Industriarbetarnas tidning

Göken som håller i ur och skur

27 september, 2019

Skrivet av ANNA LILJEMALM

urgammalt hantverk. Det allra första gökuret gjordes för nästan 300 år sedan. I dag finns några få tyska hantverkare som försiktigt karvar ut avancerade mönster i trä och sätter ihop med urverk och utflygande gök.

Pendeln har koll på tiden

Ett gökur är utrustat med en pendel och två vikter. Den ena vikten behövs för att driva göken och den andra för att driva urverket. Uren är inte elektriska, tiden kontrolleras i stället med hjälp av en pendel som svänger fram och tillbaka.

De första gökuren bestod av en huskropp av trä och utsmyckades vanligen med växter. Göken tittade ut genom en liten lucka.

I dag tillverkas vikterna ibland av metall, men på 1700-talet var det så dyrt att träet oftare målades för att se ut som metall.

Han har gjort det tusentals gånger förut. Gökurmakaren Oliver Zinapold placerar en snirklig mall ovanpå sin träbit av furu. Med bestämda blyertsstreck markerar han konturerna. I nästa ögonblick åker träbiten rally i figursågen. Sågbladet tuggar fram längs med blyertsmotorvägen med en väldig fart och det hela är över på mindre än en minut. Efteråt har han följt strecket in i minsta detalj.

– Det här? Det här är ingenting! Det svåra är att karva i träet. Vill ni se? säger han.

Oliver Zinapold började som träsnidare i den tyska bergsbyn Triberg för 33 år sedan. De första tre åren gick han som lärling. Därefter jobbade han åtta år i en lokal gökursfabrik innan han var mogen att försöka få mästarbrev i yrket. Det tog ytterligare två år. Först efter det kunde han öppna eget som gökurmakare.

Butiken ligger en trappa ner. Här finns också hjärtat i hela verksamheten. Mitt i ett myller av handsnidade gökur, små träfiguriner och gamla handverktyg står arbetsbänken där han ägnat tusentals och åter tusentals timmar åt att tämja trä. Dagens uppgift är att karva ut ett granmotiv som så småningom ska pryda ett mellanstort gökur. Han greppar ett träsnidarjärn och sätter i gång. Träet knakar ljudligt innan det släpper taget. En och annan turist duckar bakom en monter när träflisorna kommer flygande. Oliver Zinapold är inte typen som stannar upp när han väl har börjat. Karvandet kräver full uppmärksamhet.

Att skulptera i sten sägs vara lättare än trä, eftersom sten saknar ådror. Han måste alltid skära i samma riktning som ådrorna och det gäller att vara lika bekväm att jobba med vänsterhanden som med högerhanden. Minsta felsteg och hela alltet kan spricka. Särskilt områdena kring kvistarna är potentiella minfält.

– Jag gillar att man har en bit trä och att slut­produkten finns där redan från början. Innan man ens har satt i gång så finns den där inne i träet. Det gäller bara att få fram den, säger Oliver Zinapold.

Det allra första gökuret tillverkades i grannbyn Schönwald på 1730-talet. Urmakaren Franz Anton Ketterer hade en idé om att tonsätta sina ur. Han ville att man skulle kunna höra hur mycket klockan var utan att behöva titta. Att det skulle bli gökur var dock inte självklart. Från början tänkte han att urverket skulle låta som en tupp, men det visade sig vara tekniskt komplicerat. Ku-ke-li-ku krävde fyra olika toner. Ko-ko bara två.

Folk vill ha hundar och allt möjligt i stället för gök, men vi kan inte göra hundskallet.

Oliver Zinapold, urmakare.

Gökuren blev snabbt populära i byarna i Schwarzwald. Det är tyska för svarta skogen och här fanns gott om virke. Från början tillverkades uren av fattiga bönder som behövde dryga ut kassorna vintertid. Så småningom startades också träsnidarskolor i området. Klockorna såldes av kringresande försäljare runt om i Europa. De åkte till och med till Ryssland och USA.

Gökuren pryddes av avancerade handkarvade trämönster föreställande växter, djur och hus av olika slag. Själva göken tittade ut varje kvart och lät olika länge beroende på tidpunkt.
Som mest fanns det mellan 400 och 500 gökursmakare i området. Nu är de bara en handfull kvar. Oliver Zinapold konstaterar att konkurrensen länge varit hård.

– När jag började var det fortfarande tuffa tag här i området. När man skapade en ny modell hände det att andra tillverkare kopierade den och sålde den billigare. Särskilt de senaste 20 åren har det hänt mycket. Många tillverkare har gett upp. Nu är vi färre än tio kvar, säger han.
Intresset för gökur beskriver han som fortsatt stort, men i dag massproduceras de i länder som Kina, Polen och Rumänien. Att få människor att betala för handsnidade ur är inte det enklaste, även om det fortfarande finns köpstarka ­grupper. Oliver Zinapold säljer gökur till samtliga kontinenter. En klar majoritet skickas till USA.

– Många amerikaner var placerade i Tyskland under andra världskriget och köpte med sig gökur hem. Det skapade en stor efterfrågan. I dag finns många samlare i USA. En del reser hit på semester och köper med sig gökur hem, men det mesta skickar vi med fartyg, säger Oliver Zinapold.

Han tycker bäst om att skapa traditionella ur. Gärna egendesignade, men han har också samlat på sig flera hundra år gamla modeller som han ibland gör repliker av. Oliver Zinapold har också en del gamla träsnidarjärn som han har ärvt från andra tillverkare.
– En liten pojke började räkna alla träsnidar­järnen en gång, men han gick aldrig i mål. Han slutade någonstans efter 200, säger Oliver Zinapold.

Att karva sina gökur framför öppen ridå är ett sätt att tydliggöra för besökarna hur mycket jobb som faktiskt ligger bakom. Verkstaden är dock uppdelad på tre våningar så övriga moment görs fortfarande bakom kulisserna. Sågning och betsning, till exempel.

I arbetsrummen vilar ett tunt lager slipdamm över bänkar, radioapparater och vinkelhakar. Längs väggarna trängs halvfärdiga gökur utrustade med blå lappar som berättar mer om själva beställningarna. Många kunder har särskilda önskemål. Några vill till exempel att han ska snida deras egna hus ­eller deras husdjur. Så länge det bara är tekniskt möjligt säger han ja, men det finns gränser.

Det finns inga som vill ta över. Det är klart jag tycker att det är supersorgligt.

Christophe Herr, urmakare.

Precis som förr i tiden är tekniken enkel. Den bygger på samma princip som orgeln i kyrkan. Ko-ko-ljudet skapas med hjälp av luft som växelvis pressas genom två olika pipor av papp.

– Folk vill ha hundar och allt möjligt i stället för gök, men vi kan inte göra hundskallet. Snidandet är inga problem, det är ljudet som är svårt. Då måste man jobba elektriskt, men det här är 300 år gamla traditioner och jag vill inte ha billiga kinesiska plastgrejer däri. Då håller de inte så länge ­heller. Ett gökur ska hålla en livstid. Gärna flera, säger han.

En annan som jobbar hårt för att blåsa nytt liv i hantverkartraditionerna är Christophe Herr. Han är femte generationens urmakare och skapade sitt allra första gökur när han var åtta år. Som barn arbetade han med både sin pappa och sin farfar.

Själv har han tröttnat på rådjur, björnar och träd. I stället designar han gärna klockor i gotisk stil. Favoritträslaget är lind. Också han är oroad över yrkets framtid. Nu var det länge sedan det utfärdades ett mästarbrev.

– Jag är den yngsta gökursmakaren. Och jag är inte ung. Jag är 40. Det finns inga som vill ta över. Det är klart att jag tycker att det är supersorgligt. Jag och min fru har inga barn, hantverket kanske dör med mig.

Men han har märkt ett tilltagande intresse för att veta varifrån grejer kommer. Alltifrån gökur till korv och bröd.

– Min farfar sa ofta att folk inte behöver gökur. Man köper dem för att man gillar dem. Jag pratar med folk i USA som har ärvt gökur från en gammelgammelfarfar och de fungerar fortfarande. Så vill jag att det ska vara, säger Christophe Herr.

”Min styvdotter har tatuerat in ett gökur på ena armen som en liten hyllning. Men hon jobbar inom vården så jag tror inte att chanserna är så stora att hon vill ta över verksamheten efter mig” säger Oliver Zinapold. Foto: Linn Bergbrant

Oliver Zinapold konstaterar att gökuren har blivit både billigare och dyrare med åren. Utlandsproducerade gökur går att köpa för under hundralappen. Samtidigt finns det kunder som är beredda att betala nästan vad som helst. Förra året fick han en specialbeställning på ett 1,6 meter stort gökur som nu hänger hemma hos ett par i Michigan i USA. De fick betala 10 000 euro, vilket motsvarar ungefär 106 000 svenska kronor.

Ändå är det ingenting mot vad världens påstått mest exklusiva gökur går loss på. I en av klockbutikerna i Triberg säljs ett gökur utrustat med både Swarovski-kristaller och 24 karat guld. Prislappen? 22 000 euro, motsvarande 234 000 svenska kronor.
– Det amerikanska paret blev så nöjda att de har beställt ett till gökur. Den här gången vill de ha ett ännu större. Det kommer alltid att finnas en marknad för gökur, men jag är rädd att den blir allt smalare, säger Oliver Zinapold.

Kommentera

Håll dig till ämnet och håll en god ton. Det kan dröja en stund innan din kommentar publiceras. Dela gärna artikeln så kan fler delta i debatten! E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Du kanske också vill läsa…

Det skulle va husvagn …

Året är 1956. Man hade tre veckors betald semester och den kunde gärna tillbringas på en gräsplätt under skinande sol med gasoltub, parasoll, husgeråd.

Ordföranden som aldrig hann tillträda

Gunnar Andersson skulle bara göra ännu en utlandsresa innan han tog sig an arbetar­rörelsens finaste uppdrag: LO-ordförande.

Nödår, strejker, slit – och äventyr

Hur var det att vara arbetare för hundra år sedan? Med usel lön, eländiga villkor och en polis som sköt skarpt. DA:s Pontus Ohlin hittar ett gammal­t brev och söker svar.

”Tre öre mer i timmen. Annars strejkar vi”

Gideon Hazard kunde knappast förutse vilken historisk betydelse han skulle spela när han krävde tre öre mer i timmen.

I dag corona – då spanska sjukan

I dag är det coronaviruset som spökar i avtalsrörelsen – för hundra år sedan var det spanska sjukan. DA:s Harald Gatu fördjupar sig i en tidigare sjukdomsspridning, som tvingade fackföreningsrörelsen till en svårbemästrad försvarsstrid.

”Se på mattorna, det är jag”

Märta Måås-Fjetterström anade inte att hon skulle bli en av landets främsta textil­konstnärer. Hon visste bara att hon var tvungen att gå över gränsen

Strejken som förändrade Sverige

För femtio år sedan tystnade LKAB:s gruvor i Malmfälten. 5 000 gruv­arbetare trotsade ackordshets och toppstyrning. Efter strejke­n var Sverige inte längre sig likt.

40 år av bombhot, mord och politik

Högerextremismen har tagit olika former de senaste 40 åren. Här är några händelser som präglat Sverige.

Gruvarbetare i Persberg.

”Strejken i Persberg får inte glömmas”

De klättrade upp ur gruvan och vägrade gå ner igen. Fyrahundra gruvarbetare trotsade ägarna, gick i strejk och militär inkallades. I dagarna är det 150 år sedan Persbergs gruvarbetare skrev historia.

Sömmerskor på Kooperativa Syfabriken Linnéa.

Sömmerskorna startade sin egen syfabrik

Här styrde arbetarna själva. I trettio år var Kooperativa Syfabriken Linnéa sömmerskornas eget företag. Allt började med att en arbetsgivare jagade ut dem som ville organisera sig i en fackförening.

Arbetsrätt Striden om las

”Använd strejken mot försämringarna som föreslås”

Det finns ingen anledning att sätta sig vid ett förhandlingsbord där försämringar kommer att bli vägledande, skriver sex tidigare förtroendevalda inom IF Metall.

”Vi förhandlar för att stärka tryggheten”

En stark industri kräver yrkesskickliga industriarbetare med uppdaterade kunskaper och trygga jobb, skriver IF Metalls ordförande Marie Nilsson.

”Facklig självmordsstategi att förhandla las under fredsplikt”

Om vi inte åtminstone försöker använda fackets enda motmakt när grundläggande intressen hotas så kommer allt fler att ställa sig frågan varför de alls ska vara organiserade, skriver Volvoarbetaren och skribenten Lars Henriksson.

LO-förbunden eniga: Las-förhandlingarna återupptas

På ett extrainsatt representantskap på fredagen beslutades att förhandlingarna om las, lagen om anställningsskydd, ska fortsätta.

Pontus Georgsson

Pappers vill ha en ”tredje väg” i las-förhandlingarna

Pappers planerar att säga nej till fortsatta förhandlingar om anställningstryggheten. I stället föreslår förbundet en ”tredje väg” – att föra in frågan i avtalsrörelsen.

Industriarbetsgivarna: Vi ska inte förhandla utifrån politikernas förslag

Mer fokus på kompetens än turordning. Det hoppas Industriarbetsgivarnas förhandlingschef Per Widolf blir resultatet när parterna de närmaste månaderna ska förhandla om anställningsskyddet.

Öppnare förhandlingar ska lösa vårens LO-kaos

En rejäl omstart, mer insyn och inflytande och några röda linjer som inte får korsas – så hoppas LO läka ihop sprickan som uppstått under diskussionerna om arbetsrätten.

Kom två minuter för sent – fick inte jobba kvar på Textilia

Nebije kom några minuter för sent vid två tillfällen. Det räckte för att inte få ett nytt kontrakt på Textilia i Rimbo. Där är en tredjedel av arbetsstyrkan visstidsanställd – en otrygghet som tär.