Vi har mycket att lära av Ludvika

Civilkurage. Civilsamhället är avgörande i motståndet mot nazism. Fackföreningar är en del i människovärdets självförsvar.

På väg upp till Ludvika får jag veta att nazisterna gjort en aktion mot kyrkan där jag på kvällen ska medverka i ett samtal om hur vi skapar tillit i hatets tid. Med avspärrningsband och fejkaffisch var deras hatbudskap tydligt. Det var djupt olustigt men inget ovanligt i denna tid så präglad av hot och hat mot förtroendevalda, mot journalister, mot fackligt aktiva och andra som bär upp vår demokrati.

Ledarna i Nordiska motståndsrörelsen har bosatt sig i Dalarna med syfte att försöka ta över politiskt. NMR har försökt skrämma lokalbefolkningen med sina marscher, sina demonstrationer och flygbladsutdelningar. De har försökt sabotera både 1 maj och Pride. De har försökt ta sig in i kommunfullmäktige i Ludvika.

Företagare, fackligt aktiva, föreningsliv, kyrka, skola, politiker – ja hela civilsamhället har sagt: Ni kan aldrig skrämma oss.

Men de har inte lyckats. Tvärtom har lokalsamhället gjort motstånd. Företagare, fackligt aktiva, föreningsliv, kyrka, skola, politiker – ja hela civilsamhället har sagt: Ni kan aldrig skrämma oss. Nazism och rasism har ingen plats här.

På 1 maj i år gick Ludvikabor oavsett partifärg ut och demonstrerade i ett jättetåg för att markera mot NMR. Nazisterna fick bara några promille av rösterna i valet. Organisationen är nu kraftigt försvagad och splittrad.

Kyrkan blev nästintill fullsatt den där kvällen när jag skulle medverka. Ludvikaborna slöt än en gång upp i kampen för människovärdet och demokratin. Det är verkligen hoppfullt.

Högerextremism och nazism får aldrig normaliseras. Det är i vardagslivet som demokratins kultur kan skapas. Civilsamhället är oerhört viktigt i detta. Genom att dra in människor i konstruktiva gemenskaper i stället för hatets destruktiva, genom att odla empati och förmågan att se med den andres ögon kan inte fördomarna slå rot. I folkrörelsedemokratins gemenskap skapas modet att försvara människovärdet.

Fackföreningsrörelsen är när den fungerar som bäst just en mylla för modet. Läs den starka berättelsen om industriarbetaren och IF Metallaren Sven-Erik Källman som lämnade nazismen och nu vågar berätta. Under 1990-talskrisen gick Sven-Eriks missnöje överstyr och han sökte sig till nazistiska miljöer.

Tack vare att både fack och företagsledning tydligt markerade anständighetens gräns samtidigt som Källman kunde finna ett sammanhang i den fackliga kampen vändes hatet till positivt handlande. Han är nu sedan länge fackligt-politiskt aktiv. På 1 maj i år bar han fackets fana inför nazisternas ögon och höll tal där han varnade för högerextremismen.

Vi har mycket att lära av Ludvika.

Helle Klein