Den avhoppade nazisten

Uppgörelsen. Sven-Erik Källman trodde han lämnat hatet bakom sig. I stället kom samtalet som fick honom att förstå: han kunde inte längre fly.

SVEN-ERIK KÄLLMAN

Ålder: 48 år.
Bor: Ludvika.
Yrke: Montör. Packare på ABB i Ludvika.
Fritid: Matlagning, böcker, film, datorer, musik, fackarbete och politik.
Engagemang: Ersättare för Socialdemokraterna i kommunfullmäktige i Ludvika, uppdrag i kyrkofullmäktige och i vård- och omsorgsnämnden.
Flera uppdrag i IF Metall Bergslagen.
Fackligt förtroendevald på ABB i Ludvika.
Ordförande för LO Västerbergslagen.
Kongressombud IF Metall samt LO.

Sven-Erik Källman lyfter telefonen. Han känner inte igen numret. Bilen färdas på vägen mellan Avesta och Fagersta när ringsignalerna skär genom luften. Det är fredagen före riksdagsvalet 2018. De senaste veckorna har han arbetet hårt in i det sista med valkampanjen.

Han är ersättare för Socialdemokraterna i kommunfullmäktige i Ludvika, fackligt politiskt ansvarig för IF Metall i Bergslagen och nominerad till partiets EU-lista.

Men tidigare såg livet helt annorlunda ut. Och det ska samtalet påminna honom om.

Runt omkring honom fanns det redan. Hatet.

Det var tidigt 90-tal och Sven-Erik Källman hade fått sin första egna bostad vid 20 års ålder. En hyresrätt i Grängesberg.

Men det blev inte långvarigt. Huset skulle rivas och han tvingades flytta därifrån. Men fastigheten fick stå kvar och blev i stället en flyktingförläggning för människor som flytt från forna Jugoslaven där kriget rasade.

Sven-Eriks missnöje grodde. Hans vän, som precis kommit ut från fängelset efter att ha dömts för hembränning, fanns också på Sven-Eriks nya adress. I fängelset hade Sven-Eriks vän fått nya kompisar som började dyka upp på festerna i lägenheten – skinheads från Stockholm och Hofors.

Det blev allt tätare mellan festerna, stora mängder alkohol konsumerades, nationalistiska Ultima Thule och vit makt-musik spelades med arga texter om fosterland, motstånd och parasiter.

Sven-Erik började bära skor med stålhätta, bomberjacka, tröjor och pins med hakkors. Den rakade skallen fanns redan på plats. Hans föräldrar arbetade 16-timmarsdagar i familjens gatukök i Grängesberg.

Innerst inne visste jag nog att det var fel, men jag sköt det åt sidan. Jag ville vara med i ett sammanhang och fortsatte.

Det var hans moster som höjde på ögonbrynen över Sven-Eriks nya stil. Hon ställde frågor om vad de olika symbolerna betydde och vad han egentligen höll på med. Sven-Erik svarade svävande.

Han och kompisgänget började beställa propaganda, flygblad och klistermärken med budskapet ”ut med packet”. En av killarna i gänget försökte organisera gruppen under Svea Nationalsocialister. De var en del av floran av nazistiska grupper som växte fram i Sverige, sprungna ur bland andra Vitt ariskt motstånd (VAM) och Bevara Sverige svenskt (BSS). De hade svårt att organisera sig och bråkade sinsemellan.

På stan blev det ibland våldsamt. Hatet och slagen riktades främst mot judar och jugoslaver som flytt.

– Innerst inne visste jag nog att det var fel, men jag sköt det åt sidan. Jag ville vara med i ett sammanhang och fortsatte, säger Sven-Erik Källman.

En varm vårdag 1995 kom Sven-Erik till sitt jobb på ABB i Ludvika iklädd en kortärmad tröja. Ett stort hakkors i rött och svart skrek på bröstet.

Samma dag knackade det på hans lägenhetsdörr.

Det var representanter från ABB:s hemvärn. Han fick inte vara med längre. De beslagtog hans vapen, en k-pist.

Verkstadschefen på ABB konfronterade Sven-Erik.

”Hur är det med dig egentligen, kan jag hjälpa dig med något?”

Kunde han det?

Sven-Erik tänkte efter: Jag måste bort, bort från det jag och mina kompisar står för, bort innan allt festande gör mig till alkoholist.

Svaret kom hastigt.

”Ja, med att flytta”, sa Sven-Erik till verkstadschefen.

De bestämde att han skulle få låna chefens släp.

– Den kontakten behövde jag, den var avgörande och viktig för mig, säger Sven-Erik.

Samma år gick flyttlasset från Grängesberg till Ludvika. Vännerna i Grängesberg fick aldrig någon förklaring till Sven-Eriks plötsliga flytt, annat än att han ville ha kortare avstånd till sitt arbete.

På stolen i fikarummet började Sven-Erik lyssna. Det var löner som diskuterades. Det kunde väl inte vara så att de som jobbat längre skulle ha mindre lön än de som just anställdes trots samma arbetsuppgifter?

Han började höja rösten. 1999 valdes han in i styrelsen i den lokala fackklubben på ABB i Ludvika. Direkt efter omröstningen dundrade flera personer in på klubbexpeditionen.

”Vad fan håller ni på med, hur kan ni släppa in en nazist i styrelsen?”

I sittande klubbstyrelse fanns också en oro över nyförvärvet. Tidigare under året hade flera möten hållits där man diskuterat antidemokratiska krafter på arbetsplatsen.

Dåvarande klubbordförande kallade Sven-Erik till ett allvarligt samtal. ”Du vet väl att som förtroendevald kan du inte göra skillnad på folk och folk.” Ja, det hade Sven-Erik insett. Ordföranden satte då ner foten till dem som tvivlade på den nyvalda:

”Medlemmarna har valt och det ska vi respektera, punkt slut.”

Men det tog inte slut. De som var emot Sven-Erik kom till expeditionen varje dag för att kontrollera att han var på plats, försökte fälla hans förslag och få bort honom från styrelsen.

Om en före detta nazist valts in i fackstyrelsen i dag tror Sven-Erik att han skulle ha reagerat likadant som en del av hans kollegor gjorde.

Motståndet som han mötte gjorde honom mer envis. Han knäcktes inte, engagemanget växte. 2016 blev Sven-Erik politiskt aktiv som ersättare för Socialdemokraterna i kommunfullmäktige i Ludvika. Ändlösa protokoll varvades med dagordning och motioner. Men det roliga hände innan och mellan alla möten.

Tillsammans med andra diskuterade han politik och försökte hitta en gemensam strävan och vilja. Han fick känslan av att det han gjorde var viktigt.

– Han har fått fan för sitt förflutna, flera har hållit det emot honom och det finns fortfarande dem som inte litar på honom på grund av hans bakgrund, säger Maria Häggman, som suttit i fackklubbens styrelse på ABB i Ludvika i 30 år fram till i höstas.

När telefonsamtalet kommer är det två dagar kvar till riksdagsvalet 2018. Bilen färdas på vägen mellan Avesta och Fagersta.

Sven-Erik lyfter luren:

”Hej, kvällstidningarna har hängt ut flera nazister. De glömde dig. Men det gjorde inte jag”, säger en man i andra änden, som presenterar sig som en reporter från en högerextrem sajt.

Lång tystnad.

Vad är syftet med att dra upp sådan gammal skit, tänkte Sven-Erik och försökte svara så ärligt som möjligt.

Vapnet, hemvärnet, nazistkläderna och åsikterna. Allt kom upp till ytan.

Det knöt sig i magen av olust. Sven-Erik hade aldrig känt så innan. Han tvingades ringa till partidistriktet och LO-distriktet och berätta. Han ville att de skulle höra det från honom först. De rådde honom att ligga lågt och sitta still i båten. Sven-Erik plockades bort från kampanjen och på distrikten försökte man behålla lugnet och vara tysta.

Telefonsamtalet publicerades i en artikel på högerextrema sajten Samhällsnytt under rubriken ”Före detta nazist med i Löfvens fackförbund och kandiderar för S i valet”.

I maj i år hade artikeln delats över 5 000 gånger i sociala medier och hade över 500 kommentarer.

I badrumsspegeln blir han påmind. Varje dag. Under den korta tröjärmen skymtar bara den svarta färgen, men när han rullar upp den syns det tydligt. Svart färg format till ett svärd med en liggande blixt tvärsöver – varghaken. I Sverige användes varghaken främst i början av 90-talet av Vitt ariskt motstånd. I Tyskland användes den av SS-divisionen Das Reich. I dag är den förbjuden där.

I Ukraina används den fortfarande av Azovbataljonen, ett nynazistiskt paramilitärt förband, med drygt 300 frivilliga som har nära kopplingar till socialnationalistiska församlingen.

Tatueringen gjorde han i en lägenhet i centrala Ludvika på 90-talet.

– Jag har fått frågor i omklädningsrum, om vad den står för. Ibland vill jag inte ta diskussionen, då brukar jag säga att den står för motstånd.

Han har funderat på att tatuera över den, men i stället har han tatuerat in sina barns namn, ett på vardera underarm.

Skäms du över den du var då?

– Det är klart att vissa saker skulle man önska att man gjort på andra sätt och haft ogjort. Egentligen allt. Helst hela den femåriga episoden av mitt liv. Men sen tycker jag inte att man ska ångra sig för då utvecklas man inte. Jag står väl för det jag gjort och samtidigt så har det lett fram till den jag är i dag.

Varför tror du att en del söker sig till nazistiska organisationer?

– Jag tror att det är kopplat till rädsla och känslan av otrygghet. Under 90-talet och finanskrisen fanns en stor oro. Jag själv sökte nog ett sammanhang.

Vad har du fått med dig från den tiden?

– Styrkan att kunna lämna det.

Nästan varje månad håller Sven-Erik i fackliga utbildningar runt om i Bergslagen.

– Det är intressant att följa hur människor utvecklas man ser efter ett par dagar att något händer i blicken på dem.

Då tycker han att han gjort ett bra jobb och utvecklas själv också, även om han fortfarande ogillar att prata inför folk.

Ändå står han där med mikrofonen vid podiet den första maj i Smedjebacken 2019. Händerna darrar men rösten är beslutsam.

Texten på papperet framför honom är svår att se. Han ångrar att han inte skrev ut talet i större typstorlek. Kvällen innan gick han inte på något valborgsfirande. Han övade på talet. Temat är valet till Europaparlamentet och varför det är viktigt för medlemmarna.

– Varje gång högerextrema partier får makten så monterar de ner våra mänskliga och fackliga friheter. De har gjort det förr och det händer nu också … säger han och lutar sig närmare mikrofonen.

Samtidigt, cirka en mil därifrån på Garvarens torg i Ludvika, bränner den nazistiska organisationen Nordiska motståndsrörelsen (NMR) EU-flaggan.

Under dagen har Sven-Erik burit IF Metalls röda fana i tre förstamajtåg.

I Grängesberg passerar demonstrationståget in i ett bostadsområde. Flera står på balkongerna och tittar. En av dem är klädd i vit skjorta och grön slips, NMR:s ”uniform”. Vera Oredsson, en länk mellan nazityskland och dagens nazism, en av organisationens förgrundsgestalter och tidigare ledare för nazistiska Nordiska rikspartiet.

Hon står lutad mot väggen och tittar ner mot Sven-Erik. När den röda fanan, som Sven-Erik bär, vecklas ut i vinden syns bokstäverna i förgylld brodyr ”Tillsammans är vi starka”. Han tittar upp mot balkongen och passar på att skjuta upp glasögonen på näsryggen med sitt långfinger.

– Det här är vår nationaldag, man tar på sig kavaj och det ska vara lite fint. De försöker ta vår dag och få den att handla om något annat, säger Sven-Erik.

– Skillnaden i dag jämfört med när jag var aktiv är att de är mycket mer välorganiserade, nazisterna har tagit klivet in i finrummet och Sverigedemokraterna står för normaliseringen.

Han har själv en gång lagt sin röst på SD 1994. Valet blev ett fiasko för partiet men sedan dess har det vuxit till det tredje största partiet i riksdagen.

– Förut vågade folk inte ens säga att de röstade på Sverigedemokraterna. Så är det inte längre. Därför har de extremare åsikterna också krupit upp ett steg på acceptanstrappan.

– Jag tror att politiken måste komma närmare människorna, man måste satsa på landsbygd och minska klyftor. Det ska vara nära till närmsta politiker, man ska kunna gå dit och prata.

Själv är Sven-Erik inte säker på om han vill ha en politisk karriär eller vad han vill med sitt fackliga engagemang.

– Jag har funderat och funderat, men jag vet inte, jag är inne och lortar på så mycket. Men någon gång ska man väl hitta rätt.

– Jag trivs väldigt bra med mitt liv som det är just nu, om fem år kanske jag aspirerar på en tjänst som ombudsman på förbundskontoret.

Ibland springer Sven-Erik på sina gamla vänner från Grängesberg. De hälsar, men inget mer. I Ludvika, där han bor, har nazisternas närvaro steg för steg blivit en del av vardagen. De delar ut flygblad i centrum och sitter i kassan i lokala livsmedelsbutiken. Sven-Erik undviker att handla där.

Sedan några år har Nordiska motståndsrörelsen (NMR) gjort kommunen till bas för sin organisation.

– Jag försöker att inte lägga för mycket energi på dem. Man kan inte slåss på alla fronter, då orkar man inte. Det är olyckligt att de gjort Ludvika till sitt fäste. Men samhället har visat tydligt var de står i frågan genom motdemonstrationer och manifesterande väsktanter mot rasism.

Peter Cyrillus sitter i kommunfullmäktige för Socialdemokraterna i Ludvika och är aktiv i IF Metall Bergslagen. Han är Sven-Eriks vän och en av få som känner till Sven-Eriks förflutna som skinhead.

Efter krisen i valrörelsen när Sven-Erik hängdes ut på den högerextrema sajten fick fler reda på det. Men fortfarande är det få som vet.

– Det är nog inget som Källman är stolt över, men man ser bara sitt liv från sin egen sida. Jag ser hans liv från en annan sida, säger Peter Cyrillus.

– Jag ser det som en styrka att han känner fienden. Jag och de få andra som vet om det ser det som en tillgång.

Nästan 24 år har gått sedan Sven-Erik vände nazismen ryggen.

Varför berätta nu?

– Nu kan ingen dra nazistkortet mot mig för jag har redan dragit det och kanske kan jag en dag använda mitt förflutna och dela med mig av erfarenheterna, säger Sven-Erik.

Förra året åkte Sven-Erik på en demokratiresa för att besöka Auschwitz II-Birkenau – ett av nazitysklands koncentrations- och förintelseläger i Polen. Han gick mellan tegel- och träväggar, såg gaskamrar och minnesmärken. Passerade stora ugnar.

Utanför stod solen högt, temperaturen närmade sig 36 grader. Tröjan klibbade fast på kroppen.

På vägen från området fick Sven-Erik syn på en grupp människor som satt på marken i gräset vid en skogsdunge. Några hade skruvlockar på båda sidorna av ansiktet och flera bar kippa på huvudet. De vaggade fram och tillbaka samtidigt som de sjöng på hebreiska.

När tårarna kom stod Sven-Erik på vägen vid skogsdungen 180 mil hemifrån med händerna för ansiktet.