Med Marx i bagaget

Vägval Vid en bubbelpool på en folkhögskola står en jättelik Karl Marx-bronsbyst från DDR.
På en annan skola göms hans böcker undan.
Båda tror sig ha lösningen på de problem som arbetarrörelsen står inför.

Han vet inte om han har gått över gränsen den här gången. Men han har en plan, berättar Joakim Hjelm, över en knastrig telefonlinje. Bilen färdas på en väg i norra Tyskland. Med sig i bagaget har Joakim Hjelm en meterhög bronsbyst av Karl Marx som han fått fälla ner ryggstöden för att få plats med.

Bilen är på väg till Viskadalens folkhögskola strax utanför Borås där Joakim Hjelm är chef. Det är en av 17 folkhögskolor i Sverige där huvudmannen är en del av arbetarrörelsen. När andra folkhögskolor tonat ner profilen menar skolchefen på Viskadalen att man ska göra precis tvärtom. Därför har skolan investerat sex miljone­r kronor och byggt ett spa – ett Marxspa. Förutom statyn finns citat av Karl Marx på väggarn­a. Bad och bildning är tanken.

– Vi vill inte vara något ”Scandic” som många andra kursgårdar förvandlats till, tvärtom måste vi lyfta rörelsens rötter. Skolorna står vid ett vägval, att sälja på den öppna marknaden eller ta till vara på det som de var från början, säger Joakim Hjelm.

”Det väcker anstöt.” Så stod det i de brev, som Ole Bussen, rektor för Ädelfors folkhögskola i Vetland­a, fick för två år sedan. Breven där Karl Marx jämfördes med Hitler blev till slut droppe­n och de litterära verken av Marx, som fanns inglasad­e i receptionen, ställdes bort bland andra böcker i biblioteket.

Om det väckte sådan anstöt var det onödigt att de var i blickfånget. Skolan har som flera andra fått bredda utbudet och profilen för att tilltala fler allteftersom besöksfrekvensen från medlems­organisationerna minskat kraftigt.

– Vi vill inte vara något ”Scandic” som många andra kursgårdar förvandlats till, tvärtom måste vi lyfta rörelsens rötter.

Joakim Hjelm, skolchef, Viskadalens folkhögskola

De hade önskat att LO lagt fler konferenser utanför storstadsregionerna. Kursgården har renoverats till ”hotellstandard” – avskalat och neutralt. De har också diskuterat att anlägga ett spa, men landat i att receptionen behöver ett ansiktslyft. Tanken är att det ska bli som en hotellounge där man kan sitta och umgås. På skolan finns fortfarande spår av att den är en del av arbetarrörelsen, som en tavla med Anna Lindh i anslutning till entrén. Den kommer att få hänga kvar.

Att arbetarrörelseprofilen inte är lika framträdande längre på vissa folkhögskolor är en spegling av samhället, enligt Gerhard Holmgren, organisationschef för Rörelsefolkhögskolornas intresse­organisation.

– Det går att se att många av de äldre folkrörelserna över tid glesat ut sitt engagemang i folkhögskolorna. De har dragit sig tillbaka och är inte lika framträdande i samhället längre.

Huruvida arbetarrörelsens rötter skulle lyftas fram eller inte ledde till en hätsk debatt när tavlor av Albin Amelin och Sven X:et Erixson skymdes av draperier och skulle kastas ut från Folkets hus i Stockholm. De jättelika målningarna skildrar storstrejken 1909 och förtrycket i Sydafrika. De har hängt i stora kongresshallen sedan 1960-talet, men 2007 skulle den politiska konsten gallras ut.

”Våra kunder vill inte se målningarna. Investors bolagsstämma vill inte se dem” sa Jan Kristians­son, tidigare vd för Stockholm city conferenc­e center, när debatten blåste som hårdas­t. Hans riktning var att driva Folkets hus konferenscenter efter strikt kommersiella principer.

Konstverken finns i dag kvar i kongress­hallen – även draperiet som skymmer konsten. Sällan dras den mekaniska vita ridån upp så att målningarna syns, bara ibland när Kommunal möts. Draperiet ser till att man kan ha en neutral konferenslokal. För det är lite ”känsligt”.

– Majoriteten av de som träffas i lokalerna är inte kopplade till LO eller arbetar­rörelsen och vill ha en neutral mötesplats. Därför har vissa haft önskemål om att tavlorn­a inte ska visas, säger Lars Sandberg, vd för AB Folkets hus, som förvaltar fastigheten.

Folkets hus ska inte leva vidare som ett museu­m för arbetarrörelsen, vi måste lyfta in samtiden, menar han. Ändå är han positiv till att målningarna i kongresshallen finns kvar. Det är viktigt att inte glömma bort rörelsens historia. Men, han menar också, att en del arbetarrörelsekonst inte passar in i den  modernistiska byggnade­n och därför har de flyttat mycket konst till Norra Latins 1800-talsbyggnad och ner i arbetar­rörelsens arkiv.

Majoriteten av de som träffas i lokalerna är inte kopplade till LO eller arbetar­rörelsen och vill ha en neutral mötesplats.

Lars Sandberg, vd för AB Folkets hus.

Inom hela arbetarrörelsen pågår en ständig dragkamp om vägval och profilering.

– Det handlar om huruvida man ska vara en bredar­e idérörelse, som även blinkar åt andra grupper som tjänstemän och akademiker – eller om man ska vara ett intresseparti för arbetar­klassen, säger Daniel Färm, verksamhetschef för tankesmedjan Tiden, som är en förening där Social­demokraterna, LO och ABF är medlemmar.

– Efter januariavtalet är vissa oroliga för att social­demokratin drar för mycket åt mitten – medan andra tror att partiet nu kan spela en tydligar­e vänsterroll i ett mittensamarbete.

Några månader före invigningen av spaet i Viskafors satt Joakim Hjelm i badbyxor i en hotellpool i Varberg. Omgiven av blanka blå kakelplattor stirrade han in i en annan bronsbyst – Lenin. Det pärlades i pannan på Lenin, vattendroppar rann nedför de hårda bronskinderna. Vad bisarrt, att göra Lenin och kommunismen till något kommersiellt. Tänk om man skulle kunna göra samma sak med Marx – kittlande.

– Folk är trötta på det utslätade. Vi gasar på med Amelin och röda fanor. För varje Amelin-tavla vi hänger upp så ökar vår beläggning, säger Joakim Hjelm.

Därför hoppade han in i bilen i januari och körde till den tyska staden Beeskow 15 mil sydost om Berli­n.

– DDR upplöstes under ordning och jag hittade ett av de magasin som förvarar konsten från staten.

Statyn och den övriga konsten är inte till salu, men efter lite förhandling och några påskrivna avtal fick Joakim Hjelm till slut låna Marx. I en plywoodlåda för svenska militärtält reste Marx sedan i bagaget till Viskadalens folkhögskola. Med mycket möda lastades den stora bronsfiguren ut från bilen och rullades in i skolan.

Var den varit placerad i DDR vet inte Joakim Hjelm. Nu står Marx på en piedestal i spaet bredvid en vattenautomat och en papperskorg.

– Jag hade inte räknat med att den skulle vara så stor, säger Jenny Kvist.

Tillsammans med sju andra sitter hon i bubbelpoolen med huvudet vänt mot Marx. Under dagen har de deltagit i en skyddsombudskurs.

– Det känns som att arbetarrörelsen håller på att försvinna, men det kanske kan bli bättre nu när det börjar strejkas lite mer. Det är nog nyttigt att lyfta fram rörelsens rötter.

Varning för nostalgin

Bredvid henne i det heta vattnet sitter Alaudina Belaj.

– Jag vet inte så mycket om Marx. Bara lite från skolböckerna. Att ställa in honom här inne är ju ett intressant sätt att föra historien vidare.

Men gränsen då, som Joakim Hjelm är orolig för att ha korsat, hur var det med den, att hämta symbolik från DDR:s kommunistiska diktatur. Är det lämpligt?

– Det finns alltid gränser även inom arbetarrörelsen, men det är högt i tak. Och det finns en komplikation med att plocka symbolik från DDR. Man må tycka vad man vill om Marx, det går inte att komma runt honom i arbetarrörelsen. Hela det socialdemokratiska partiprogrammet är nedlusat av Marx. Men kommunismens Marx är långt ifrån den breda arbetarrörelsens Marx, säger Joakim Hjelm.