Ovisst läge: Detta kan hända med hemskickade Teslamekanikerna
Lockout, uppsägning eller status quo Detta säger lagen om Teslas skyldigheter
”Strejken i Persberg får inte glömmas”
Publicerad 2019-08-12, 11:28 Uppdaterad 2020-08-05, 14:38
ARBETARHistoria De klättrade upp ur gruvan och vägrade gå ner igen. Fyrahundra gruvarbetare trotsade ägarna, gick i strejk och militär inkallades. I dagarna är det 150 år sedan Persbergs gruvarbetare skrev historia.
Den elva dagar långa strejken vid Persbergsgruvan utanför Filipstad utbröt den 16 augusti 1869 och var en av de allra första i det svenska industrisamhället. Konflikten utbröt alltså tio år före Sundsvallsstrejken som vanligtvis betecknas den första stora strejken på svensk arbetsmarknad.
Lagom till 150-årsminnet uppmärksammas Persbergsstrejken med en utställning på museet Kvarnen i Filipstad.
Nödåren i slutet av 1860-talet var oroliga och plågade den fattiga delen av befolkningen. Rekordmånga emigrerade till USA, de som blev kvar tvingades ofta till svåra villkor.
En försommardag 1869 samlades Persbergs Grufve Aktiebolag till bolagsstämma. Läget var besvärligt. Affärerna gick inte lika bra som tidigare. Vikande efterfrågan pressade priset på järnmalm. Kanske infann sig en viss nervositet bland de församlade; de kände säkert till hur missnöjet bland Dannemoras gruvarbetare året innan hade lett till arbetsnedläggelse i protest mot minskade naturaförmåner. I Stockholm briserade missnöjet när murarna gick ut i strejk och drev igenom en prislista som kan liknas vid ett lokalt kollektivavtal.
Att de nio fick sparken var en åtgärd ”för att visa arbetarna att de icke äga att handla så som de för gott finna, och till förekommande av liknande tilltag för framtiden”.
Tiderna var oroliga. Men bolagsstämman för Persbergs Grufve Aktiebolag tvekade inte. Den gav styrelsen i uppdrag att undersöka hur villkoren för arbetarna kunde försämras.
Sämre sjukersättning och otryggare jobb, blev beskedet från styrelsen. Det årslånga anställningskontraktet skulle ersättas med en månads uppsägningstid.
Arbetarna vägrade och lade ner arbetet i protest.
Disponenten Jakob Fredrik Geijer hotade med att tillkalla militär för att ”skydda de arbetsvilliga”. Han kontaktade landshövdingen i Karlstad som genast skickade femtio man ur Värmlands regemente.
Efter elva dagar avslutades strejken, helt utan dramatik och sedan landshövdingen medlat fram en kompromiss. Den innebar att uppsägningstiden förlängdes till sex månader och att lön garanterades i tolv månader.
Men priset för de strejkande blev ändå högt. Nio arbetare, som ansågs ha varit strejkledare, avskedades och vräktes från sina bostäder. De inte hade fullgjort sina plikter enligt den rådande tjänstehjonsstadgan. För bolagsstyrelsen handlade det om en markering. Att de nio fick sparken var en åtgärd ”för att visa arbetarna att de icke äga att handla så som de för gott finna, och till förekommande av liknande tilltag för framtiden”. Ytterligare 16 gruvarbetare fick inte sina kontrakt förlängda.
Om detta handlar utställningen ”Vi vilja ej mera än hava vår rätt” som har sammanställts av Linnea Garli och Jan Kruse.
Linnea Garli jobbar som lokförare i Stockholm och är bördig från Filipstad.
– Jag har i flera års tid intresserat mig för arbetarrörelsen i Bergslagen, och när jag gick en släktforskningskurs passade jag på att släktforska om en av strejkledarna, för att den vägen ta reda på mer om arbetarna, människorna, bakom.
Gruvarbetarnas och gruvornas historia är viktig att uppmärksamma. Den får inte glömmas bort. Gruvorna har betytt mycket inte bara för vår egen bygd, utan för hela landet.
Jan Kruse, som sammanställt utställningen tillsammans med Linnea Garli
Jan Kruse, operatör på Barilla Wasabröd i Filipstad, har länge forskat i bygdens gruvhistoria och är författare till ett antal böcker om gruvorna runt Filipstad.
– Gruvarbetarnas och gruvornas historia är viktig att uppmärksamma. Den får inte glömmas bort. Gruvorna har betytt mycket inte bara för vår egen bygd, utan för hela landet.
Utställningen har rönt stor uppskattning, inte minst från de Filipstadsbor som själva arbetat i gruvorna. En av dem är pensionären Roland Nordh som arbetade i kommunens sista järnmalmsgruva, Värmlandsbergsgruvan i Nordmark.
– En fantastiskt bra utställning som säger så mycket om vår historia. Den får aldrig glömmas. Men jag har svårt att förstå att jag själv har varit därnere.
Linnea Garli:
– Det känns extra fint att de som faktiskt haft gruvorna som sin arbetsplats uppskattar det vi gjort med utställningen!
Sommarutställningen på Kvarnen i Filipstad avslutas den 25 augusti med föreläsningar och musik.
