Industriarbetarnas tidning

Peder har full koll på papperen

11 oktober, 2019

Skrivet av

Beskyddaren Han har startat pappersbruk, jobbat för polisen och räddat mängder av saker till eftervärlden. Möt Peder Werner, papperskonservator.

Peder Werner

Yrke: Papperskonservator.
Ålder: 69 år.
Bor: Stockholm och Österlen.
Familj: Fru, tre döttrar och tre barnbarn.
På fritiden: ”Då spelar jag bland annat pingis med gamla kompisar. Och så går jag på gym tre gånger i veckan.”

En advokatbyrå hörde av sig till Peder Werner. Det handlade om en marktvist på Sumatra. Kunde han hjälpa dem? Kunde han laga några gamla dokument som var så trasiga och eländiga att de inte gick att läsa?

Det kunde han, och snart var den tvisten löst.

Ni fattar. Att laga och fräscha till gamla papper, det är vad Peder Werners jobb i huvudsak går ut på. Han är frilansande konservator till yrket och har arbetat med allsköns verk och föremål i papper under sina drygt fyrtio år i branschen.

Litografier, etiketter, akvareller, etsningar, dokument, kartor – you name it.

Sedlar?

– Ja, för sjutton, svarar han blixtsnabbt. Svarta pengar blir ju som vita i mina händer!

– Närå, jag har aldrig tvättat rånarpengar, vad jag vet. Utan då har det ju handlat om en samlare som vill ha någon knölig eller riven sedel fixad.

Ja, föremålen och uppdragen varierar. Som häromveckan. När han satt i sin ateljé på Österlen och lagade och rengjorde hundra år gamla instrument-ritningar åt Klaverens hus i Österbybruk.

Eller som häromdagen. När han stod på Waldemarsudde i Stockholm och besiktigade tavlor som lånats ut till museet och som nu skulle tillbaka till sina ursprungliga ägare.

– Man letar helt enkelt efter skador som kan ha uppstått. Nu har i princip alla museer koll på sånt som temperatur, luftfuktighet och ljus – men man vet aldrig. Tavlorna ska alltid vara i samma skick som de var när de kom in. Man vill ju inte ha tjafs om saken efteråt.

Vi träffar honom i hans hem i västra Stockholm, en ljus trea på trettonde våningen och med milsvid utsikt över stan. Han har en liten ateljéverksamhet här också, även om han helst sitter på Österlen och arbetar. Det är där han har de tunga grejerna. Pappsaxen, slagpressen, tvättrummet.

Mindre verktyg har han däremot både där som här. Spatlar, pincetter, palettknivar, skalpeller, borstar – allt han kan behöva om han ska montera om en Carl Larsson eller rengöra en Picasso. Dessutom har han en liten ”uttryckningsväska” som alltid står packad och redo.

– Jag följer mina jobb och mina uppdrag ungefär som en renskötare följer sin hjord, förklarar han.

Och vilka uppdragsgivarna är, det varierar. Museer, stiftelser, företag, myndigheter, institutioner.

– Men oftast är det privatpersoner som hör av sig och undrar om jag kan rädda ett blad av något slag.

Ibland säger han ja, ibland inte. Och att han säger nej till vissa uppdrag beror inte bara på att han är så efterfrågad att han har råd att göra det.

– Vissa saker går nämligen inte att laga. Och det kanske svåraste att åtgärda är gouachefärg på akvarellpapper, det lossnar så lätt. Flagnande färg på papper över huvud taget, det är jättesvårt.

Vid arbetsbordet. ”Palettknivar, det är mina älsklingsverktyg. De kan jag bryta av och forma efter mina egna behov. Och helst ska det vara Eskilstuna-stål”, säger Peder Werner. Foto: Lisa Arfwidson

Peder Werner kan sitt material, det märker man genast, och papperets historia tycks han ha full koll på. Medan han scrollar på sin laptop och visar oss exempel på vad han har lagat – tavlor av kända och mindre kända konstnärer – droppar han mängder av årtal, tekniker, kemiska processer och annat som hör industri- och pappershistorien till. Som i förbigående, liksom. Som inbitna och yrkeserfarna människor ibland gör.

Det äldsta papperet som han själv har arbetat med var från 1500-talet, och ett av hans mer udda uppdrag fick han av polisen.

– De ville ha hjälp med några verk av Jenny Nyström. Verken var äkta, men signaturerna falska. Någon hade väl ritat dit dem för att höja värdet på dem, gissar jag. De signaturerna var hur som helst ganska svåra att få bort, eftersom urgröpningarna var så djupa. Men det gick.

– Jag har också fått förfrågningar om att fylla i och förstärka signaturer som inte riktigt syns, och som enligt min mening aldrig har funnits. Men sådana förfrågningar säger jag alltid nej till. Det gör jag även till värderingar och certifieringar.

Utanför balkongfönstret ett par kilometer bort breder Stora Essingen ut sig. Det var där han växte upp, och det var där som hans intresse för hantverk och material väcktes i tidiga år. Både hans far och farbror, Gösta och Nalle, var kända konstnärer, och i deras ateljéer hängde han ofta. Han minns dofterna än i dag. Färgerna, koncentrationen.

– Ateljéer och små verkstäder, det har alltid varit trygghet för mig. Självständigheten som råder där. Egen låda, liksom. Total kontroll. Ja, jag har alltid tyckt om ateljélivet.

Några gamla etiketter från Swedish Match, som Peder Werner har lagat.

Men några egna konstnärsambitioner hade han inte. Tanken var att han skulle bli arkeolog, vilket han också pluggade till efter gymnasiet. Men så en dag gick han och hans pappa och tittade på en utställning på Nationalmuseum, där de stötte på en konservator som pappan var bekant med.

– Jag blev så nyfiken att jag frågade honom om jag fick titta in i verkstaden och se vad de gjorde, och efter det besöket gick jag tillbaka dit flera gånger. Jag tyckte att det var jättespännande, urhäftigt. Och rätt som det var ringde de från museet och sa att de hade en vakans ledig. På den vägen är det.

Exakt vad det var som gjorde honom så nyfiken, det vet han inte. Han tänker en stund.

– Kombinationen kanske. Jo. Hantverket som sådant, att få arbeta med händerna. Plus själva papperet, som är ett så uråldrligt och intressant material. Att man kan trycka på det, det fascinerade mig.

Om någon vill bli papperskonservator och ställer en kaffekopp på bordet – då är det out!

Ny på jobbet, nyfrälst på papper och nyligen 27 år fyllda dröjde det inte länge förrän denne lärling fick en idé. Han skulle starta ett litet handpappersbruk inne på museet. Chefen gav honom klartecken.

– Att ha en liten holk där man kunde göra museets eget papper – för exklusiva brev och sånt – det tyckte jag skulle vara en jättekul grej. Jag längtade väl efter någon slags hantverksmässig frihet, att inte bara vara den där eviga reparatören som aldrig får göra fel.

– Så jag ringde runt till olika pappersbruk och lyckades bomma till mig en Hollender Beater plus en hydraulisk press och några andra utrangerade saker.

Prylarna fraktades dit, bars in och monterades upp. Men ganska snart lades projektet dessvärre på is, berättar han. Han hade varken tid eller ekonomiska resurser att få till något, och rätt som det var fick hans pappersbruk inte vara där längre. Först hamnade det på Konstakademin ett tag, innan Peder donerade det till Grafikens hus i Mariefred, där det var i drift i flera år. Ända tills Grafikens hus brann ner för fem år sedan och därmed förpassade Peders bruk till pappershistorien.

Peder Werner blev så intresserad av hantverk och papper i unga år att han bestämde sig för att starta ett eget litet bruk. Foto: Lisa Arfwidson.

Han sätter sig vid bordet intill balkongen, tar fram en spatel och visar oss hur han försiktigt lossar skikten från etsning. Sakta, sakta. Kaffe är förstås tabu under arbetets gång.

– Om någon vill bli papperskonservator och ställer en kaffekopp på bordet – då är det out!

En annorlunda pappers­arbetare

– Att hålla rent och snyggt, det är a och o. Även på Nationalmuseum var de benhårda med sånt. Jag minns hur vi konservatorer genast blev tvungna att skydda våra objekt så fort intendenterna kom in till oss och slängde med sina väskor.

Till sin egen förvåning blir han inte mer nervös om han pillar på ett verk av Picasso eller en anonym hötorgskonstnär som någon har kär.

– Nej, faktiskt inte. Konstigt nog. Man blir väl förhärdad på något vis. Man tänker inte på något annat än själva jobbet som ska utföras.

Har du någon gång känt dig så less på ett verk att du bara velat riva sönder det?

– Nej. Visst blir jag frustrerad ibland, men jag är en sån som hugger mig fast vid jobbet som en bulldogg. Jag vill bara få det ur världen.

– Privat är jag ganska hetsig och slarvig till min natur, vilket säkert är en kompensation för vad jag absolut inte får vara i jobbet. I mitt jobb måste man vara lugn. Fruktansvärt lugn. Så fort man blir lite hantverkarkaxig, då går något sönder.

Vilket har hänt dig?

– Många gånger. Fast då har det rört sig om småsaker som jag har kunnat åtgärda. Men en gång råkade jag förstöra ett verk fullständigt. Ett chine-collé-tryck, för 20 000 spänn. Jag skämdes som en hund.

Vad sa kunden?

– Tack och lov var han väldigt storsint, och jag hade förstås varnat honom innan för att det kunde gå åt helvete, och att jag inte ersätter någonting om något skulle skadas. Det säger jag alltid.

”Jag älskar pappersbruk”

Om några månader fyller Peder Werner 70 år, men några tankar på att gå i pension har han inte.

– Varför då? Vad ska man då göra med sin tid? Jag tycker att det är roligt att arbeta, och hela min släkt på fädernesidan arbetade tills de dog. Både farsan och min farbror arbetade tills de var 80.

Vad är det som är roligt med att arbeta?

Han behöver bara tänka en sekund.
– Att behövas, tror jag. Att vara efterfrågad och få bekräftelse på att man kan någonting. Nä, pensionärslivet lockar mig inte ett dugg. Det är ju det här jag tycker är kul och lever för, att jobba.

Kommentera

Håll dig till ämnet och håll en god ton. Det kan dröja en stund innan din kommentar publiceras. Dela gärna artikeln så kan fler delta i debatten! E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

This site is protected by reCAPTCHA and the Google Privacy Policy and Terms of Service apply.

DA granskar skuggsamhället

Åtal mot bolaget som städade hos statsministern

Åtal mot bolaget som städade hos stats­ministern

Företagaren som anlitat svart arbetskraft för att städa Magdalena Anderssons villa, åtalas för brott mot utlänningslagen. Städerskan Chilo kommenterar: ”Nyheten gör mig glad, äntligen skipas rättvisa.”

Facket: Bolaget som städade hos stats­ministern är ökänt

Facket: Bolaget som städade hos stats­ministern är ökänt

Statsministerns städerska fick svarta pengar direkt av ägaren till städbolaget. Hans tidigare firma är dömd för ekonomisk brottslighet och han själv är ökänd hos facket som en oseriös aktör.

Smutsigt städjobb i maktens centrum

Smutsigt städjobb i maktens centrum

Bland underentreprenörerna i Projekt Rosenbad finns ett stort städbolag som bryter mot lag och avtal. Anställda vittnar om hemska arbetsförhållanden.

Vi städar Sverige – utanför lagen

Vi städar Sverige – utanför lagen

Dagens Arbete fortsätter granskningen av Sveriges laglösa arbetsliv där kriminella bolag mjölkar staten på miljarder.
Det är valår och vi lyfter människorna som städar vårt land, från verkstadsgolv till statsministerns villa.

LO-ordföranden: Facken larmar om fusk – men myndigheterna gör ingenting

LO-ordföranden: Facken larmar om fusk – men myndigheterna gör ingenting

Kan fackförbunden göra mer för att få bukt med skuggsamhället? Nu svarar LO-ordföranden Susanna Gideonsson på kritiken. ”När allt ser bra ut på papperet måste vi ha någon som slår larm”, säger hon.

Arbetslivs­kriminalitet: Kollektivavtal ingen garanti för schysta villkor

Arbetslivs­kriminalitet: Kollektivavtal ingen garanti för schysta villkor

Till Syndikalisterna söker sig människor i hopp om att få ut löner som deras arbetsgivare struntat i att betala. Flera har försökt få hjälp av de LO-förbund som finns på arbetsplatsen, men utan resultat.

Så ska Sverige få kontroll över fusket i arbetslivet

Så ska Sverige få kontroll över fusket i arbetslivet

Genom regionala ”Akrim-center”, liknande dem i Norge, vill regeringen städa upp på svensk arbetsmarknad.

”Hela branscher korrumperas”

”Hela branscher korrumperas”

Grov brottslighet, människohandel och modernt slaveri – kriminaliteten är omfattande på svensk arbetsmarknad. Nu krävs förändringar på en rad områden, säger Ola Pettersson, ordförande i Delegationen mot arbetslivskriminalitet. 

Skatte­verket: Vi sitter med munkavle

Skatte­verket: Vi sitter med munkavle

”När vi följer pengarna så ser vi att ersättning betalas ut, men sen går tillbaka igen. Arbetarna har alltså inte fått behålla pengarna”, säger Skatteverkets samordnare Nina Blomkvist.

De jobbade med syra utan skyddskläder

De jobbade med syra utan skyddskläder

Städarnas berättelser: Monika, Milan och Boris städar livsmedelsindustrin och vittnar om en vardag fylld av rädsla i arbetet hos kriminella bolag.

Så har skugg­samhället vuxit fram

Så har skugg­samhället vuxit fram

En rad politiska beslut har lett fram till ett laglöst arbetsliv där människor utnyttjas. Kontroller har slopats och det har lett till ökat fusk. Terrordådet på Drottninggatan blev en ögonöppnare.