”Jag tänker inte skämmas”

Efter dokusåpan Som första kvinna och bara 26 år gammal blev hon ordförande för IF Metall i Malmfälten. Ödet verkade utstakat, men Elin Näslund valde en annan väg.
Offentlig kärleksjakt i Ensam mamma söker.

I en slottsträdgård i Verona står gruvarbetaren Elin Näslund från Gällivare. Hon har ett brev i handen. Hon läser högt.

”Elin, du förstår nog inte hur mycket du betyder för mig, och vad jag känner för dig. Du är personen jag inte trodde fanns. Du är den vackraste jag har sett.”

Brevet är långt och rösten bär snart inte Elin. Hon hackar sig genom raderna, i ögonvrårna tränger tårarna fram.

Killen i brevet vill visa världen att han inte är någon sommarflört, skriver han. Och ställa en fråga. Där tar texten slut och Elin ser upp.

Framför henne skymtar en suddig figur i rosa skjorta och ljus lugg. Han är 22 år gammal, jobbar som personlig tränare och bor i Linköping. För fem veckor sedan var han en främling och nu faller han på knä.

– Elin Näslund. Vill du gifta dig med mig?

Elin växte upp med morfar som enda politiska referens, han deltog i gruvstrejken -69 och hade Palme på väggen hemma.

På sidan om står Per Bergström, inslagsproducent med ansvar att leverera nära känslor till TV 3:s tittare. För produktionens del spelar det förstås ingen roll vad Elin svarar nu. Per Bergström har gjort tillräckligt många dejtingprogram för att veta att det går att göra tv av allt. Samtidigt, bakom alla lager av yrkesroll kan han inte låta bli att tänka: otroligt. Är det verkligen sant?

Byggsossar och Sex and the city-sossar

Alla fattar vi beslut som förändrar livet. Vissa framstår i efterhand som tydligare än andra. Det var där det hände, det var då jag visste.

Men alla får vi inte de där besluten dokumenterade i ett skimmer av somrig pastell. Våra tankar blir inte voice overs, vi ramas inte in av powerballader och animerade blommor som söker sig upp i bildens underkant.

För Elin Näslund började det förstås redan innan kamerorna slagits på. Kompisarna hade varit på henne och nu satt hon och tvekade framför en länk till ett webbformulär. ”Det här är nåt för dig Elin.” ”Nu kan du träffa nån. Sök!”

Även om hon inte riktigt trodde på att hitta kärlek i tv, egentligen, kunde det vara en kul grej. En öppning mot något nytt efter en tung tid. Ett äventyr hon behövde.

Hon hade sett igenom hela förra säsongen för att få en bild av hur tidigare mammor porträtterades. Fint, tänkte hon. Respektfullt.

Ändå fanns en tvekan. Hur skulle facket ta det, och sossarna i kommunen? En som vill driva politiska reformer ska kanske inte dejta offentligt.

Sen såg hon ett inlägg på Instagram av en ung politisk redaktör i Piteå. Kata Nilsson nämnde något Mona Sahlin sagt om att bredda partiet: Socialdemokraterna ska vara både för byggsossar och Sex and the city-sossar.

Äh, vad fan, tänkte Elin Näslund då. Jag tar ansvar för min ideologi.

”Äntligen förstår tjejer vad de är till för”

Elin växte upp med morfar som enda politiska referens, han deltog i gruvstrejken -69 och hade Palme på väggen hemma. I gymnasiet gick hon med i SSU.

Sen blev det sommarjobb i gruvan. Fackmedlemskap och erbjudande om medlemsutbildning. Hon var strax över 20 år och framför whiteboardtavlan i Malmberget stod den gången Emilia Töyrä från gruvavdelningen i Kiruna. Emilia som i dag är riksdagsledamot, och minns det där första mötet tydligt.

– Jag såg en driven tjej som samtidigt inte helt vågade stå på sig. Som ofta när man är ung. Det kostar att inte passa in, och ibland kan det vara smart att inte säga ifrån om allt. Det tycker jag fortfarande om Elin, hon har skinn på näsan men är också klok nog att veta när det är dags att backa.

Två år senare stod de framför whiteboarden tillsammans, Elin 22 år, Emilia 26. Den här gången med en kurs för förtroendevalda i Gällivare. Det höll på att bli slutet på engagemanget, för båda.

Deltagarna var i övre medelåldern, ”gruvisar under jord” med lång erfarenhet av fackligt arbete. Alla var män utom en.

– Första dagen fick vi höra att vi inte hade något där att göra. Vi kom ju ”från gymnasiet”. Vi hade inget att lära dem. Det var väl bara en eller två som sa det men ingen av de andra sa emot, berättar Emilia.

I samma veva diskuterades öppnandet av en strippklubb i Kiruna, och Emilia Töyrä hade hörts i debatten.

– Det kom upp. Någon sa att vi borde åka till Kiruna och gå på klubb. ”Äntligen förstår tjejer vad de är till för – att klä av sig för oss.”

Emilia hade mer erfarenhet än Elin, men kände ändå inför den andra delen av kursen att hon var redo att ge upp. Allt. Kursledarskapet, facklig kamp och politik. Hon ville inte åka till Gällivare igen. Men de pratade ihop sig, och hon åkte.

– Jag tog själv jämställdhetspasset och höll det väldigt kort. Jag bad Elin backa. Hon backade väl men var ändå eldunderstöd. Nu låter det som om vi utkämpade ett krig. Och lite så var det.

Efteråt var Emilia förvånad över hur oskadd Elin ändå verkade.

– Jag tror att det finns något dubbelt med henne. Man kan uppfatta henne som skör. En typ ”tjej-tjej”, med långt hår, naglar, smink. Men det är som att hon också driver med den bilden. Hon är rejäl, grundmurad. Och hon har ett nätverk av vänner och familj. Då kan man vara med om ganska mycket och lyckas växa av det.

Själv säger Elin att det dröjde innan hon ville hålla kurs igen. Hon hade känt sig frälst av folkbildningstanken men blev bränd. Efteråt har hon tänkt att om hon inte haft stödet från Emilia och andra kollegor, då skulle hon ha dragit sig undan med slutsatsen att det inte finns plats för såna som henne i facket.

Men i stället för att krympa sträckte hon ut. Tog alla uppdrag hon tilldelades, sa aldrig nej.

Hon träffade en man och fick ett barn, Freja. Och 2016 valdes hon som första kvinna till ordförande för IF Metall Malmfälten.

– Det känns stort, jag är hedrad, sa hon då till lokaltidningen NSD.

Samtidigt hade hon det tufft privat. Graviditeten hade varit tung och förlossningen traumatisk. Freja föddes med en ovanlig skada, tarmpaketet utanför magen, och flögs direkt till Uppsala för specialistvård. Allt gick bra. Men Elin som jobbat hårt under flera år var sliten och fick svårt att återhämta sig. Sov dåligt och åt dåligt. Hon hade inte gått upp i vikt under graviditeten. ”Vad skönt att du slipper tänka på att komma i form” kunde hon få höra. Idiotiskt, men hon förstod mekanismen. Var själv en av alla tjejer som började räkna kalorier redan som tolvåring. Hon visste allt om att banta sönder kroppen, om tron på att om man bara tappar några kilo mår man jättebra. Ett år efter att Freja fötts vägde hon 48 kilo. Och bra mådde hon inte.

Dessutom kunde hon känna ett smygande internt motstånd, trots sin position. Elin värnade sina hjärtefrågor; ungdomarna, utbildningen och jämställdheten, hon tyckte att de var avgörande för fackets framtid. Utan medlemmar, inget fack. Nästa generation måste vilja vara med och kvinnorna måste ta uppdrag. Skolinformation från facket var den i särklass bästa metoden för att rekrytera medlemmar, det hade de siffror på.

”Om vi för en gångs skull, under min fackliga tid, kunde satsa fullt ut på ungdomarna” tänkte hon. Men någonstans tog det stopp. Attityden var lite ”gå ut i skolorna ni, så tar vi vuxna hand om det viktiga, avtalsråd och lönebildning”.

Äktenskapet sprack. Hon inledde en ny relation som hon inte vill prata om mer än att hon for illa. Efter två år klev hon av ordförandeuppdraget. Stukad och ledsen. Hon stängde om sig och slog av på takten, behövde läka ihop och rå om Freja.

De två skulle räcka, tänkte hon. Även om det var tufft att leva som ensamstående förälder klarade de sig bra. Om hon inte väntade sig något fanns inget att förlora.

Jag kallar henne T-Rex

När taxin svänger upp på Granbacka i Gällivare säger chauffören att husen är fina.

– Men hyran är jättehög. Det är bara gruvarbetare som har råd att bo här.

Gruvarbetare, Sex and the city-sossar, och så en yngling från Linköping vars vardag förändrats drastiskt. Det är han som bjuder in med en östgötska som bryter mot omgivningens korthuggna bräkande.

– Välkomna, stig på!

Elin vinkar från soffan i vardagsrummet. På tv:n Expedition Robinson. På väggen morfars porträtt av Palme.

Hon är inte piggast i kommunen. Har avverkat två tolvtimmarsskift på LKAB i helgen trots att hon ska föda om bara några veckor.

– Jag var jävligt sur och less i går kväll. Jag säger till Marcus att det beror på graviditetshormonerna. Han vet inte att det är så här jag är.

– Ja du var … ganska ilsken, säger Marcus.

– Jag brukar kalla henne för T-Rex. Det är liksom inte armarna man behöver akta sig för utan käften.

De träffades för elva månader sedan och ska snart få ett barn som skriver tv-historia, enligt kvällstidningarna. ”Den första Ensam mamma söker-bebisen!”

Hur gick det till? Säg det.

Första inspelningsdagen stod Elin och rabblade för sig själv: ”Jag borde hållt mig till Tinder … ”, uppklädd och kallsvettig medan åtta kavaljerer passerade i strid ström. På kvällen grät hon. Här fanns ingenting för henne. Den där Marcus var väl fin, men alldeles för ung.

Sedan försvann veckorna i en rasande fart, ständigt med kamerateamet i hasorna.

Att Marcus Svanberg var 22 verkade inte spela någon roll. Han sa att hon gav honom nya perspektiv, och att de små föreläsningarna hon höll för hela killgruppen var jätte-intressanta. Skattefinansierad välfärd. Pensionssystemet. Alltihop. ”Han är inte sann”, tänkte hon.

Efter fem veckors tv-inspelning var de ifrån varandra en dryg vecka innan Marcus tog en affisch över Linköping under armen och flyttade 100 mil norrut. Bort från tränarkarriären, vännerna och familjen. Ett mystiskt försvinnande från hela livet så som han kände det.

Kort därefter hörde någon av sig. En stum signal som skvallrade om möjligheten till ännu en radikal omställning. Ett ljusblått litet plus i en vit cirkel.

”Shit, vad oplanerat!” och samtidigt självklart i den sagolika logik de rusat in i.

Programmet hade inte ens börjat sändas. De fick berätta för de närmaste men i övrigt måste de vara tysta om allt.

Ett barn med hundra möjligheter

Tar en sörlänning plötsligt jobb som lärare i ett samhälle med 10 000 invånare är omständigheterna förstås ganska svåra att hemlighålla. Rent lokalt. Men Gällivareborna har varit schyssta och försökt låtsas som ingenting.

– En unge i skolan sa till honom ”jag har sett dig på tv, jag vet hur det kommer att sluta men mamma säger att jag inte får säga det till någon”.

Att lämna så där hastigt var lite speciellt, medger Marcus och sneglar på Linköpingsaffischen som fått en väggplats snett mittemot Palme.

– Men jag tycker att det har gått bra. Det var enklare för mig att flytta.

Vad sa facket då? Sossarna i kommunen? De tog det okej, så vitt Elin kan bedöma.

Senare konstaterar Emilia Töyrä, hon som en gång plockade upp Elin på en medlemsutbildning, till och med att Elin har nått dem som socialdemokratin annars inte når.

– Hon får ju prata feminism inför unga kvinnor i tidningen Mama. En helt annan publik än jag har som riksdagsledamot.

Elin säger samma sak.

– Jag blir gravid och kan snacka genusmedvetenhet i kvällstidningarna. ”Vet ni vad det blir?” frågar de. ”Ett barn med hundra möjligheter i stället för två”, svarar jag.

– Jag tänker inte skämmas för att jag tar den platsen.

Arbetarrörelsen behöver förnya sig, tycker hon. Politiken har för länge sedan inlett flytten från sammanträdesrum och torgmöten. Den utspelar sig när Annie Lööf livesänder med Bianca Ingrosso på Instagram, när Ebba Busch Thor agerar vigselförättare åt influencern Margaux Dietz och når flera hundratusen tjejer på Youtube.

– Jag förstår att de tjejerna ser Ebba Busch Thor och tycker att den där starka kvinnan kan jag identifiera mig med. Och jag får panik när jag tänker på det. Var finns varningstexten? ”Ebba är kvinnan som vill begränsa andra kvinnors rättigheter.”

Unga är välkomna, men tar de för stor plats kan de ses som hot. Och det tycker jag är väldigt tråkigt.

Nu har hon själv en plattform, möjlighet att påverka. Hur hon ska använda den vet hon inte. Hon är fortfarande osäker på sin roll i både facket och politiken. Även om mycket har förändrats sedan hon och Emilia höll kurs i Gällivare går det långsamt, tycker hon. Kvinnor och unga har ingen självklar plats. Hon ser hur drivna kompisar står utan uppdrag i sina fackavdelningar, trots att de ställt upp för val.

– Unga är välkomna, men tar de för stor plats kan de ses som hot. Och det tycker jag är väldigt tråkigt.

Elin har i och för sig tid att fundera för snart tar hon paus från alla uppdrag utom ett. Där är huvudpersonen en annan. Röd, varm och skrynklig.

”Om fyra år sitter hon i riksdagen”

Alla fattar vi beslut som förändrar livet, och för Elin Näslunds del finns alltihop på film. Barnet i magen kommer inte att behöva föreställa sig hur pappa föll på knä i en slottsträdgård i Verona.

Som exklusivt extramaterial kan hon förstås berätta vad hon tänkte om Marcus just då. ”Han är redo att ta det känslomässiga ansvaret. Jag vill leva med honom resten av mitt liv.”

Och frågar man inslagsproducenten Per Bergström som stod på sidan av och kände ödet le bakom yrkesrollen kommer Elin att finna sin väg, oavsett hinder: ”Om fyra år sitter hon i riksdagen och om åtta år är hon minister.”

Per Bergström har gjort tillräckligt många dejtingprogram för att veta hur ett starkt engagemang kan prövas och användas i praktiken. När han märkte att hon hade låg energi inför en inspelning kunde han säga: ”Ärligt talat Elin. Kollektivavtal funkar ju inte. Tänk på småföretagen.”

– Då tände det till i ögonen på henne. ”Kollektivavtal har byggt Sverige!” Hon gick i gång och vevade och sen kunde vi skratta:

”Okej. Nu är du redo att filma.”

Anna Tiberg