Göken som håller i ur och skur

urgammalt hantverk. Det allra första gökuret gjordes för nästan 300 år sedan. I dag finns några få tyska hantverkare som försiktigt karvar ut avancerade mönster i trä och sätter ihop med urverk och utflygande gök.

Han har gjort det tusentals gånger förut. Gökurmakaren Oliver Zinapold placerar en snirklig mall ovanpå sin träbit av furu. Med bestämda blyertsstreck markerar han konturerna. I nästa ögonblick åker träbiten rally i figursågen. Sågbladet tuggar fram längs med blyertsmotorvägen med en väldig fart och det hela är över på mindre än en minut. Efteråt har han följt strecket in i minsta detalj.

– Det här? Det här är ingenting! Det svåra är att karva i träet. Vill ni se? säger han.

Oliver Zinapold började som träsnidare i den tyska bergsbyn Triberg för 33 år sedan. De första tre åren gick han som lärling. Därefter jobbade han åtta år i en lokal gökursfabrik innan han var mogen att försöka få mästarbrev i yrket. Det tog ytterligare två år. Först efter det kunde han öppna eget som gökurmakare.

Butiken ligger en trappa ner. Här finns också hjärtat i hela verksamheten. Mitt i ett myller av handsnidade gökur, små träfiguriner och gamla handverktyg står arbetsbänken där han ägnat tusentals och åter tusentals timmar åt att tämja trä. Dagens uppgift är att karva ut ett granmotiv som så småningom ska pryda ett mellanstort gökur. Han greppar ett träsnidarjärn och sätter i gång. Träet knakar ljudligt innan det släpper taget. En och annan turist duckar bakom en monter när träflisorna kommer flygande. Oliver Zinapold är inte typen som stannar upp när han väl har börjat. Karvandet kräver full uppmärksamhet.

Att skulptera i sten sägs vara lättare än trä, eftersom sten saknar ådror. Han måste alltid skära i samma riktning som ådrorna och det gäller att vara lika bekväm att jobba med vänsterhanden som med högerhanden. Minsta felsteg och hela alltet kan spricka. Särskilt områdena kring kvistarna är potentiella minfält.

– Jag gillar att man har en bit trä och att slut­produkten finns där redan från början. Innan man ens har satt i gång så finns den där inne i träet. Det gäller bara att få fram den, säger Oliver Zinapold.

Det allra första gökuret tillverkades i grannbyn Schönwald på 1730-talet. Urmakaren Franz Anton Ketterer hade en idé om att tonsätta sina ur. Han ville att man skulle kunna höra hur mycket klockan var utan att behöva titta. Att det skulle bli gökur var dock inte självklart. Från början tänkte han att urverket skulle låta som en tupp, men det visade sig vara tekniskt komplicerat. Ku-ke-li-ku krävde fyra olika toner. Ko-ko bara två.

Folk vill ha hundar och allt möjligt i stället för gök, men vi kan inte göra hundskallet.

Oliver Zinapold, urmakare.

Gökuren blev snabbt populära i byarna i Schwarzwald. Det är tyska för svarta skogen och här fanns gott om virke. Från början tillverkades uren av fattiga bönder som behövde dryga ut kassorna vintertid. Så småningom startades också träsnidarskolor i området. Klockorna såldes av kringresande försäljare runt om i Europa. De åkte till och med till Ryssland och USA.

Gökuren pryddes av avancerade handkarvade trämönster föreställande växter, djur och hus av olika slag. Själva göken tittade ut varje kvart och lät olika länge beroende på tidpunkt.
Som mest fanns det mellan 400 och 500 gökursmakare i området. Nu är de bara en handfull kvar. Oliver Zinapold konstaterar att konkurrensen länge varit hård.

– När jag började var det fortfarande tuffa tag här i området. När man skapade en ny modell hände det att andra tillverkare kopierade den och sålde den billigare. Särskilt de senaste 20 åren har det hänt mycket. Många tillverkare har gett upp. Nu är vi färre än tio kvar, säger han.
Intresset för gökur beskriver han som fortsatt stort, men i dag massproduceras de i länder som Kina, Polen och Rumänien. Att få människor att betala för handsnidade ur är inte det enklaste, även om det fortfarande finns köpstarka ­grupper. Oliver Zinapold säljer gökur till samtliga kontinenter. En klar majoritet skickas till USA.

– Många amerikaner var placerade i Tyskland under andra världskriget och köpte med sig gökur hem. Det skapade en stor efterfrågan. I dag finns många samlare i USA. En del reser hit på semester och köper med sig gökur hem, men det mesta skickar vi med fartyg, säger Oliver Zinapold.

Han tycker bäst om att skapa traditionella ur. Gärna egendesignade, men han har också samlat på sig flera hundra år gamla modeller som han ibland gör repliker av. Oliver Zinapold har också en del gamla träsnidarjärn som han har ärvt från andra tillverkare.
– En liten pojke började räkna alla träsnidar­järnen en gång, men han gick aldrig i mål. Han slutade någonstans efter 200, säger Oliver Zinapold.

Att karva sina gökur framför öppen ridå är ett sätt att tydliggöra för besökarna hur mycket jobb som faktiskt ligger bakom. Verkstaden är dock uppdelad på tre våningar så övriga moment görs fortfarande bakom kulisserna. Sågning och betsning, till exempel.

I arbetsrummen vilar ett tunt lager slipdamm över bänkar, radioapparater och vinkelhakar. Längs väggarna trängs halvfärdiga gökur utrustade med blå lappar som berättar mer om själva beställningarna. Många kunder har särskilda önskemål. Några vill till exempel att han ska snida deras egna hus ­eller deras husdjur. Så länge det bara är tekniskt möjligt säger han ja, men det finns gränser.

Det finns inga som vill ta över. Det är klart jag tycker att det är supersorgligt.

Christophe Herr, urmakare.

Precis som förr i tiden är tekniken enkel. Den bygger på samma princip som orgeln i kyrkan. Ko-ko-ljudet skapas med hjälp av luft som växelvis pressas genom två olika pipor av papp.

– Folk vill ha hundar och allt möjligt i stället för gök, men vi kan inte göra hundskallet. Snidandet är inga problem, det är ljudet som är svårt. Då måste man jobba elektriskt, men det här är 300 år gamla traditioner och jag vill inte ha billiga kinesiska plastgrejer däri. Då håller de inte så länge ­heller. Ett gökur ska hålla en livstid. Gärna flera, säger han.

En annan som jobbar hårt för att blåsa nytt liv i hantverkartraditionerna är Christophe Herr. Han är femte generationens urmakare och skapade sitt allra första gökur när han var åtta år. Som barn arbetade han med både sin pappa och sin farfar.

Själv har han tröttnat på rådjur, björnar och träd. I stället designar han gärna klockor i gotisk stil. Favoritträslaget är lind. Också han är oroad över yrkets framtid. Nu var det länge sedan det utfärdades ett mästarbrev.

– Jag är den yngsta gökursmakaren. Och jag är inte ung. Jag är 40. Det finns inga som vill ta över. Det är klart att jag tycker att det är supersorgligt. Jag och min fru har inga barn, hantverket kanske dör med mig.

Men han har märkt ett tilltagande intresse för att veta varifrån grejer kommer. Alltifrån gökur till korv och bröd.

– Min farfar sa ofta att folk inte behöver gökur. Man köper dem för att man gillar dem. Jag pratar med folk i USA som har ärvt gökur från en gammelgammelfarfar och de fungerar fortfarande. Så vill jag att det ska vara, säger Christophe Herr.

Oliver Zinapold konstaterar att gökuren har blivit både billigare och dyrare med åren. Utlandsproducerade gökur går att köpa för under hundralappen. Samtidigt finns det kunder som är beredda att betala nästan vad som helst. Förra året fick han en specialbeställning på ett 1,6 meter stort gökur som nu hänger hemma hos ett par i Michigan i USA. De fick betala 10 000 euro, vilket motsvarar ungefär 106 000 svenska kronor.

Ändå är det ingenting mot vad världens påstått mest exklusiva gökur går loss på. I en av klockbutikerna i Triberg säljs ett gökur utrustat med både Swarovski-kristaller och 24 karat guld. Prislappen? 22 000 euro, motsvarande 234 000 svenska kronor.
– Det amerikanska paret blev så nöjda att de har beställt ett till gökur. Den här gången vill de ha ett ännu större. Det kommer alltid att finnas en marknad för gökur, men jag är rädd att den blir allt smalare, säger Oliver Zinapold.