Kolarbetarna slipper ta smällen i Spanien

Nedlagda gruvor. Vem ska betala notan när industrin måste bli renare?
Inte arbetarna, tycker spanska regeringen, som storsatsar på dem som förlorar jobben.

Den gamla ingången ner till San Nicolás-gruvan i hjärtat av Asturien i norra Spanien har växt igen. Återtagits av den lövskog som omgärdar gruvområdet. Klockan är tolv på förmiddagen när gruvlaven ner till den nya ingången vaknar till liv igen. En 30 meter hög stålkonstruktion som höjer sig över träden ska lyfta hem arbetarna från under jordytan.

Hissen stannar och ut väller ett fyrtiotal män. Täckta av tjocka lager kol går de i all hast in i omklädningsrummen.

Det är skiftbyte i Spaniens allra sista kolgruva.

– Ingen dag är den andra lik där nere, jag älskar verkligen mitt jobb, berättar Moisés.

Han tar av pannlampan från hjälmen och hänger den på plats nummer 125 på den elektroniska tavlan. GPS-systemet i lampan skickar en signal till kontrollrummet. Moisés Blanco Martinez har kommit tillbaka oskadd nedifrån gruvan. Och ytterligare ett dagsverke är avklarat.

Moisés kom till San Nicolás för sex år sedan när den förra gruvan han arbetade i fick stänga igen. Många av hans nuvarande kollegor har gjort samma resa. De tillhör de runt tusen kolgruvarbetarna som finns kvar.

Ett politiskt dilemma

Kolens tid är förbi i Spanien. Finanskrisen 2008 och konkurrens utifrån har de senaste decennierna slagit hårt mot den spanska kolindustrin. Men en ny lag från EU-kommissionen gav nådastöten. Den innebär att det inte längre är tillåtet att ge statligt stöd till kolgruvor som går med förlust.

För de regerande spanska socialdemokraterna PSOE uppstod ett dilemma. Partiet har kampanjat  för klimatet som en av vår tids viktigaste frågor.

Samtidigt försvinner nu jobben i de regioner som varit beroende av kolet. Samma regioner där de har sitt starkaste väljarstöd.

Vem ska betala notan när industrin måste ställa om? Spanien tror sig ha funnit svaret. Den ”rättvisa övergången” förhandlades fram mellan den spanska regeringen, facken och arbetsgivarna. Över 250 miljoner euro har öronmärkts av den spanska staten till en ”rättvis övergång och hållbar utveckling för kolregionerna”. Handlingsplanen gäller under de tre kommande åren och innebär:

• Generösa pensionsvillkor.
• Skälig kompensation för dem som förlorar jobbet.
• Nya gröna arbetstillfällen.

 Nu ska berget återställas  

Grävmaskinen är fast i leran efter gårdagens regn. Uppe på höjden utanför staden Mieres del camino, i hjärtat av Asturien, står Cristian och tittar på när hans kollegor försöker få loss den tunga maskinen ur den svarta gyttjan. ”Kanske skulle det funka att kila fast några plankor undertill?” Cristian tänker högt. Hans erfarenhet av att jobba med grävmaskiner och andra tunga fordon är knapp. Tidigare har han jobbat med att bryta kol.

Cristian är uppvuxen i Asturien. Regionen som har fostrat flera generationer av sottäckta och stolta kolgruvearbetare.

I dag jobbar han i stället med att återställa naturen efter det gamla dagbrottet. Ett projekt finansierat av Spaniens nya handlingsplan.

När Cristian fick chansen att jobba med återställningen av berget efter en gammal gruva utanför Mieres tog han den direkt.

– Här ute är framtiden ljusare, säger han.

Spillhögarna från den gamla Figaredo-gruvan som låg här har länge utgjort en fara för invånarna som bor runt om kullen. Etappvis har man återställt dagbrottet och forslat bort kolspill. Cristian pekar mot en lummig del av kullen.

– Där var det kolsvart förut. Nu är det grönt igen.

De är nio som jobbar med återställningen. Samtliga har jobbat i gruvor innan. Och få av dem har relevant utbildning för de nya arbetsuppgifterna.

När Cristian anslöt sig till gruppen fick han sitta med och lära sig av mer erfarna kollegor.

Gräva och lasta spillhögar. Köra upp och ner för berget flera gånger om dagen. Plantera växter och träd. Arbetssysslorna är många.

Men på ett år har Cristian gjort sig så pass värdefull att det är på tal att han ska få ett större ansvar.

Rúben har arbetslett återställningen sedan den började för fem år sedan. Han har sett hur grönskan återvänt till det berg som under barndomen var en plats för kolexploatering. Snart går han i förtidspension.

Han väntar sitt första barn nu till hösten. Då kommer han med sina 48 år fyllda redan vara pensionerad. Rúben har därför planerat att ta sin pappa och gravida fru till mynningen av den gruva som han jobbat i för att ta en bild.

– Hon kommer aldrig få se mig arbeta, jag vill på något sätt visa för henne vad vi gjorde. Var hon kommer ifrån, säger Rúben.

Cristian blickar ut över bergen. Arbetet med återställningen av Figaredo-gruvan har gått så pass bra att det nu planeras på flera ställen runt om Mieres. Troligen blir de flera arbetslag i framtiden. Sakta men säkert kommer Asturiens kullar att återställas.

Cristian minns tillbaka till när han var barn. Pappa brukade ta med honom och fiska i Caudal-floden. ”Vi kom hem kolsvarta ända upp till knäna”, berättar han. I dag rinner floden klart, och är ett fint promenadstråk.

En klunga sportcyklister blåser förbi. De lummiga bergen som omringar staden är en dröm för dem som gillar vandring och cykling. Turister har faktiskt börjat leta sig hit till Asturien, men inte alls i samma utsträckning som till grannregionen Baskien. Just nu restaureras de 20-tals ”castilletes”, gruvlavar, som finns i och runt staden Mieres. Förhoppningen är att det ska bli ett turistmål.

 ”Varför måste vi lägga ner?”

Runt om San Nicolás-gruvan vittnar minnesstenar om gruvans 140-åriga historia. Hyllningar till de kamrater som strejkat mot diktaturen. Och till de som mist livet inuti gruvan. Snart kommer också San Nicolás höra till det förflutna.

– När folk började ta klimatkrisen på allvar blev vi en enkel måltavla, konstaterar Moisés uppgivet. Han har sett hur jobben har försvunnit i en rasande takt.

San Nicolás har med hjälp av den spanska staten fått tillåtelse att bryta kol fram till 2021. Detta för att företaget ska kunna genomföra sin plan att förtidspensionera 500 arbetare, ungefär 55 procent av nuvarande arbetskraft. Policyn är att ingen som jobbar på företaget ska avskedas.

– Varför måste vi lägga ner? undrar Moisés.

Han nämner Tyskland och Polen, som exempel på länder som fortsätter bryta kol. Att textilindustrin minsann är en lika stor utsläppare. Och att Spanien i slutändan ändå kommer att behöva importera el från kolkraft av Marocko.

Men klimatkrisen då? frågar jag.

Den ska man ta på allvar, tycker Moisés.

– Men man kan investera i koldioxidfångare till kraftverken i stället, eller börja någon annanstans, säger han.

Var då? undrar jag.

– Det är politik, och det har jag gett upp för länge sedan, säger Moisés.

Som anställd är Moisés garanterad en anställning tills han får gå i förtidspension. Han drömmer om att ha egna barn någon dag. Men just nu ser han ingen framtid för dem här i Asturien.

Privata gruvarbetare utan lön 

En fågel har byggt sitt bo i en av hjälmarna som hänger kvar. Golvet i det gamla omklädningsrummet är täckt av glassplitter och cigarettfimpar. Emilio visar att någon stulit kablar ur väggen. ”Koppar” konstaterar han. Emilio jobbar för det privata gruvbolaget Mineria astur leonesa.

– Kolgruvor i europeisk toppklass, menar han.

I 24 år har Emilio jobbat med att bryta kol i gruvorna runt omkring byn Cerredo elva mil sydväst om Mieres där han bor. Men sedan ett och ett halvt år tillbaka är gruvorna stängda. Lika länge har Emilio fortsatt jobba på företaget utan att få någon lön. Mineria astur leonesa är under likvidation.

I stället för att bryta kol patrullerar han företagets ägor fem dagar i veckan. Hoppet om en retroaktiv lön har han gett upp för länge sedan. I stället räknar han dagarna tills han kan gå i förtidspension.

Emilio har gjort i ordning alla papper. Enligt egen beräkning ska han kunna lämna jobbet under hösten. Men reglerna för pensionsvillkoren är snåriga. Vissa arbetsuppgifter i gruvan väger tyngre än andra.

Ingen lön i mer än ett år. Ändå ser Emilio sig själv som tursam. Familjen har kunnat leva på sparade pengar. Och de gånger det behövts, har han kunnat låna pengar av sin mamma. Snart kan han gå i pension.

Gruvarbetare i den privata sektorn har drabbats hårdast av omställningen. När gruvorna stängde blev 900 arbetare i den privata sektorn plötsligt utan jobb. Det dröjde fram till mars i år innan den spanska statens plan för akuta åtgärder sattes i verket.

Men nu har staten gett privatanställda gruvarbetare en arbetslöshetsersättning under två år.

Några hundra meter bort från gruvbolagets huvudkontor i Cerredo står några lägenhetshus vars modernistiska stil sticker ut bland de lantliga stenhusen i byn. Lägenheterna står för det mesta tomma. En farbror som är ute och rastar hunden, och barnskrik ur ett öppet fönster är det enda som vittnar om liv.

De byggdes av företaget för bara några år sedan, då var det runt 2 000 som bodde i Cerredo. I dag är det knappt 500. Det finns knappt tillräckligt med elever kvar för att hålla skolan öppen. När gruvjobben försvann, så försvann också inkomsterna som höll i gång den lokala ekonomin.

Nu hoppas befolkningen på de nya gröna näringarna.

Ett företag har visat intresse för att anlägga en solcellspark i det gamla dagbrottet. Om det blir verklighet är gruvarbetarna garanterade förtur till de nya jobben.

Gruvan blev ett värmeverk 

Redan på nittiotalet övergavs den gamla Barredo-gruvan. Vid infarten till Mieres tornar sig gruvlaven upp över staden. Den är sedan länge översvämmad.

– Vattnet värms upp av jorden där nere, det vore dumt att inte använda sig av all den energin, säger Rafael.

Han är en av en handfull gruvarbetare som fått möjligheten att ombilda sig för att jobba i det geotermiska kraftverket.

Rafael visar oss runt de nyligen omgjorda lokalerna. I dag kommer vattnet nere i gruvan till användning i ett bergvärmenätverk som gruvbolaget, med hjälp av EU-bidrag, har byggt. Ibland stannar Rafael upp i sin presentation, för att se om vi verkligen förstår hur värmeväxlaren framför oss fungerar.

Än så länge används kraftverket för att värma det intillliggande sjukhuset och universitetet.

Men snart ska även 250 bostäder kopplas in i kretsloppet. Ett koncept som lockat till sig intressenter utifrån.

– En del journalister såklart, men mest representanter från andra länder som är intresserade av att se det vi gör, berättar Rafael.

Ett företag från Colombia är tvärsäkra på att det finns rejäla pengar att tjäna. Om kraftverket visar positiva resultat, för både företaget och samhället, så tror Rafael att gruvan inte kommer förbli den enda av sitt slag.

När värmen blir både billigare och renare kan kanske kolgruvorna i Asturien och i övriga Spanien än en gång komma folket till användning.

”Jag skulle aldrig fått jobba i gruvan för min pappa”

Nicanor, 95 år, berättar att hans pappa Manuel miste livet i ett gruvras 1935. Familjen förlorade sin enda inkomstkälla och den då 11-åriga ­Nicanor fick börja jobba i Figaredo-gruvan. Trots att den lagliga arbetsåldern då var 12 år.

”Jag skulle aldrig ha fått jobba i gruvan för min pappa”, berättar Nicanor. ”Han sa att har man en gång börjat så är man fast där för allltid. Han visste inte hur rätt han hade.”

I gruvorna lärde han sig bli maskinist. Där fick han kamrater för livet, men han behövde också bära sorgen över att tvingas lämna kamrater kvar i berget.

Inifrån gruvorna kunde han se hur viktig kolindustrin kom att bli för den lilla regionen i norr, och för hela landet.

Nicanor var facklig i en tid då det var direkt livsfarligt. Han bevittnade Franco-regimens uppgång men också den gnista av uppror som tändes i Asturien som senare spreds sig till resten av landet.

Nicanor blev kvar i gruvorna fram till pensionen. I dag bor han vid foten av Figaredo-berget och jobbar med maskiner i den egna verkstaden. Varje dag besöker han det gamla vattenhålet som gruvarbetarna brukade hänga i efter sina jobbpass. Det är med stor sorg han ser hur kolen, regionens identitet, lämnar Asturien. Men Nicanor väljer att envist gå mot strömmen.

”Det gömmer sig enorma rikedomar under marken här. När Spanien än en gång behöver oss, kommer vi än en gång resa oss för att bli industrins motor”, säger han.