Industriarbetarnas tidning

”Strejken i Persberg får inte glömmas”

12 augusti, 2019

Skrivet av

ARBETARHistoria De klättrade upp ur gruvan och vägrade gå ner igen. Fyrahundra gruvarbetare trotsade ägarna, gick i strejk och militär inkallades. I dagarna är det 150 år sedan Persbergs gruvarbetare skrev historia.

Den elva dagar långa strejken vid Persbergsgruvan utanför Filipstad utbröt den 16 augusti 1869 och var en av de allra första i det svenska industrisamhället. Konflikten utbröt alltså tio år före Sundsvallsstrejken som vanligtvis betecknas den första stora strejken på svensk arbetsmarknad.

Jan Kruuse i utställningen om Persbergsstrejken
”Vi vilja ej mera än hava vår rätt” heter utställningen om en av de första stora strejkerna i Sverige, den elva dagar långa konflikten vid Persbergsgruvan utanför Filipstad. Jan Kruse har sammanställt utställningen tillsammans med Linnea Garli. Foto: Harald Gatu

Lagom till 150-årsminnet uppmärksammas Persbergsstrejken med en utställning på museet Kvarnen i Filipstad.

Nödåren i slutet av 1860-talet var oroliga och plågade den fattiga delen av befolkningen. Rekordmånga emigrerade till USA, de som blev kvar tvingades ofta till svåra villkor.

En försommardag 1869 samlades Persbergs Grufve Aktiebolag till bolagsstämma. Läget var besvärligt. Affärerna gick inte lika bra som tidigare. Vikande efterfrågan pressade priset på järnmalm. Kanske infann sig en viss nervositet bland de församlade; de kände säkert till hur missnöjet bland Dannemoras gruvarbetare året innan hade lett till arbetsnedläggelse i protest mot minskade naturaförmåner. I Stockholm briserade missnöjet när murarna gick ut i strejk och drev igenom en prislista som kan liknas vid ett lokalt kollektivavtal.

Att de nio fick sparken var en åtgärd ”för att visa arbetarna att de icke äga att handla så som de för gott finna, och till förekommande av liknande tilltag för framtiden”.

Tiderna var oroliga. Men bolagsstämman för Persbergs Grufve Aktiebolag tvekade inte. Den gav styrelsen i uppdrag att undersöka hur villkoren för arbetarna kunde försämras.

Sämre sjukersättning och otryggare jobb, blev beskedet från styrelsen. Det årslånga anställningskontraktet skulle ersättas med en månads uppsägningstid.

Arbetarna vägrade och lade ner arbetet i protest.

Disponenten Jakob Fredrik Geijer hotade med att tillkalla militär för att ”skydda de arbetsvilliga”. Han kontaktade landshövdingen i Karlstad som genast skickade femtio man ur Värmlands regemente.

Efter elva dagar avslutades strejken, helt utan dramatik och sedan landshövdingen medlat fram en kompromiss. Den innebar att uppsägningstiden förlängdes till sex månader och att lön garanterades i tolv månader.

Men priset för de strejkande blev ändå högt. Nio arbetare, som ansågs ha varit strejkledare, avskedades och vräktes från sina bostäder. De inte hade fullgjort sina plikter enligt den rådande tjänstehjonsstadgan. För bolagsstyrelsen handlade det om en markering. Att de nio fick sparken var en åtgärd ”för att visa arbetarna att de icke äga att handla så som de för gott finna, och till förekommande av liknande tilltag för framtiden”. Ytterligare 16 gruvarbetare fick inte sina kontrakt förlängda.

Roland Nordh vid en bild på gruvarbetarna i Persberg.
”En jättebra utställning som lyfter fram vår historia. Den får aldrig glömmas”, säger Roland Nordh, pensionerad gruvarbetare som arbetet både i Zinkgruvan och i kommunens sista järnmalmsgruva, Värmlandsbergsgruvan i Nordmark. Foto: Harald Gatu

Om detta handlar utställningen ”Vi vilja ej mera än hava vår rätt” som har sammanställts av Linnea Garli och Jan Kruse.

Linnea Garli jobbar som lokförare i Stockholm och är bördig från Filipstad.

– Jag har i flera års tid intresserat mig för arbetarrörelsen i Bergslagen, och när jag gick en släktforskningskurs passade jag på att släktforska om en av strejkledarna, för att den vägen ta reda på mer om arbetarna, människorna, bakom.

Gruvarbetarnas och gruvornas historia är viktig att uppmärksamma. Den får inte glömmas bort. Gruvorna har betytt mycket inte bara för vår egen bygd, utan för hela landet.

Jan Kruse, som sammanställt utställningen tillsammans med Linnea Garli

Jan Kruse, operatör på Barilla Wasabröd i Filipstad, har länge forskat i bygdens gruvhistoria och är författare till ett antal böcker om gruvorna runt Filipstad.

– Gruvarbetarnas och gruvornas historia är viktig att uppmärksamma. Den får inte glömmas bort. Gruvorna har betytt mycket inte bara för vår egen bygd, utan för hela landet.

Utställningen har rönt stor uppskattning, inte minst från de Filipstadsbor som själva arbetat i gruvorna. En av dem är pensionären Roland Nordh som arbetade i kommunens sista järnmalmsgruva, Värmlandsbergsgruvan i Nordmark.

– En fantastiskt bra utställning som säger så mycket om vår historia. Den får aldrig glömmas. Men jag har svårt att förstå att jag själv har varit därnere.

Linnea Garli:

– Det känns extra fint att de som faktiskt haft gruvorna som sin arbetsplats uppskattar det vi gjort med utställningen!

Sommarutställningen på Kvarnen i Filipstad avslutas den 25 augusti med föreläsningar och musik.

Kommentera

Håll dig till ämnet och håll en god ton. Det kan dröja en stund innan din kommentar publiceras. Dela gärna artikeln så kan fler delta i debatten! E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

This site is protected by reCAPTCHA and the Google Privacy Policy and Terms of Service apply.

Du kanske också vill läsa…

Strejken som förändrade Sverige

Strejken som förändrade Sverige

För femtio år sedan tystnade LKAB:s gruvor i Malmfälten. 5 000 gruv­arbetare trotsade ackordshets och toppstyrning. Efter strejke­n var Sverige inte längre sig likt.

Nödår, strejker, slit – och äventyr

Nödår, strejker, slit – och äventyr

Hur var det att vara arbetare för hundra år sedan? Med usel lön, eländiga villkor och en polis som sköt skarpt. DA:s Pontus Ohlin hittar ett gammal­t brev och söker svar.

”Tre öre mer i timmen. Annars strejkar vi”

”Tre öre mer i timmen. Annars strejkar vi”

Gideon Hazard kunde knappast förutse vilken historisk betydelse han skulle spela när han krävde tre öre mer i timmen.

De stred mot solidariteten

De stred mot solidariteten

De kallades ”svartfötter” av facket, arbetsgivarna sade ”arbetsvilliga”. Strejkbrytarna tog vilka jobb som helst och skyddades av polis och militär. Utifrån Bengt Ohlssons nya roman skriver DA:s Harald Gatu om den blodigaste tiden i svensk arbetarhistoria. Läs eller lyssna!

Strejkerna du måste känna till

Strejkerna du måste känna till

I modern tid har fackförbund ofta kritiserats för att strejka för sällan. Men historien är fylld med konflikter på arbetsmarknaden. Dagens Arbete har grottat ner sig i den svenska historien. Här är listan på strejkerna du måste känna till.

De fixade tändstickorna

De fixade tändstickorna

Tändstickor hade alla på den här tiden Och på Vänersborgs Tändsticksfabrik visste arbetarna hur stora stockar asp skulle göras om till små små stickor.

Ordföranden som aldrig hann tillträda

Ordföranden som aldrig hann tillträda

Gunnar Andersson skulle bara göra ännu en utlandsresa innan han tog sig an arbetar­rörelsens finaste uppdrag: LO-ordförande.

”Se på mattorna, det är jag”

”Se på mattorna, det är jag”

Märta Måås-Fjetterström anade inte att hon skulle bli en av landets främsta textil­konstnärer. Hon visste bara att hon var tvungen att gå över gränsen

Sömmerskorna startade sin egen syfabrik

Sömmerskorna startade sin egen syfabrik

Här styrde arbetarna själva. I trettio år var Kooperativa Syfabriken Linnéa sömmerskornas eget företag. Allt började med att en arbetsgivare jagade ut dem som ville organisera sig i en fackförening.

En familj, ett bruk, ett sekel

En familj, ett bruk, ett sekel

Familjen Nilsson vet hur det är att arbeta inom industrin. Hela släkten har gjort det – i hundra år eller mer. Här på Billingsfors bruk eller på en fabrik i närheten. Lena, Peter  och Jimmie är fjärde och femte generationen.

Sjuka Samhall

Samhall får i år 6,6 miljarder kronor från staten för att utveckla människor med funktionsnedsättningar. De väljer medarbetare som klarar det hårda arbetet ute hos kunderna. Andra sorteras bort. Unga funktionshindrade hamnar utanför arbetslivet.

Unga slås ut – platsar inte på Samhall

Statskontoret slog larm för flera år sedan – fel personer slussas till Samhall. Men ingenting har hänt. Unga med funktionsnedsättning hamnar utanför arbetslivet.
De sociala företagen som tar emot människor med svåra funktionshinder har svårt att klara konkurrensen med statliga Samhall.

”Jag dög inte åt Samhall”

Hos Anna Ytell i Hudiksvall jobbar människor som sorterats bort. Ingen av dem har ens fått frågan om att få komma till Samhall.

Arbetsförmedlare: Samhall ska i princip ha friska människor

Arbetsförmedlare vittnar om att Samhall styr, mer än vad det statliga bolaget självt hävdar.
”Många inskrivna är överhuvudtaget inte aktuella för Samhall, för Samhall tar inte emot dem”, säger en arbetsförmedlare.

Dagens Arbete granskar Samhall

Statsägda Samhall får miljarder varje år för att utveckla människor med funktionshinder. Men idag styr affärerna.
Kunden är i fokus och medarbetarnas hälsa sätts på spel, särskilt under pandemin. Många är rädda. Men flera väljer nu att vittna.

Underbemanning tär på Samhalls personal

Samhall i Karlstad har varit framgångsrikt att vinna kunder. Men personalen räcker inte till. Varje morgon träffas driftledarna för att få ihop folk till alla uppdragen. ”Vi bara kör”, säger Robert Hallstensson.

Dags att agera, närings­ministern

Helle Klein: ”Det sociala företaget blev ett vinstjagande bemanningsbolag som förstör både människor och marknad.”

Samhall struntar i smittan

Människor i riskgrupp städar ­äldreboenden, mat­affärer och gym. Utan skydd. De trängs på bussar och i små fikarum. Samhalls städare glömdes bort under pandemin.

HR styr allt men slipper ta ansvaret

Dagens Arbetes Elinor Torp om en yrkesgrupp som bestämmer allt mer, utan att behöva stå till svars. Det visar sig inte minst i granskningen av Samhall.