsamheten var viktigare än människan.

– Vi får aldrig glömma vad som har hänt, då missar vi problemen som finns framför oss i dag, säger Pauli Kuitunen.

I dag är det oklart var anmälningarna, personalregistren, läkarintygen, rapporterna och den övriga dokumentationen från gummiprojektet finns.

Har vi glömt? En som funderat på det är Margareta Littorin, tidigare överläkare på Arbets- och miljömedicin vid Lunds universitet. Hon var en av åtta forskare som försökte ta reda på hur exponeringen såg ut för 16 år sedan. Det är senast ett omfattande försök gjorts för att utreda exponering för arbetare inom gummiindustrin.

– Vi kunde konstatera att arbetare exponerades för giftiga kemikalier. Vi kunde inte se att de undersökta arbetarna hade större risk att drabbas av cancer. Men uppföljningstiden var för kort, dessutom delades de anställda inte upp efter avdelning eller arbetsuppgift vilket hade kunnat avslöja risker i vissa situationer.

Hon säger att hålla andan och gå undan inte hjälper eller ger tillräckligt skydd.

– Rök som inte fångas upp sprider sig i lokalen vilket gör att det blir en låg exponering under hela dagen.

Mätningar som företagen gör visar ofta bara nivåer av partiklar och det tycker hon är en svaghet.

– De visar sällan ämnen och typ av partiklar i röken. Man ser heller inte hur arbetarna påverkas av det som finns i luften eller det man tar upp genom huden.

Vi vet att röken är komplex och innehåller cancerframkallande ämnen, därför måste man arbeta för att minska exponeringen

Marianne Walding, sakkunnig om kemiska arbetsmiljörisker, på Arbetsmiljöverket.

2012 fastslog internationella cancerinstitutet IARC i Lyon, riskerna med att arbeta i gummiindustrin: ”Bevisen är starka för ökad risk för leukemi och att utveckla cancer i mage, lungor, lymfkörtel, urinblåsan för arbetare i gummiindustrin.” ”Man kan också se en ökad risk för cancer i matstrupe, struphuvud och prostata.”

Trots det saknas gränsvärden i Sverige för flera hälsofarliga ämnen som förekommer i inomhusluften i gummifabriker. En blind fläck är vulkrök, rök från upphettat gummi.

– Vi har inte några gränsvärden för vulkrök. Vi har inte resurser att ta fram gränsvärden för allt. Vi vet att röken är komplex och innehåller cancerframkallande ämnen, därför måste man arbeta för att minska exponeringen, säger Marianne Walding, sakkunnig om kemiska arbetsmiljörisker, på Arbetsmiljöverket.

Frågar du en arbetare i gummiindustrin i dag vad den största skillnaden mellan att arbeta i branschen nu och då är så svarar flera, ”klockan på väggen”. För 30 år sedan skymdes den av rök och sot. I dag syns klockan tydligt och röken har blivit en tunn dimma. Gummiföretagen har arbetat med att få bort flera kemikalier, ventilationen är bättre och de flesta maskiner har luftutsug.

– Men vi vet i dag inte vad röken innehåller eller vad arbetarna inom gummi-
industrin exponeras för. Nya studier skulle behövas, säger Margareta Littorin.

Platschefen: ”Vi anser att hälsoeffekterna är små”

På Metso Sweden AB i Ersmark mätte man inomhusluften för sju år sedan.

Varför mäter ni inte inomhusluften?

– Tidigare mätningar som vi gjort på till exempel vulkröken för utsläpp i luft har legat under detektionsnivåerna. Då mätte vi den koncentrerade röken som dras ut i utsuget i gummipressen, säger Camilla Ulander, platschef Metso i Ersmark.

Mätningarna som hon hänvisar till gjordes i annat syfte än för arbetsmiljön, berättar hon.

Kan man då använda sig av resultat från den mätningen för att säkra arbetsmiljöns inomhusluft?

– Vi anser inte att halterna i inomhusluften kan vara högre än det koncentrerade utsläppet.

Betraktar ni vulkröken som hälsofarlig?

– Jag skulle inte säga att den är ofarlig. Men vi anser att hälsoeffekterna är små om man jobbar enligt de rutiner vi har med att öppna pressen med stängda luckor och låta det ryka av innan den töms. Det finns också ventilationsmasker för de anställda som känner sig oroliga.

Vet ni om att era anställda håller andan?

– Den informationen har jag inte fått. Det är inte rimligt att det ska behöva vara så, säger Camilla Ulander.

Efter att Dagens Arbete uppmärksammat inomhusluften för gummiarbetare har nu arbetsgivaren Metso Sweden AB i Ersmark bestämt sig för att utreda om man ska göra mätningar av partikelnivåer i inomhusluften.

Johanna Edström