”Kortsiktigheten hotar framtiden”

DEBATT Företagens kortsiktighet är det stora hotet mot framtiden, skriver Thomas Franzén, före detta vice riksbankschef. Med företagens höga avkastningskrav blir det svårare för politiken att undvika en djup depression. Han efterlyser ”en ordentlig diskussion om kapitalmarknaden och företagens roll”.

Finanskrisen 2008 innebar ett oerhört stort bakslag. Politiken svarade med en okonventionell stimulanspolitik med extremt låga räntor. Centralbanker har kastat konventioner över bord och köpt statsobligationer som finansierar underskott i offentliga finanser. Det trycker ner långa räntor för att stimulera investeringar genom att göra det billigare för företag att finansiera investeringar. Detta är i linje med att människor lever längre och vill spara för att få en hygglig och trygg framtid. En god ambition som emellertid misslyckats.

Investeringarna har inte ökat som man tänkt sig. Kapaciteten att producera har utvecklats svagt och därmed den framtida levnadsstandarden. Privata och offentliga skulder i världen har stigit och vi kläms mellan en svag utveckling i möjlig levnadsstandard och höga skulder. Inkomst- och förmögenhetsskillnaderna ökar. Populism, social oro och intolerans växer och skakar demokratiska värderingar som vi förut tog för givna. Vi bör vi fråga oss varför vi inte lyckats bygga den framtid som människor efterfrågar.

I kampen för hög avkastning sjunker moral och vilja att ta samhällsansvar. Skatteflykt, penningtvätt, karteller och mutor i skumma länder drivs av kampen för extrem avkastning.

En förklaring är att företagen vill ha en avkastning om 15 à 20 procent på eget kapital. Kraven har inte justerats ner när inflationen och räntorna kommit ner. Men det är svårt att finna så hög avkastning i ekonomier som växer med några procentenheter. I kampen för hög avkastning sjunker moral och vilja att ta samhällsansvar. Skatteflykt, penningtvätt, karteller och mutor i skumma länder drivs av kampen för extrem avkastning.  Istället för att investera har företagen höjt sina utdelningar. Aktieägare som får utdelningar finner att räntan är så låg och köper hellre aktier. Men företagen efterfrågar inte kapital så istället stiger aktiepriserna. Den uppgång i aktievärden vi sett sedan finanskrisen beror väsentligen inte på att företagen investerat utan på att räntan är extremt låg.

Eftersom företagens investeringar inte ökat, innebär de låga räntorna en överföring av inkomster och förmögenheter till aktieägare. Om inkomsterna för en viss grupp skall vara högre än tillväxten så kläms någon annan grupp. I detta fall bland annat traditionella pensionssparare. Avkastning till säkert räntesparande sänks. Spararna behöver spara mer för att uppnå önskad standard. När sparandet ökar sänker centralbanker räntan för att motverka den nedgång i efterfrågan som orsakats av den låga räntan. En ond cirkel.

Vill man gynna investeringar och avkastningen skall vara högre än tillväxten så pressar det tillbaka lönerna. Löneandelen har därför sjunkit, vilket ökar ekonomisk ojämlikhet. I många länder kombineras detta med idéer om att man måste sänka de lägsta lönerna för att göra det billigare för företag att anställa och därmed minska arbetslösheten för utsatta grupper. Många oroas dock av att låga löner reducerar köpkraft, ojämlikhet och därmed tillväxt.

Höga avkastningskrav innebär att man sätter ett lågt värde på inkomster i framtiden jämfört med pengar idag. Förlåt att jag blir teknisk; nuvärdet av 1000 kronor om 20 år är 26 kronor om avkastningskravet är 20 procent. Om avkastningskravet är 5 procent så är värdet istället 377 kronor.  Ett sänkt avkastningskrav skulle innebära att värdet av framtiden i detta fall ökar med 1450 procent.

Läs också: Vinsten framför allt – i dag är aktieägarna, inte de anställda, viktigast

Skall vi lyckas med klimatpolitiken måste vi sätta rätt värde på framtiden. Företagens värdering av framtiden måste stå i samklang med politikens/människors värdering av framtiden. Det är svårt att se att klimatpolitiken kommer att lyckas om företagens värdering av framtiden är extremt låg.

Vi behöver en stimulerande politik för att undvika en djup depression. Företagens höga avkastningskrav gör dock att politiken inte fungerar. Det förvrider diskussionen. Låga räntor, offentliga utgifter och låga löneökningar leder till omfördelningar av inkomster och förmögenheter istället för en trygg framtid med god miljö. Mycken ekonomisk politisk kraft har gått åt till att stödja ett orimligt beteende i företagen.

Kapitalmarknaden är dysfunktionell. Ökad vilja att spara och lägre räntor skall gå hand i hand med sänkta avkastningskrav och ökade investeringar. En god ägarstyrning innebär till exempel att pensionsfonderna som äger företagen inser att det är bättre att företagen minskar sina utdelningar och investerar mera. Alternativet är ju att investera till en ränta som ligger väsentligt lägre än företagens avkastningsmål.

Modellerna för utformning av ekonomisk politik förutsätter att kapitalmarknaden och besluten om investeringar är perfekta. Därför behöver man inte diskutera företagens beteende. Man har accepterat en modell där problem på en imperfekt arbetsmarknad och lönebildning står i centrum. Lösningarna blir lägre löner, mindre anställningstrygghet, låga kapitalskatter och offentliga utgifter. Det är dags att ändra fokus. Den viktigaste frågan är hur vi bygger en trygg och god framtid med långsiktiga investeringar i miljöns tjänst. Det går inte om företagen är kortsiktiga. Det är dags för en ordentlig diskussion om kapitalmarknaden och företagens roll.

Thomas Franzén, före detta vice riksbankschef