Arbetsgivaren som ville vara laglig
29 oktober, 2019
Skrivet av Elinor Torp
ARBETSLIVSKRIMINALITET. Anto försökte göra rätt. Men konkurrerades ut av kriminella. Bolaget som anlitat hans firma var skyldigt honom miljoner. Svensk domstol lyfte inte ett finger, vittnar han om. Månaderna gick. Inga pengar. Skulderna växte. Än i dag har Anto svårt att höra ljudet av kuvert som öppnas.
Vi, Skuggorna
Texten är ett utdrag ur boken Vi, skuggorna (Leopard förlag) av Elinor Torp.
Rörmokaren kom till familjens stuga en sommar för länge sedan när framtiden fortfarande låg blank och möjlig.
Egentligen var han väl mer av en teoretiker, inte alls särskilt händig av sig, och i staden där han bodde fanns så oändligt många spännande utbildningar. Mest av allt ville han gräva i historien och bli arkeolog. Han kunde tänka sig att plugga till byggnadsingenjör också. Men den där rörmokaren i sommarstugan hade verkligen gjort intryck på honom. Han gjorde sin grej och fakturerade direkt 1 500 kronor. Så handfast och enkelt, tryggt på något vis.
Om han utbildade sig till rörmokare först så hade han alltid något att falla tillbaka på. Och just VVS-montörer, som det så fint kallades på fackspråk, spåddes en extra ljus framtid på arbetsmarknaden. Syon på skolan sa att det var ett klokt val.
Och mycket riktigt fick han jobb direkt. En massa jobb.
Upphandlingar finansierar kriminella
Stat, kommuner och landsting slarvar bort mer än var tionde skattemiljard vid upphandlingar.
2018 försvann mellan 90 och 135 miljarder av de 900 miljarder kronor som upphandlades.
Källa: Dagens Samhälle Insikt
Han räckte inte till, så han bestämde sig för att starta eget och anställde först en person, sedan en till. Sakta expanderade firman till fem rörmokare vilket kändes alldeles lagom. Byggandet av nya bostäder hade tagit rejäl fart och de hade gott om jobb. Kunderna var nöjda och firman fick betalt. Allt flöt på fint den där första tiden.
Så ringde en bekant till en bekant som visste att han var rörmokare. ”Vill du följa med på en resa?” frågade mannen i telefonen. ”Jag har fått jobb på den här byggfirman och de har jättestora planer!” Kontraktet rörde hur många lägenheter som helst, inte bara i närområdet utan i hela Mälardalen.
Antos lilla firma växte snabbt från fem till tjugotvå anställda. Han var tvungen att få in sina miljoner varje månad för att kunna avlöna alla rörmokare och täcka firmans kostnader. Han sa det till kunden, att han behövde förvissa sig om att pengarna kom in löpande. Men med femtio nya lägenheter i månaden så var det inga problem.
Tjugotvå rörmokare räckte inte. Det behövdes fler. Han fick frågan om han kunde hjälpa till att rekrytera folk nerifrån Europa. Han fortsatte att tjata på kunden att han behövde garantier. Han kunde inte bara utöka sin firma och sedan inte veta om uppdragen skulle fortsätta att komma i samma omfattning. Lite misstänksam hade han börjat bli.
Pengarna betalades inte längre ut i tid. Och rörmokare från Vitryssland, Moldavien och andra låglöneländer hade börjat bo i de ofärdiga lägenheterna och fick väl inte en bråkdel så mycket betalt som hans anställda. Mot slutet av den sommaren saknades en massa pengar från kunden för rörjobben de gjort. Anto stötte på. De slingrade sig. Pengarna skulle komma, lovade och bedyrade de. Tiden gick. Pengarna kom inte. Han började få svårt att betala ut löner. Så kom frågan. ”Får vi köpa dig?” Priset de skulle betala för hans rörfirma var ett hån, så han sa nej. ”Vi är inte till salu.”
Efteråt sa någon till honom att hot var enda sättet i den här branschen nu för tiden. Det räckte att ta med sig en biffig typ som inte hade med byggbranschen att göra.
En dag var de ersatta av den billiga utländska arbetskraften. På fredagen funkade deras passerkort, på måndagen när de skulle blippa in sig lyste det rött. De frågade byggarna på plats varför deras kort inte fungerade, människor de hade jobbat sida vid sida med de senaste veckorna. De vände bort blickarna som om de aldrig setts förr.
På kontot fanns fortfarande inga pengar. Han vände och vred på alltsammans, försökte finna en rimlig förklaring, men tvingades till slut inse att han blivit lurad.
Arbetsgivaravgifter, moms, skatter, uppsägningslöner till dem han var tvungen att göra sig av med … Hans egna rörmokare som skällde ut honom och tyckte allt var hans fel. Arbetsledaren på firman som kämpade på, men gick in i väggen och blev sjukskriven. Utgifterna var gigantiska. Inkomsterna närmast noll. Det fanns ingen annan väg att gå än att ringa till en advokat.
Två veckor senare lämnade Antos företag in en stämningsansökan till domstol. Kunden hade såklart blåst andra företagare också, men de suckade bara när Anto ringde och berättade att han tagit den rättsliga vägen. Efteråt sa någon till honom att hot var enda sättet i den här branschen nu för tiden. Det räckte att ta med sig en biffig typ som inte hade med byggbranschen att göra. Satt han och blängde tillräckligt fientligt vid uppgörelserna så brukade pengarna komma in på kontot till slut.
När Anto var tjugo träffade han tjejen som han senare skulle gifta sig och få barn med. Nu hade de fyra små därhemma så han försökte hålla skenet uppe. De hade precis flyttat in i ett hus de låtit bygga. Drömmen om att ha något eget hade infriats. Livet skulle precis börja och han vägrade riskera alltsammans. Om nätterna när han inte kunde sova googlade han sig stel i fingrarna. Han tänkte inte ge sig. Han skulle kartlägga idioterna som höll på att ödelägga hans liv. Men aldrig att han sjönk till deras nivå och blev kriminell.
En dag kan han inte resa sig från kontorsstolen. Allt snurrar och han kan inte andas.
Pappren från domstolen kom. De blev kallade till förhandling. Kunden dök upp med sina jurister och han höll sig en bit bakom sin advokat. I pausen granskade han en vd som varit involverad i härvor förut och tvingats lämna sin post. Det hade han läst sig till på nätet. Anto tittade på honom för att fatta hur en gubbe så högt upp på ett så stort företag kunde fortsätta utanför lagen. Blicken måste ha stört vd:n för i slutet av dagen sa han med lugn och stilla stämma, något i stil med: ”Lilla grabben, du sitter här och tittar på mig. Gör inte det. Du kommer att ångra dig.”
Domaren undrade om Anto kunde gå med på att få en del av beloppet i stället för rättegång. Lite drygt en miljon gick kunden med på att betala. Totalt handlade det om nästan tre miljoner som det stora byggbolaget var skyldig honom. Han sa nej. Det går inte. Jag ligger efter med löner. Domaren försökte igen. Men det är väl bättre än att inte få någonting alls. Anto vände sig till sin advokat som också rådde honom att ta pengarna. De undertecknade pappren. Pengarna skulle komma in på hans konto.
En månad gick, två månader, tre månader, fyra månader. Inga pengar på kontot. Hans advokat mejlar dem. Inget händer. Han kontaktar domstolen. Inget händer. Ryktesvägen får han höra att cheferna på byggbolaget bettar om när han ska gå i konkurs. Att de ringt Kronofogden. Att de kollat hans skulder. Att de bara väntar ut tiden.
Skulderna byggs på. Breven från inkasso, Kronofogden, olika myndigheter. Högar med kuvert. I början öppnar han posten. Sedan blir det fysiskt omöjligt. Ljudet av kuvert som sprättas upp är tortyr. På något sätt kanaliseras allt in i de där breven som han vet att han måste öppna. Ingen annan kommer att göra det.
En dag kan han inte resa sig från kontorsstolen. Allt snurrar och han kan inte andas. Han tittar på en arbetskamrat och undrar om arbetskamraten ser en sinnessjuk människa framför sig, åker hem till sin fru, spelar ett spel. Leker lyckliga familjen. Minstingen har precis lärt sig gå och han försöker stanna i det. Han kartlägger kriminella, betalar de skulder han kan, matar minstingen med gröt, läser godnattsagor, vädjar till myndigheterna, sprättar upp kuverten trots att det skär i bröstet. Han ligger på domstolen. Han pratar med sin advokat. Han bestämmer möte med typerna som snott hans pengar.
De tvingas flytta från huset in i en trång lägenhet. Breven fortsätter att komma. Han sitter med debet och kredit och inser att det aldrig går.
Det finns de som frågar honom om han inte själv funderar på att slå in på den brottsliga banan. Men han säger bestämt nej. Han ska driva sin firma på rätt sätt och betala sina skatter och avgifter.
Utan familjen hade han hamnat på gatan, tänker han. Inför barnen spelar Anto samma gamla vanliga pappa medan han fortsätter att kartlägga och störa snubbarna tills han inser att hans mejl är hackad och han nog borde lägga av.
Det finns de som frågar honom om han inte själv funderar på att slå in på den brottsliga banan. Men han säger bestämt nej. Han ska driva sin firma på rätt sätt och betala sina skatter och avgifter. Varenda liten sketen skuld ska bort. Och någon gång kommer de som jävlas med honom att straffas. Om inte nu så i framtiden. Någon gång åker de dit. Han finner tröst i den tanken, ringer Skatteverket och ber om uppskov, berättar vad han varit med om. Myndigheten säger nej. Skatta ska han, utan dröjsmål.
Fyra rörmokare stannar troget kvar i firman. De tar mindre uppdrag så att han i alla fall kan betala ut deras löner. En av killarna har jobbat femton år i Australien där han var ordförande i facket. Han kan inte fatta hur lama svenska myndigheter är. Nästan som om domstolarna står på de kriminellas sida. Vilken slapphänthet! Och Skatteverket?
Han fattar ingenting och berättar hur det fungerar i Australien. Där har kunden tre månader på sig att betala för att undvika straff. Har man en gång blivit förknippad med bedrägerier och andra oegentligheter så sänker det ens trovärdighet och får konsekvenser resten av ens karriär, förklarar han för Anto. Här i Sverige verkar det inte finnas något skyddsnät alls för små företag. ”The big fish eats the small fish”, säger australiensaren.
Än i dag klarar inte Anto av ljudet av kuvert som öppnas. När de sista skulderna är avbetalda hoppas han bli sig själv igen. Förmodligen avvecklar han alltsammans när han gjort rätt för sig. Det går inte att driva byggföretag lagligt i Sverige.
Såvida man inte är både beställare och utförare och har koll på hela ledet. Vissa dagar ändrar han sig och tänker att han måste testa en gång till. Småhus där han har överblick och kan följa hela bygget från början till slut. Kanske går det. Men han tvivlar.
Så fuskar företagen
Varför gör aktiebolag så här?
För att slippa betala skatt.
Var kommer pengarna ifrån?
Offentlig sektor. Det är skattemedel som Sverige använder för att renovera skolor, bygga bostäder och städa sjukhus.
Vilka är de största beställarna?
Stat, kommuner och landsting (regioner).
Hur köps varor och tjänster in?
Genom upphandlingar. Bolag lägger anbud.
Varför får de här bolagen kontrakten?
De kräver lägst betalt.
Vad styr upphandlingar?
Lagen om offentlig upphandling, LOU. Lägsta priset.
Hur tvättas pengarna i svenskt arbetsliv?
Genom:
- Osanna fakturor
- Målvakter
- Svartarbete
- Bankkonton under falska identiteter
- Oriktiga kontrolluppgifter till Skatteverket
- Cirkulerande samordningsnummer
- Låtsasanställda på felaktiga lönebidrag
- Diverse inköp av bilar och fastigheter
- Komplicerade upplägg för att slippa skatt
NYA UPPLÄGG
Arbetslivsskurkarna är smarta och hittar hela tiden nya sätt att lura svenska myndigheter. Bemanningsbolag registrerade utomlands med enbart tredjelandsmedborgare som arbetskraft är ett nytt upplägg.
10 VITA, 100 SVARTA
På pappret har firman tio anställda som skattas för. I verkligheten jobbar här hundra, svart.
OSANNA FAKTUROR
En uppsjö svenska företag tillhandahåller osanna fakturor. Nytt är att allt fler bolag tillverkar osanna fakturor i Polen och Baltikum. Då blir det svårare för svenska myndigheter att kontrollera.
MÅLVAKTER
Mot en liten summa pengar agerar människor från Polen och Baltikum målvakter för att de verkliga ägarna – arbetslivsskurkarna – inte ska kunna kopplas till bolagen. Målvakten är bara en identitet som används för att lura myndigheterna. Helt andra personer använder alltså identiteten.
BÅTTUR MED MILJONER
När övervakningen i Sverige ökar tar kriminella färjan över Östersjön för att hämta ut stora summor pengar på banker i Baltikum och Polen. Med miljoner i kontanter åker man båten hem igen.
Myndigheter och domstolar är löjliga i dessa ärenden.
Man borde ha ett liknade system som i England, där man får en tidsfrist på att betala skulden, annars kommer indrivningen mannen dagen efter utgånget datum.
Jag lider med dig. Våra regelsystem är inte uppdaterade. De som är hederliga klämms åt. Skojarsvinen får fortsätta blåsa människor. Det görs under täckmanteln fri företagsamhet.
När ska vi i Sverige göra något åt det här.
Frågan är ju om det är någon som kan göra något åt detta om man inte ger upp den s.k personliga integriteten i de officiella datasystemen. Det förvånar mig att detta inte upprör fler, bara 2 kommenterer tidigare.