Jag utesluter inte miraklet
Om jag dör har jag dörren öppen för att gud finns. Men kanske är det försent då, skriver trollkarlen och artisten Carl-Einar Häckner.
Krönika Kulturhus ger hopp inför framtiden och ska finnas i hela Sverige, överallt, skriver DA-krönikören och trollkarlen Carl-Einar Häckner.
Så kom jag hem till kulturhuset Blå Stället i Angered centrum och deras 40-årsjubileum. När jag var tolv år uppträdde jag som trollkarl på samma scen, i samma rum, i Cabaré blå månen.
Nu stod jag där många år senare backstage, bakom scenen, och blir pissnervös, för jag vill göra bra ifrån mig, när Angered sitter i publiken.
Med trumpet och fanfar startade vårt jubileum. För framtiden, för berättelserna som ska komma och påminnelsen om att livet är något skört, och när det blir 80-årsjubileum, kommer många i det rummet inte finnas kvar. Barnen kommer vara vuxna.
Allt detta självklara får mig att tänka efter på närvaron i att fånga ögonblicket och göra det bästa av sitt liv. Det räknas direkt. Det finns många tolvåringar i dag som borde få, ha, ta chansen till ett bra liv.
Det är många från min barndom i Gårdsten som inte längre finns kvar i livet. Som har gått bort. Tagit livet av sig eller bara haft en jävla otur.
Livet är nu. Vi är våra handlingar. Även som tolvåring. Jag är tacksam för att jag hittade något att hålla på med. Att jag började trolla så tidigt och haft lust att fortsätta. För det är meningen med livet. Att ha något att göra.
Blir glad över min lille trollkarl, som var med i Cabaré blå månen för så länge sedan.
Så himla knäppt och lustigt att vara där igen så många år senare. Därför hade jag, speciellt för detta tillfälle, förberett trick från den trolleriakt jag gjorde som barn för länge sen.
Den Norske Tryllstocke, Kinesiska stavarna, Färgförvandlande duken, Tärningslådan och så skulle jag sjunga min låt Glenn och trolla bort en banan. Men det är min text på fjorton minuter om min uppväxt i Gårdsten, som gör att jag plötsligt blir nervös så in i helvete. På ett bra sätt. För det betyder så mycket att vara här.
Mitt liv. Hur jag minns mig. Känns inne i bröstet. Jag blir glad att jag känner något. Det är så starkt. Blå Stället ger hopp inför framtiden.
Såna kulturhus ska det finnas i hela Sverige, överallt. En plats där man kan lära sig saker, göra grejer ihop, snacka, ventilera, skapa saker.
Vilken tur att jag fick uppträda där som tolvåring.
